Det finns ett nytt inslag i Kairos stadsbild: Rullskridskoåkarna. De är överallt, unga killar och tjejer som glider, virvlar fram på gator och trottoarer.
Haifa, 16, menar att fenomenet uppstod under pandemin.
– Det var Nasr Skater som drog igång med det. Alla skulle göra det plötsligt och det var han som började.
Nasr ”Skater” heter egentligen Nasr Atef. Som 24-åring 2021 samlade han ungdomar, genom grupper på nätet, i städerna Alexandria och Kairo, för att rulla tillsammans.
Målet var att ”upptäcka Egyptens vackra kulturarv tillsammans”.
Alla säger samma, de älskar rullande och musik men musiken är ”ingen särskild”. Och så gillar de att upptäcka Egyptens kulturarv
– Framförallt är det en känsla av frihet, säger Maisoon, 17, som med musik i hörlurar i öronen under slöjan rullar hem genom Kairo från skolan på eftermiddagarna.
Ungdomarna samlas kring rullskridskoåkandet, upptäckandet av kulturarvet, visst, men framförallt: friheten.
– Det är bara skola, kompisar, rullande och musik som gäller för mig, säger Khaled, 17.
– Vilken musik lyssnar ni på?
– Eh…ingen särskild. Mycket rytm.
Alla säger samma, de älskar rullande och musik men musiken är ”ingen särskild”. Och så gillar de att upptäcka Egyptens kulturarv.
Jag frågar inte mer. Vet bättre. Möter dem på väg till mitt möte med en grupp män i maktens cirklar.
– Var försiktig, varnade den journalistkollega som tog med mig: Det är en konst att prata om saker och ting utan att egentligen prata om dem.
Var inte för direkt.
Ambassadörens dotter är sångerska. Hennes röst vibrerar plågat likt den legendariska, sedan länge bortgångna egyptiska sångerskan Umm Khalsoum. Jag hör henne via hennes fars mobiltelefon vid ett bord på en restaurang i centrala Kairo. Han tittar på mig, uppenbart stolt.
– Hon sjunger om kärlek va, frågar jag.
– Ja, om kärlek. Hon tolkar gamla klassiker.
Muhammed Anis Salem, regimnära rådgivare för internationella relationer och Egyptens tidigare rådgivare till FN, insisterar:
– Istället för att intervjua politiker och tjänstemän borde du skildra kulturlivet, det säger väldigt mycket om ett land. Kultur har en enorm kraft…
– Mjuk makt, menar du?
– Just.
Jag är inbjuden för att intervjua Herr Salem om något helt annat. Runt bordet sitter rådgivare, arkitekter, tidigare ambassadörer. De håller sig väl med makten och är tydliga med att de är trogna regimen.
– Det ska du veta, jag är jävig, säger till exempel Salem.
Samma lojalitetskrav vilar naturligtvis på den skönsjungande ambassadörsdottern. Det krävs för att hålla sig kvar på Egyptens stjärnhimmel
En slags logik som innebär att den som är trogen Egypten också är trogen dess regim. Dessa var med redan på Anwar Sadats tid vid makten (1970-1981). Det finns inget annat alternativ än att vara lojal. Den som inte är det riskerar fängelse.
Samma lojalitetskrav vilar naturligtvis på den skönsjungande ambassadörsdottern. Det krävs för att hålla sig kvar på Egyptens stjärnhimmel. Den stjärna som idag uttrycker sig politiskt släcks – obönhörligen. Artister uppmanas, eller tvingas ofta att hålla propagandistiska tal. Som tack för lojaliteten överöses de sedan med pengar och rikedomar.
Publiken däremot får hålla tillgodo med intetsägande konst och underhållning. ”Ingen särskild musik” eller nytolkningar av klassikerna. Muhammed Anis Salem talar amerikansk engelska, har studerat i USA som ung och har barn boendes i Storbritannien. Han vet att kulturscenen ser annorlunda ut där, vilket den gjorde även i Egypten förr, för bara ett decennium sedan.
