Silvia Avallone vevar agiterat med armarna, på fötterna bär hon röda lackpumps. Ja det behöver berättas, inte för att objektifiera en skrivande kvinna utan för att ge en liten glimt av det sammansatta i författaren, feministen, klasskildraren Avallone. Passionerad, sprakande och omedelbar.

Hon slog igenom med sin debutroman ”Stål” 2011, om två unga tjejer i ett Italien långt från turistbilderna. Ett rått industrilandskap utkastat på landsbygden, Medelhavet som glittrar nedanför fabrikerna men flickorna tar sig aldrig över sundet till ön Elbe dit turisterna far. De är fast bland höghusen och de sunkiga barerna, fast mellan sina egna kroppars ångande tonårsbegär och alla snubbars vilja att kontrollera dem, och fast i klasshierarkierna. 

Nu har Silvia Avallone skrivit en fjärde roman om unga tjejer i en italiensk avkrok, om vänskap mellan flickor, om förtryck och motstånd som ibland behöver utkämpas i bikini. Med ”En vänskap” sätter hon punkt för en epok i sitt skrivande som handlat om att förstå vad det innebär att växa upp till kvinna, framför allt i Italien.

– Den stora skillnaden är att här berättas ungdomen från den vuxnas perspektiv, som en svunnen tid. Och så beskriver den tjugo år och därför hela den digitala revolutionen. Den börjar före den digitala revolutionen då livet var dolt, och slutar i vår tid när allt vi gör publiceras på sociala medier. Vilka är vi då, vad är vänskap då?

En fråga som skruvas åt till sin absoluta spets i ”En vänskap” där en av huvudpersonerna, Beatrice, blir en pionjär som influenser och när romanen inleds är Italiens största stjärna på sociala medier.

”Vi måste frigöra mammorna”

Men det är Elisa som är romanens berättare, som ser tillbaka på sin vänskap med Beatrice, hennes bästa vän från barndomen. De möttes i skolan i en liten håla vid kusten där Elisa hamnar efter att hon i tidiga tonåren flyttats från sin mamma till en pappa hon knappt känner.

Beatrice är allt Elisa inte är: frispråkig, sexig och orädd. Elisa håller hårt i sina böcker och klär sig så att ingen ska se henne. Ändå blir de bästisar. Eller just därför.

– Den här vänskapen föds i skolbänken, i en ålder då man vill gå emot förväntningarna från familjen, bli sin egen. Då behövs stödet från en bästa väninna, och här en motsats som kan visa på den du också skulle kunna vara. Den här stora vänskapen är som ett laboratorium för ens identitet.

Vad var din utgångspunkt för romanen?

– Rädsla. Rädslan för att bli vuxen kvinna för alltid, att ta farväl av ungdomen. Men också rädslan för de sociala nätverkan som berättar om livet som något underbart och perfekt. En annan viktig sak var att jag kände mig tvungen att totalt frigöra mig från de stereotypa kvinno­roller som jag vuxit upp med.

Kvinnoroller som ligger nära de stereotyper från Italien som i alla år pumpats ut av populärkulturen. Mödrar, matlagande, underbara, varma och nästa heliga mödrar.

– När jag skrivit den här boken drog jag en slutsats: För att kunna frigöra kvinnorna i Italien är det mammorna vi måste frigöra. När en kvinna blir mamma är det som att hon tvingas in i en annan roll. Hon blir Madonnan med barnet. Hon är inte längre kvinna som är imperfekt och komplex utan blir nästan som ett helgon, säger Silvia Avallone som också låtit mödrarna spela en viktig roll i romanen om Elisa och Beatrice.

Framför allt Elisas mamma Annabella – ensamstående, kärleksfull och stökig. Silvia Avallone tycker mycket om sin romanfigur, men:

– I Italien tyckte man riktigt illa på henne, hon sågs den frånvarande mamman som struntade i barnen. Problemet är att hon är helt ensam. Barn behöver växa upp i mycket större grupper i kollektiv. En enda kvinna ­känner sig skör och övergiven. 

Hemliga ord, farliga ord

Delvis är de kvinnoroller som Silvia Avallone berättar om specifika för Italien, där bara 50 procent av kvinnorna arbetar. Delvis är det hon skildrar omedelbart igenkännbart för alla som försökt växa från flicka till kvinna och förstå vad fan man ska göra med blickarna utifrån, känslorna inifrån, dubbelmoralen, sexualiseringen och skuldbeläggningen. 

Det är en nästan olöslig ekvation och Elisa och Beatrice intar var sin motsatt strategi.

Beatrice öser på, gör sig till det perfekta objektet, snyggare, sexigare, och då förstås samtidigt mer hatad och ifrågasatt. Medan Elisa gömmer sig i bylsiga tröjor och klunsiga skor.

– Hon vill nå ut med sin röst, hon vill ägna sig åt något konstnärligt, men hon är rädd att bli dömd av omvärlden. Det Elisa gör för att frigöra sig är att gömma sin kvinnliga sida för att inte missförstås. Men vi ska inte behöva gömma oss, förklä oss, vi ska kunna vara de vi är inom vår kvinnlighet, slår Silvia Avallone fast med emfas.

Däremot är hon djupt skeptisk till metoden som Beatrice tar till. Social medier som vägen till självförverkligande. 

– När jag var 16 år hade jag en hemlig dagbok där jag skrev jag om min smärta och skam, saker som jag inte skulle berätta om för någon, med hemliga ord, farliga ord. Men hur ser det ut nu? För mig är det en central konflikt i vår tid kring hur man berättar om sig själv och om andra. Ord mot bild - det man kan se mot det osynliga. Det har varit som en episk antropologisk förändring som vi knappt lagt märke till.

Vad händer med oss när vi inte kvar några hemliga rum?

– Vi är våra hemligheter och därför älskar jag verkligen litteraturen. Vi är gjorda av osynligheter, våra starkaste känslor, vår historia är värdefulla och komplexa och måste berättas med ord som är komplexa och värdefulla, som i en i roman. Eller som man kan berätta för en nära vän. En vän som inte dömer utan vårdar dina sanningar. På sociala medier händer inte det. 

– Vi visar inte upp lidande och smärta, det som på riktigt förändrar oss, utan bara det som ska behaga och förtrolla. På det sättet är sociala medier inte ett sätt att visa sig utan att gömma sig.