Dagens ETC tvingade Camilla Henemark att genomföra en glamfotografering. Det hävdar Catrin Lundström i en text i tidningen Arbetet, och slår fast att min intervju med nämnda person är sexistisk. 

Först måste jag dementera Catrin Lundströms ganska allvarliga påstående att Camilla Henemark ska ha pressats att fotograferas i en typisk La Camilla-look. Det stämmer helt enkelt inte. Camilla Henemark tyckte att det var en rolig idé. När dagen var inne hade hon på grund av nervositet sovit dåligt och kände sig inte på topp. Efteråt var hon överväldigande glad.

På plats valde hon kläder tillsammans med stylisten, den nära vännen Mia Högfeldt. Resultatet var annorlunda än väntat, men finemang i sin egen rätt. Stylist, fotograf, reporter och intervjuperson/modell var nöjda. Som Catrin Lundström själv skriver, tog sig dissonansen mellan den valda looken och looks från förr uttryck i Camilla Henemarks egen oro. Den skrev jag om därför att jag tyckte att den visade på en sårbarhet inför hennes relation till offentligheten. Nu vill hon – kanske – vara någon annan.

På en punkt har jag svårt att försvara mig. Det gäller min beskrivning av Camilla Henemarks utstrålning som barnslig

Catrin Lundström hade önskat sig ett reportage om Camilla Henemark ”som hon är idag”, ”i stället för att pressa in henne i en alternativ persona, som hon själv inte verkar sakna”. Ändå säger Camilla Henemark uttryckligen att hon saknar La Camilla, i SVT:s dokumentär från oktober, och i min intervju. En del av Henemark som hon är idag består i att sakna La Camilla. En annan, eller kanske samma del består i att inte veta vem hon ska vara. Det är djupt mänskliga teman, som jag berördes av och ville berätta om. Vad är det egentligen Catrin Lundström saknar i intervjun? Vi pratar ensamhet, hemlöshet, pengar, politik, karriär, livet i och utanför offentligheten, svarthet – och skönhet. 

På en punkt har jag svårt att försvara mig. Det gäller min beskrivning av Camilla Henemarks utstrålning som barnslig. Jag tvekade länge inför att skriva det, medveten om kopplingen mellan sexism och infantilisering. Jag valde ändå att ta den risken, därför att jag såg något i henne som jag känner igen och tycker mycket om hos en del vänner och bekanta – och som bäst kan beskrivas som en lite barnslig energi. Det kan ha varit ett misstag. Samtidigt vet den som följt Camilla Henemark att hon ofta beskriver sig själv som en person som vägrar växa upp, och jämför sig med Pippi Långstrump. 

Däremot har jag svårt att förstå Catrin Lundströms resonemang om känsliga och sårbara teman. Hon kommenterar: ”Misstanken om att en dylik beskrivning inte skulle ha låtit sig göras av en person i maktställning, som säkert också går till tandläkaren och sover dåligt ibland, gör sig påmind.” Anser Catrin Lundström att makt uteslutande handlar om representation? Eller kan sådant som oro och tandhälsa faktiskt påverkas av, exempelvis, tillgången till pengar? Om det senare är fallet, är det inte relevant att berätta om det då?

Frågorna Catrin Lundström lyfter är viktiga, men på det stora hela tycker jag att hon har fel. Hon gör en ”välvillig tolkning” av intervjun, som består i att Dagens ETC anser det vara feministiskt att uppvärdera sexuellt kapital. Vad jag vet saknar tidningen redaktionell hållning vad gäller relationen mellan skönhet och kvinnokamp. För egen del ser jag ingenting feministiskt med smink och hudvård – tvärt om. Däremot är ytan som bekant en viktig fråga för feminismen att brottas med. För Camilla Henemarks karriär och liv i offentligheten har den dessutom spelat en viktig roll. I intervjun ville jag låta henne prata om ämnet utan ideologiska eller moraliska pekpinnar, men med den politiska relevansen i bakgrunden. Jag tycker att hon resonerar på ett intressant och tankeväckande sätt. 

I intervjun framgår det att Camilla Henemark inte låter sig fogas in i någon färdig mall – varken Army of Lovers La Camilla eller något slags föremål för ett ”tämligen unikt fältarbete”, som Catrin Lundström önskar sig. Artikelförfattaren medger att hon saknar ”någon som helst relation till Henemark”. Jag vill uppmuntra henne att skaffa det – förslagsvis innan hon uttalar sig så kategoriskt om en porträttering. Målet med intervjun var att berätta om den person jag träffade. Om jag lyckades är, förstås, upp till läsaren.