Den som gjorde filmer om havererade konstnärliga processer i ”Bröderna Mozart” 1986 och lockade själva statsministern till biografen, den allra sista film Palme såg. Den som gjorde teater om sin psykiskt sjuka mamma i föreställningen ”Flickan, mamman och soporna” och sen fick ett ängsligt 2010-tal att skaka ända in i föräldraskelettet när hon gjorde film utifrån samma material och lät mammans inre demoner ramla ut ur köksskåpen som i en skräckfilm.

Den som försvarade barns rätt till att bearbeta sina sorger genom scenkonst och serverade besvärliga teater, som ”Medeas barn” som hann förskräcka vuxengenerationen i två omgångar, först 1974 när den hade urpremiär, sedan 2015 när nya föräldrar förskräcktes över att teater kan göra barn ledsna.

Och jösses, man får ju inte glömma ”Jösses flickor” från 1974 även om man inte var där när det hände första gången, efterskalvet efter den massiva satsningen på att skriva kvinnornas historia på Stockholms stadsteaters scen verkade i svenskt kultur- och samhällsliv i decennier.

Hon var med och såg tlll att tjejer höjde sina röster för att höras. Tyvärr kunde vi i barngenerationen inte brista ut i ett helhjärtat ”tack mödrar det gjorde ni bra”, men de gjorde något för oss alla andra som kommer efter som inte får gömmas under det bråte som man velat skyffla över det radikala 70-talets alla positiva sidor.

Jag minns hennes katt, hur hon under en period skickade bilder av den till mig utan att riktigt förklara varför och att det gjorde mig nervös eftersom vi hade en strikt professionell relation kulturskribent – utövare

Suzanne Ostens konstnärliga gärning är svår att omfatta. Hon grundade Unga Klara 1975 och revolutionerade svensk barnteater. Hon danade framtida generationer teatermakare som professor på Dramatiska Institutets regilinje. Hon var en de mest banbrytande filmregissörer som vi haft i det här landet. Hon slutade aldrig hävda den svages rätt och kulturens livsnödvändighet. Hon var så mycket, en besvärlig människa för dem som försökte sätta käppar i hjulet för hennes vision, hon var bråkig ibland men faktiskt mest bara driven av en fullständigt ostoppbar livslust och energi.

Jag minns hennes katt, hur hon under en period skickade bilder av den till mig utan att riktigt förklara varför och att det gjorde mig nervös eftersom vi hade en strikt professionell relation kulturskribent – utövare, men att jag efter ett tag slappnade av och förstod att det är så med Suzanne Osten. Expansivt, åt alla håll. 

Också konstnärligt i ett risktagande som någon enstaka gång körde i diket, men mycket oftare ledde till omvälvande konstupplevelser. Knasig och knivskarp teater född ur hennes unika metod att genom envist grävande, både i det inre, i minnen och erfarenheter som ensemblen bär, på och det yttre i djuplodande researchprocesser, finna material och infallsvinklar som sätter allt invant ur spel. 

Ännu mer minns jag hennes lojalitet med barnen, vad hon menade när hon sa ”barnperspektiv” och hur radikalt det ordet blev i hennes mun. Att ställa sig på barnets plats i samhället och se det därifrån och i och med det inse hur skevt allt är, hur mycket som behöver förändras. Men också att ha en nästan oändlig tilltro till barnets kraft. ”Alla överlever sina familjer” sa hon till mig en gång i en intervju. Med det menade hon att barnets förmåga till läkande genom leken och konsten är så stor att inga sår som tillfogas oss i vår barndom behöver skada oss för livet.

Och det gäller också för oss vuxna. Om vi tror med Suzanne Osten kan vi kliva in i en teatersalong, i en konsthall eller i en bok och där finna vägarna som leder ut ur mörkret, för vi har det där barnet kvar i oss, det som behöver leka sig till förståelse av världen och av sig själva. 

Det är en radikal tilltro, en revolutionerande syn på människa, inte minst idag när alla samhällskrafter drar åt motsatt håll. Nu mer en någonsin skulle vi behöva Suzanne Osten.