– Men i väst förstår man sig inte på vår kultur, menar han.
Sinsemellan talar männen egyptisk arabiska. Jag snappar upp att de talar om just kultur. Om olika sångare, filmer och teve-serier. Sedan upprepas ett aktuellt namn. Jag nickar ivrigt.
– Du vet vem Bassem Youssef är?
Klart jag vet. Han blev viral i oktober förra året då BBC:s Piers Morgan intervjuade honom på länk från USA – där han lever i exil och lyckats göra sig ett namn. På nytt. Då drev han med Israels angrepp på Palestina och hur alla intervjuer började med frågan ”fördömer du Hamas?”. Han ironiserade och sa att han förstod Israel, att han också skulle ”döda så många det bara gick” om han vore Israel men att palestinier är omöjliga att döda: ”Tro mig, jag vet, min fru är palestinier och jag har försökt”.
När jag var i Egypten sist, före den arabiska våren, bodde Youssef fortfarande här och ledde arabvärldens mest populära talkshow: El-Bernameg. Youssef var vass, kritiserade korruptionen under Mubarak och drev med makten på samma vis som han nu driver med Israels krigsbrott och västs skildrande av det.
– Vad tycker du om Bassem Youssef, frågade jag Muhammed Anis Salem.
Det blev tyst runt bordet. Frågan var för direkt.
– Jag tycker om underhållning, men man ska inte skoja om allvarliga saker, om du förstår vad jag menar.
Mubarak ska, enligt vad exempelvis ”Arab today” rapporterar, inte ansett att det fanns en tillräckligt systemhotande kraft i konsten
Jag förstår precis.
Att strypa yttrandefrihet i Egypten är inget al-Sisi-påfund. Alla ledare, från Gamal Abdel Nasser, via Anwar Sadat till Hosni Mubarak har lett landet med auktoritär repression och kontroll. Mubarak ville åtminstone ge sken av en slags västerländsk frihet, om än bara för att locka till sig utländska investerare – men det gav utrymme för ett visst oberoende skapande. Mubarak ska, enligt vad exempelvis ”Arab today” rapporterar, inte ansett att det fanns en tillräckligt systemhotande kraft i konsten – något Al-Sisi menar var ett stort misstag.
Det fanns tv-serier som Al Eskanderiya (Alexandria-bor) som handlade om statlig korruption och Moga Hara av Muhammed Yassin som förlöjligade polisen. Det fanns musik, satir och komiker som Bassem Youssef på teve. Och det fanns musikfestivaler och hårdrock – oberoende och finansierade från utlandet.
2011 kom den Arabiska våren och det uppror som leddes från Tahrir-torget i Kairo. Allt skedde till tonerna av en låt: Ramy Essam skrev låten ”Irhal” (”Lämna” eller ”avgå”) i ett tält på torget och framförde den sedan inför massorna. Låten blev viral på Youtube och sjöngs sedan gång på gång. Den kom att kallas revolutionens hymn och Ramy Essam att utnämnas till revolutionens röst. Demonstranterna på torget sjöng med:
”Avgå, avgå, avgå”
Och till slut lämnade president Hosni Mubarak.
Brittiska ”Time out” utnämnde Irhal till den tredje mest världsförändrande sången – genom tiderna.
Under några få år kring och efter revolutionen uppstod en tillfällig förhoppning om att ett oberoende kulturliv skulle kunna blomstra i Egypten. Trots att islamisterna i Muslimska brödraskapet i form av Muhammad Mursi kom till makten. Ramy Essam var till exempel kvar i landet och sjöng kritiskt även om dem. Det gick sådär men det gick. För en tid.
Al-Sisi tänkte nämligen inte begå Mubaraks ”naiva misstag” och underskatta konstens och underhållningens sociala kraft.
