– Jag har själv skrivit sådana artiklar och kommer säkert att göra det igen. Resultatet blir ibland att någon tvingas lämna sin post, ibland händer ingenting, men oavsett dyker hela tiden nya skandaler upp. Jag började skriva ”Kloaksajterna” som ett slags terapi kan man säga, i frustration över att de ganska motbjudande saker som ibland händer i nätrörelsen kring partiet sakta men säkert har normaliserats.
Att skriva en fiktiv berättelse gav honom en distans till ämnet, som han upplever som befriande.
– Genom att skriva fiktion på temat kan jag tillåta mig själv att skratta i stället för att förfäras, eftersom det är påhittat. Det har varit nyttigt, nu kan jag titta på de verkliga SD-nära sajterna och tycka att de är ganska löjliga och patetiska snarare än obehagliga. Jag hoppas jag kan förmedla den känslan till läsaren också.
Tvingas reflektera
Kolbjörn Guwallius har tittat närmare på det som sägs i världen kring de här sajterna, för att utforska i sin fiktion om man kan tillåta sig att skratta åt det absurda – eftersom man vet att det inte är på riktigt.
– Jag tror att vi behöver det där, att använda humor som ett sätt att hantera verkligheten. När en av romanfigurerna på fyllan beskriver hur han går till prostituerade som han drogar och misshandlar gör han det på ett så absurt sätt att det hade varit fullkomligt intolerabelt i verkligheten. Det är det kanske i boken också, men man kan skratta åt hur han gör bort sig när han berättar om det istället för att riktigt uppröras över det han säger eftersom man vet att det man läser inte är på riktigt. Även om just den här och en del andra historier i boken ligger nära sådant som faktiskt har inträffat.
Han skildrar också hur människor tvingas konfronteras med sina meningsmotståndare. Bokens huvudperson Aron, som driver en SD-vänlig nättidning, är skild och har en dotter, som fått en ny bonuspappa, Thomas. Den här Thomas är en hipstrig och politiskt korrekt miljöpartist och han vill hela tiden – med vänlig ton – diskutera politik med Aron, som blir väldigt provocerad av hans vänlighet. Så pass att han vid ett tillfälle slår ner en pensionär med rullator på stan. Kolbjörn Guwallius förklarar hur karaktären växte fram:
– Jag var intresserad av vad som händer med de här figurerna i mötet med andra när de tvingas gå utanför sin egen bekvämlighetszon. Det inträffar vid ett par andra tillfällen att romankaraktärer krockar med verkligheten utanför, tydligast i fallet med Aron. Genom de här relationerna har jag skapat ett sammanhang där Aron inte kan undvika att höra andras röster, vilket däremot Håkan, som driver den andra SD-nära sajten i boken, kan göra. När Håkan väl tvingas till möten med utomstående kan han gå därifrån och skaka av sig obehaget. Aron måste konfronteras med det, vilket först gör honom ursinnig men med tiden får honom att faktiskt reflektera.
– Jag tänker att människor kanske kan förmås att förändras om de inte tillåts vända bort blicken hela tiden.
Koppling till politisk verklighet
Trots att ”Kloaksajterna” är en roman och därmed till största delen fiktion, finns namngivna verkliga personer som också säger sådant som de faktiskt sagt i verkligheten i boken. För Kolbjörn Guwallius var det viktigt med denna koppling till den politiska verkligheten under perioden som boken utspelar sig.
– Jag har till exempel med ett tal av Stefan Löfven som ett par romanfigurer reagerar på. Sedan ville jag också peka på några anmärkningsvärda uttalanden av personer inom Sverigedemokraterna för att påminna om att även om det här är fiktion så händer det att partiföreträdare på olika nivåer sprider konspirationsteorier, umgås med nazister och ljuger om händelseförlopp. Ingen verklig person är med som romanfigur, utan deras uttalanden är återgivna precis i det sammanhang där de verkligen har uttalats och har bakats in i berättelsen genom att romanfigurerna på något sätt tar del av dem.
Flera av hans fiktiva historier är inspirerade av en eller flera verkliga händelser, precis som romanfigurerna är delvis inspirerade av personer som finns i verkligheten.
– Romanfigurerna består oftast av en mix där flera verkliga personers offentligt kända drag och erfarenheter har kokats ner till en person och blandats med privata egenskaper som kan vara hämtade från helt andra personer som jag har läst om, personer jag känner eller till och med från mig själv.
I boken skildrar du hur lätt det är att manipulera sociala medier, till exempel genom fejkade Facebook-konton. Vad vet vi om hur utbrett det fenomenet är?
– Det är svårt att helt överblicka. Nyligen skrev Svenska Dagbladet att FOI undersökt automatiserade konton på Twitter och kommit fram till att 47 procent av dem som stödjer ett parti stödjer just SD. Det sitter alltså människor och skriver datorprogram som låtsas vara människor med syftet att bygga upp en bild av att det här partiet har fler och mer aktiva sympatisörer än det verkligen har. Jag har själv sett en hel del så kallade trollkonton där det är uppenbart att det faktiskt finns människor bakom dem som sitter och skriver. Ibland begår de misstag som visar att samma person rattar flera konton, som att de råkar svara medhållande till sig själva.
Vad ställer det här till med?
– Man kan som utomstående få en bild av att den här rörelsen är betydligt större än vad den är. Börjar man interagera med de här kontona som är designade för att få maximal spridning bidrar man också till att åsikterna sprids ytterligare och framstår som alltmer normala, att de saker som uttrycks till slut framstår som mer vettiga än vad de gjorde från början eller mer vettiga jämfört med hur samma åsikter hade betraktats för några år sedan. Det går inte att vinna mot nättrollen genom att interagera med dem, bara genom att ignorera dem.
Kolbjörn Guwallius om…
…oron över att den här rörelsen växer?
– Det kan ju framstå som att jag bara vill driva med dem och att jag tycker att allt därför är frid och fröjd, men så är det inte riktigt. Tvärtom är det oroande hur de här politiska krafterna som ofta bygger på ett sammelsurium av undergångsretorik, lögner, hatpropaganda, antiintellektualism och så vidare tar allt mer plats.
… vilket ansvar de krafter som underlättar deras verksamhet på internet har?
– Jag tycker inte att någon ska tystas, däremot behöver det kanske bli tydligare vad som är vad. Alla behöver bli bättre på källkritik och på att hitta sätt att hantera desinformation.
… ifall nätet som plattform gynnar mindre seriösa skribenter idag?
– Det har gjorts studier som pekar på att den här typen av konton gynnas av sociala mediers algoritmer. Kanske är det också så att de här aktörerna har blivit experter på att utnyttja algoritmerna, att så att säga spela deras spel.
… han har fått mersmak, när det gäller att skriva skönlitterärt?
– Jag har absolut fått mersmak, men jag kan inte säga om jag vill fortsätta med samma typ av berättelse eller göra andra skönlitterära projekt. Jag har några idéer som jag tittar på.
