Nya boken och vandrings­utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar” är en mycket stark skildring av villkor, klass och värdighet. Berättelserna vittnar alla om ett Sverige där människor blivit förbrukningsvaror och där ekonomin är viktigare än arbetarna.

– De här människorna betalar ett så oerhört högt pris med sina kroppar, säger författaren Annica Carlsson Bergdahl.

Dagens arbetare pressas hårt. De berättar hur de får mer värk och mindre kraft varje år. Vad måste ändras för att de ska orka till pensionsåldern?

–  Om kroppsarbetarna ska orka måste man förkorta ­arbetstiden. Jag blir väldigt upprörd över att man pratar så lite om det. Det är fan val nästa år, kom igen! Se att detta är de viktiga frågorna! Och vi måste förändra arbetsvill­koren. Höjd pensionsålder kanske kan ­funka om man sitter vid skrivbord, men inte för personerna jag intervjuat.

”På ett sätt tror jag att arbetarna har det värre än 1951 års jordträlar ” skriver idéhistorikern Sven-Eric Liedman i bokens efterord. Hur kan det vara så?

– På många arbetsplatser har man effektiviserat in i döden. Det finns inga andningspauser. Styrsystemet New Public management är helt vidrigt och har blivit utdraget i sin yttersta spets. Det är monotona rörelser, man räknar minuter och hinner inte prata med någon. Och så all övervakning, ingen tillit. Idag har arbetstagarna mycket lite makt samtidigt som det pumpas ut stora vinster.

Mitt i slitet märks också en enorm stolthet bland de du intervjuat. Vad kan den handla om?

– Många är stolta över sina kompetenser och är väldigt lojala och solidariska mot sina arbetskamrater. I ett hantverks- eller kroppsarbete finns enormt mycket icke mätbar kunskap. Och så finns det oerhört mycket vilja till förändring. Organiserar man sig inte så har man ingenting.

Amirah Ambuterak

Butiksanställd, Gävle

Jag har lite ont i magen när jag ska gå till jobbet för jag vet inte vad som kommer att hända. Jag har blivit kallad blatte, du är inte svensk, ­förtryckt... Kunder kastar till och med saker, en gång fick jag en lax på mig.

Sex timmars arbetsdag är en dröm. ­Smärtorna skulle lindras och jag skulle få mer tid till familjen.

Ko Gyan

Lagerarbetare, Kungälv 

Jag jobbar på ICA:s centrallager, som ligger i ett industriområde i Kungälv. Vi presterar mer på kortare tid än för några år sen. Allt registreras. Allt övervakas. När ­arbetsdagen är slut känner jag mig stolt och trött. Det är ohållbart att kräva att vi ska gå i pension två eller fem år senare och det gäller för alla yrken i ­arbetarklassen. Folk orkar inte ens arbeta till ­nuvarande pensionsålder.

Mona Dieng

Busschaufför, Kungälv

Jag älskar mitt jobb, att köra stora bussar. Eftersom jag kör ­mycket ­kvällar och nätter får jag ofta människor för mig själv, ensamma, deprimerade, utsatta som berättar. Jag kan få någon att känna mening i vardagen.

Vi har ramtid på 13 timmar, vilket innebär att vi tvingas ha delade turer. Jag är ledig några timmar mitt i ett arbetspass och hinner inte åka hem.

Christer Lindström

Snickare, Borås 

Det är ett hårt, tungt jobb. Vi är ute hela jävla vintern. Idag har vi bättre maskiner och verktyg som gör att vi kan jobba ­fortare men följden blir fler olyckor.

När en byggnadsarbetare dör blir det en liten notis. Är det en politiker blir det fem sidor.

Khuanla Chalardyaem

Tvättbiträde, Angered

Bullrigt, precis som tvätt­maskinen hemma fast många gånger värre. Högt tempo, men vi har möjlighet att gå på toaletten. Vi roterar, byter arbetsuppgifter, ändå får vi problem med nacke och axlar. Jag är glad varje gång jag ser en brandman. Han kan utföra sitt arbete tack vare att vi har tvättat hans utrustning.