Kulturslakten inleddes
Smulorna av yttrandefrihet borstades abrupt bort av militärkuppen 2013 ledd general Abdel Fattah al-Sisi. Det första han gjorde när han blev president var att inleda den stora kulturslakten – hårdare än något tidigare egyptiskt ledarskap. Al-Sisi tänkte nämligen inte begå Mubaraks ”naiva misstag” och underskatta konstens och underhållningens sociala kraft.
Röster som Bassem Youssef och Ramy Essam hade möjligheten att lämna landet. Youssef kom till USA. Essam arresterades och torterades vid ett tillfälle men fick en inbjudan till Malmö 2014, kunde resa ut och har sedan dess levt i exil i Sverige och Finland.
Tusentals mer eller mindre fria röster – det kunde räcka med ett vagt Facebook-inlägg, fängslades, fler och fler för varje år. 60 000 personer ska ha fängslats för brott som att ”förolämpa staten” eller ”tillhöra en terroristgrupp”, uppger Human Rights Watch. Många torteras. Andra ”försvinner”.
Den egyptiska regimen är dessutom sedan 2018 landets största tv-producent, kontrollerar alla kanaler och all reklam/propaganda som tillåts att visas
Svensk-egyptiske regissören Tarik Saleh fick först tillstånd att filma sin ”Nile Hilton incident” (2017) i Kairo men blev tvungen att flytta inspelningen till Marocko efter att den egyptiska säkerhetstjänsten gjort den omöjlig att genomföra. Saleh har inte kunnat återvända till Egypten sedan dess utan har skildrat Egypten från andra länder.
Censuren appliceras på minsta aspekt av kulturlivet: Festivaler, konserter och kulturella evenemang, allt. En ny lag förbjuder utländsk finansiering och en rad privata kulturlokaler har stängts ned. Det som förr var ett levande kulturliv är idag sterilt, korporativt och intetsägande.
Den egyptiska regimen är dessutom sedan 2018 landets största tv-producent, kontrollerar alla kanaler och all reklam/propaganda som tillåts att visas.
Det är numera förbjudet att skildra polis och militär nedlåtande.
En kvinna i trettioårsåldern som vi kan kalla Maya viskar – inte pratar – om den spirande humorscenen före kuppen. Teater, oberoende film och teve. Musik. Men, säger hon: den förbjudna kulturen existerar även idag. Filmer, musik och text laddas ned eller smugglas in från andra länder – trots risk för repressalier.
Jag följer med henne och hennes vänner och lyssnar på förbjuden musik. Två av dem dansar, små diskreta rörelser. Vi är utomhus på en av de ovanliga platser i Kairo där det går att hålla avstånd till andra. Det är vackert. Solen är på väg ned. Men det går inte att skildra:
Repressalierna kan krossa liv. Till och med döda. Ramy Essam gjorde 2018 låten Balaha i exil. Den kritiserar korruptionen i Egypten och regimen.Balaha betyder ”dadel” efter uttrycket ”dum som en dadel”. Poeten Gelal El-Behairy, som skrev texten till låten samt Mustafa Gamal som satte upp Essams Facebook sida är, sedan dess, fängslade för bland annat ”förolämpning av staten”.
Ja i Kairo är det tyst, du kommer inte höra oss yppa ett kritiskt ord, säger ”Maya”
24-årige Shady Habash som regisserade musikvideon dog 2020 i Tora-fängelset där han suttit häktad utan rättegång i 800 dagar anklagad för att ”tillhöra en terroristgrupp” och att ”sprida falska nyheter”. Omständigheterna kring hans död är oklara. Men medfångar vittnar om underlåtenhet att ge honom den medicinska hjälp han var i behov av – vilket skett flera andra samvetsfångar i Tora-fängelset, enligt Amnesty International. Den kanske mest kända var tidigare presidenten Muhammad Morsi som dog av ”hjärtinfarkt”.
– Ja i Kairo är det tyst, du kommer inte höra oss yppa ett kritiskt ord, säger ”Maya”
Men dansar gör hon. Till förbjuden musik.
Själv kan jag inte få ambassadörens dotters plågade röst ur skallen.
