Nabila Abssdul Fattah lutar sig bakåt, tar ett djupt bloss på vattenpipan. Den gräddigt vita röken från äppeltobaken ringlar sig ut över lokalen, som ligger mitt i Sätra centrum, den negativt nedskrivna orten i Skärholmen i södra Stockholm där Nabila bor med sin familj.
Här, på stammishaket Mazgoof med utsikt över torget, sitter hon varje fredag med jobbdatorn och bolmar. Personalen ser henne så ofta att hon har tilldelats ett eget smeknamn– ”Nermin”.
– När det är fullt med män här på caféet brukar jag sätta mig här och jobba. De ska inte tro att de bara får ha en sån här plats för sig själva. Vi vill också röka vattenpipa och gå i centrum.
Idag, den 8 mars, arrangeras ett feministiskt evenemang i Sätra, för att uppmärksamma problemet att utrymmet i centrum – precis som många andra platser – främst upptas av män och killar, på bekostnad av tjejerna och kvinnorna. Föreningar, föräldrar och butiker ska tillsammans styra upp dagen. Det kommer att lagas mat från olika kulturer och arrangeras aktiviteter för mammor, tjejer och barn.
– Skitbra, skitbra, skitbra. I det offentliga rummen har män haft en tendens att se sig själva som normen. Så även här. Kvinnor har fördrivits. Vi måste återta platsen. Detta borde inte bara ske en gång per år utan varenda dag.
Hur blev du feminist?
– Jag blev det för att jag är en tänkande människa. För att vi lever i en värld där det inte är jämställt mellan könen, då krävs det av tänkande människor att de tar tag i det. Jag blev feminist långt innan jag ens visste vad ordet betydde.
Hon beskriver sig själv, med viss tvekan, som en intersektionell feminist.
– Även det var jag långt innan jag visste vad intersektionalitet betydde. Jag kommer ihåg första gången jag hörde ordet och det var under en radioinspelning. De två andra började prata om intersektionalitet och jag hade INGEN aning om vad det var så mitt i radiosamtalet fick jag googla upp det för att det inte skulle märkas.
Du har sagt att de svåraste människorna att ha en diskussion med ibland är de som redan tror att de är "upplysta", alltså vita feminister. Förklara vad du menar.
– För dem som tror att de har svaret på allt är det svårt att lära mer, ta in nytt. Vad som irriterar mig är tron att man är fullärd, vilket du ju aldrig blir. Aldrig någonsin.
Varför tror du att vi har så svårt att begripa att vi faktiskt – också – är priviligierade?
– Jag ser väldigt många likheter mellan detta och vad som har hänt i den gamla svenska arbetarrörelsen. När folk har kommit upp till en viss nivå kan man börja rida lite grann på kampen, utan att erkänna att man faktiskt har kommit upp sig. Du har klättrat på skalan, det finns andra människor under dig. Du är inte det ensamma offret längre. Man har velat ha kvar offerpositionen utan att vilja öppna upp för andra.
Är du priviligierad på något sätt som du inte vill se?
– Absolut! Men jag har byggt upp ett system runt mig, med människor som påminner mig om vilka privilegier jag har.
Hur då?
– Jag har ungdomar jag jobbar med som fortfarande bor i miljonprogramsområdena och som kanske just kommit till Sverige. Jag ber dem säga till mig om jag svävar bort för mycket.
När var den senaste gången du blev påmind?
– I går faktiskt. Av ett gäng ungdomar i Gislaved.
Hur ska en feminism är radikal och verkligt inkluderande på samma gång se ut som?
– Om feminismen är inkluderande så är den radikal. Om en feminism inkluderar alla – från den vita medelklasskvinnan till den somaliska mamman på soc i Hammarkullen – så är den på riktigt, då blir det radikalt.
Finns det inte en fara att feminismen blir för trubbig i spetsen om den blir för bred?
– Jag tror inte det. Det finns en fara i om den blir för irrelevant. Till exempel om den bara pratar om bolagsstyrelser.
Hur skulle du önska att vita, priviligierade feminister gjorde för att inkludera fler?
– Öppna fler dörrar, erkänn att du inte sitter på alla svaren. Få in fler på positionerna du befinner dig på. Där har du det.
Hur skulle det feministiska samtalet förändras om fler feministiska röster inkluderades?
– Feminismen skulle nog bli mer praktisk, man skulle definiera fler saker som feminism. Nu har de som fått definiera feminismen fått patent på den och fått säga vad som är och inte är feminism.
– Jag tror också att fler människor skulle kalla sig feminister, folk som inte riktigt känner sig hemma med begreppet idag. Många känner nog att ordet feminism inte berör dem och deras vardag, fast det såklart gör det. Feminismen skulle bli mer folklig.
Varför är det bra om feminismen blir mer folklig?
– Man skulle få upp ögonen för att det finns så många fler feminister där ute än vad vi trodde. Feminister skulle inte längre vara några få personer, utan ett... fenomen. Vi är så jävla många. Om fler skulle känna sig hemma med begreppet feminism – inte bara de vita medelklasskvinnorna, utan även Hammarkullenmorsorna och Rosengårdsfarsorna, då skulle vi bli farligare, ett större hot.
