Visst går ”Vänner” i repris och visst har SVT gjort en dokumentär om Killinggänget och visst har Knausgård börjat använda Faust-tematiken (en gestalt ingen 90-talsförfattare kunde ignorera) men att just den där nittiotalistiska vägran att tala allvar också skulle göra comeback var ändå en liten överraskning.

Debatten blåste på som bäst i våras när ett gäng nyironiska poeter stormade fram på kultursidorna med Elis Monteverde Burreau i spetsen. 

De var en ny generation med ett välbekant språk – ett sätt att inte kommunicera som lutade sig mot internskämt och outtalad kunskap. Ironin är ju nära besläktad med coolheten – den är hemlighetsfull. Dunkel för den utomstående. Medelklassen hatar den eftersom de inte kan komma åt den. 

Vad än de nyironiska poeterna hade på hjärtat så kändes de som en behaglig paus från de oironiska generationer som passerat sedan sekelskiftet. De där allvarsamma, nykristna, konservativa hemmafruarna som är besatta av att sälja in sitt varumärke. De som har värderingar. Troligen judiskt-kristna värderingar.

De där som vill något.

90-talsironikern gick hand i hand med en bortglömd gestalt: Slackern (som Teodor Stig-Matz påminde om i en text häromdagen) vars främsta egenskap var att hen saknade ambitioner. En apatisk nihilist som visserligen tröttnat på kapitalismen, men inte hade någon annan plan än att konsumera sönder den inifrån.

En konstnär som knappt framträtt offentligt sen 90-talet och som mycket väl kan ha förvarats i en frysbox sedan dess

Men den nyironiska poetgenerationen verkade ha lite svårt att enas om vad ironi egentligen är. 

Expressens Viktor Malm tyckte inte att den ironiska poesin var särskilt ironisk. Dante Löfmarck skrev i GP att den var poserande. Mikaela Blomqvist var något på spåren när hon med hänvisning till Paul de Man slog fast att ironi handlar om att leva i två oförenliga verkligheter samtidigt. 

Jag skulle rekommendera såväl poeterna som deras uttolkare att göra ett besök på Moderna museet. Till och med den 12 januari visas en utställning med Maurizio Cattelan – en konstnär som knappt framträtt offentligt sen 90-talet och som mycket väl kan ha förvarats i en frysbox sedan dess. 

Förra veckan sålde han världshistoriens dyraste banan.

Konstverket ”Comedian” som består av en helt vanlig banan som gaffatejpats på en vägg gick under klubban på Sotheby's i New York för 70 miljoner kronor (inklusive courtage). Konstverket blir i förlängningen dyrare än så eftersom man måste byta ut bananen när den ruttnar. Det man egentligen köper är några instruktioner till hur en banan ska tejpas upp på en vägg. 

Nej, det är inte ett politiskt verk riktat mot Paulina Brandberg, men inte heller helt tomt på referenser. Sedan Andy Warhol satte en banan på omslaget till albumet ”Velvet underground and Nico” (1967) finns det nog ingen annan frukt som lika tydligt signalerar ”konst”, något i alla fall Lasse Åberg verkar ha tagit till sig. 

Cattelan menar själv att bananen är ett verk riktat mot den allt mer perverterade konstmarknaden. ”Auktionen blir toppen på dess karriär”, sa han nyligen i en intervju med New York Times.

En kulturkanon är till exempel motsatsen till ironi. Den är ett svar på en väldigt dum fråga: Vad är svensk kultur?

Och denna slackerkonstens Rembrant har fyllt Moderna museet med en utställning som känns som ett vattenhål i samtiden. 

Hans välkända staty av Hitler (”Him”, 2001) är sublim. 

Den placerar ondskan i en bedjande pojkes kropp. Exakt vad den vill säga är oklart, men det är uppenbart att ingen kan bli förlåten för sina synder. Samtidigt frånskrivs förbrytaren sin allsmäktighet och sin makt över liv och död. Han blir en pojke på knä. Vilket kanske säger någon om ironins maktkritiska kärna. 

På Moderna museet har den lille Hitler placerats mitt emot en affisch av Roy Lichtenstein som föreställer Uncle Sams utsträckta pekfinger. Anklagande och uppmanande på en och samma gång. 

Det är briljant. 

Komiskt.

Efter Trumps andra valseger känns installationen direkt profetisk. 

Det är nog ingen slump att Hitlerstatyn tillverkades i nittiotals-ironins huvudstad Stockholm när Cattelan vistades här runt sekelskiftet.

När ironin hade sin högsommar på 90-talet var det i kölvattnet på världskommunismens kollaps. En ny normalitet hade gjort gårdagens normalitet omöjlig. Och den vänster som tigande betraktade den nyliberala världen storma fram kunde bara hålla käften och skämmas över sina synder. 

Ironin blev ett sätt att ändå kunna kommunicera. Under ett decennium fick kritiska synpunkter på världen uttalas genom Homer Simpson-citat. Ironin blev en sorts förbrytarslang för vänstern som ingen utomstående skulle förstå. En frihetsstrategi. Ett sätt att slippa stå för det man säger, helt enkelt. 

Ironin är i grunden bara en ovilja att ställa upp på spelreglerna, en ovilja att besvara frågan – eftersom frågan är dum. 

Och den behövs mer än någonsin i vårt kulturklimat.  

En kulturkanon är till exempel motsatsen till ironi. Den är ett svar på en väldigt dum fråga: Vad är svensk kultur?

En inskränkt, exkluderande och konservativ kultur kommer alltid att föda ironiker (tänk Oscar Wilde). Som den postmoderne superironikern Jean Baudrillard skrev i sin obegripliga bok ”The perfect crime”: ”Ironin är den enda formen av andlighet i den moderna världen”.

Cattelans hand kan inte göra annat än att visa världen fuckfingret eftersom de andra fingrarna är avhuggna 

Maurizio Cattelans konst kastar sig mellan de banalaste skämt (ett verk med uppstoppade duvor kallades från början ”Turist” vilket inte är det enda som för tankarna till en annan fin ironiker: Ruben Östlund) och de största åthävorna. 

Mitt i den största salen reser sig ett upprest långfinger över besökarna. Den simplaste av alla simpla gester. Men Cattelans hand kan inte göra annat än att visa världen fuckfingret eftersom de andra fingrarna är avhuggna. 

Tydligare kan det egentligen inte sägas. 

Resten av tavlorna i rummet har han bett vaktmästarna plocka fram ur Moderna museets magasin. Det är den vackraste manifestation av slackerkonst jag någonsin sett. 

Cattelans fingerskulptur (som heter ”L.O.V.E.”) står också rest utanför den italienska börsen i Milano, där den uppfördes några år efter finanskraschen 2008.

Men inom mig reser sig det där fingret på den lemlästade handen mot vår regering som lojalt stöder en krigsbrottsling, anklagad av det internationella samfundet för att använda svält som vapen. 

Det reser sig mot Ebba Busch som vill att man måste svära sig till vissa värderingar för att bli svensk medborgare. 

Och mot den ”yttrandefrihet” vars gränser definieras av Elon Musk och en regering som beslagtar kepsar i tron att de stävjar kriminaliteten. 

Det reser sig mot de socialdemokrater som numera tar avstånd från ett fantasifoster kallat ”woke” och därmed ansluter sig till samma världsbild som de republikaner som förbjuder böcker i Florida. 

Ett samhälle som inte längre kan kommunicera om grundläggande värden behöver ironin mer än någonsin.

Det finns inget annat svar på era dumma frågor.