Du har flera gånger sagt att du inte ska ta på dig mer jobb. Ändå har du nyligen startat ännu ett aktivistiskt projekt, den här gången mot ombildningar i Skärholmen och Sätra, där du bor. Varför?
– Ja, det är frågan. Egentligen vill jag bara sitta och rita och röka vattenpipa. Men det hade känts ego av mig som bor i ett område som ska ombildas att inte göra något. Allmännyttan är en så enormt viktig fråga.
På vilket sätt kan frågan kopplas till feminism?
– På enormt många sätt. Vi vet att kvinnor i snitt tjänar mindre än män. Jättemånga här är ensamstående och har haft absolut noll möjligheter att köpa sin bostad. Många fler, framförallt ensamstående kvinnor, riskerar att bli bostadslösa om det här går igenom. Till exempel.
Du har sagt att "pauser är för dem som väljer aktivism. Inte för dem som tvingas till det på grund av sitt namn, utseende, religion, kön och klass".
– Precis! Vilket bra citat av mig! Ja, jag känner ett ansvar. Jag önskar att fler kände det ansvaret. Jag är aktivist för att jag kan det och är bra på det. Jag kan organisera människor. Då måste jag göra det.
Du har kämpat dig igenom en utbrändhet. Samtidigt känns det som att du är med i precis alla projekt som skapas. Hur klarar du av balansen?
– Jag sover middag. Jag har blivit bättre på att stänga av telefonen. Sätta gränser. Jag tar inte längre på mig rollen som den som står i fronten, utan är mer den som står i bakgrunden. Men arbetsmissbruket som jag har haft är som vilket missbruk som helst, man lever med det hela livet.
Din pappa ska ha sagt att ”du alltid måste kämpa dubbelt så hårt som svennen.” Känner du fortfarande så?
– Varje dag! Även om jag nu har nått upp till en nivå som inte min pappa ens kunde drömma om. Det handlar om min inställning. Det ska inte finnas en millimeter av det du gör som går att ifrågasätta.
I antologin ”Brev till min dotter” skriver du att du försöker förmå dina döttrar att agera för att rädda världen. Hur förmedlar du detta hopp till dem?
– Precis som min pappa gjorde med mig så tar jag med mig mina barn i allt jag gör, till demonstrationer, möten. Jag vill att de ska se att jag gör saker och att det finns människor som behöver vår support.
Vad tycker dina döttrar om aktivism?
– De har inte fattat att jag är aktivist. De tror att alla föräldrar gör så här.
Tror du på dig själv när du säger det till dem, att det går att förändra världen?
– Jag tror att det går. Men du måste lära dig att uppskatta när du förändrar i millimetrar. Du kanske inte kan förändra hela världen, men det går att förändra någons värld. Om du har möjligheten att göra det ska du göra det – och vara tacksam.
Nabila Abdul Fattah om...
Drömmen om en hyresrätt:
– Jag bor i en bostadsrätt nu här i Sätra. Men jag ska flytta till Bredäng den 2 maj, till en hyresrätt, efter nio år i kö! Jag fick svaret när jag satt här på caféet. Jag bara grät och grät. En gubbe som satt bredvid blev så glad för min skull att han ska skicka blommor till mig.
Radikalitet och feminism:
– Jag tycker ju inte att jag är så himla radikal, jag tycker att jag är väldigt mellanmjölkig. Det är samhället i stort som är väldigt radikalt EMOT feminism. Och då är det det jag motarbetar. Vad var det Thåström sa, det är jag som är normal och alla andra är konstiga? Var det så? Jag älskar Thåström!
Sin politiska förebild:
– Alla de unga människor som jag har jobbat genom åren, de är mina politiska förebilder. De har inte fattat hur mycket de boostar mitt arbete och mina tankar. Jag vill ge dem hela världen.
Varför hon dissar alkohol:
– Jag tycker inte det smakar gott och vill inte skämma ut mig. Jag har fattat det som att folk som dricker sig fulla gör det för att släppa hämningar men jag har inget problem med det. Jag behöver inte alkohol för det.
Förbudet mot vattenpipa som kommer i sommar:
– Det är en dålig last. Men om jag ska ha någon last i livet får det bli den. Att röka vattenpipa i Sverige för mig ett sätt att connecta med mina rötter. Det finns inte så många ställen som inte är helt fokuserade på alkohol för gemenskap. Jag fattar rökförbudet i stort, men politikerna som fattar detta beslutet förstår nog inte vilken samhällsfunktion de här ställena där man kan röka vattenpipa tillsammans fyller.
Varför det är så viktigt att inte kalla sig konstnär:
– Andra har fått definiera vad en konstnär är. Det är inte jag, jag rör mig inte i de rummen, jag vill inte ha en djupare mening, jag ritar för att det är kul. Konstvärlden är en helt annan värld. Jag har inget behov av den världen, och att bli erkänd av den.