– Jag ville ge röst åt människor som sitter häktade och i fängelse efter­som de har svårt att komma till tals. Jag ville skildra en värld som många inte känner till men som folk ändå har starka åsikter om. Det finns till exempel de som menar att sitta i fängelse skulle vara som att bo på hotell, men för att citera Leif GW Persson: ”Jag vet inte vilka hotell de brukar bo på!”.

– Folk kan till och med tala om människor i fängelse som att de är av en annan sort och som att de är onda. Det är en farlig väg att gå, att avhumanisera människor. Vi är alla både onda och goda, vem som helst kan bli häktad, ja även dömd. Världen består av människor som sitter i fängelse och människor som för tillfället inte sitter i fängelse.

– Boken handlar också om mig, om min väg från förortens arbetarmiljö till akademikervärlden. Jag vill visa att den resan är möjlig.

Vad är det svåraste med att vara präst i ett häkte?

– Bland det svåraste med att vara präst på häkte är att läsa i tidningar om en häktad person som man själv möter i samtal. Att läsa alla spekulationer om den misstänkte, se hur pressen målar ut hen som ett djur och söker upp allt negativt i personens liv. Då är det svårt eftersom jag inte får gripa in och ge en mer nyanserad bild. Det är också svårt att arbeta i en sluten miljö och se hur häktade tar skada av isoleringen.

Det larmas ofta om att svenska häkten är överfulla och att folk får sitta häktade väldigt länge. Baserat på dina erfarenheter, hur står det till med svenska häkten? Vad behöver för­bättras?

– Sverige har ju i många år kritiserats av människorätts­organisationer på grund av våra obegränsade häktningstider och obegränsade tider för restriktioner som gör att att man i princip kan sitta isolerad hur länge som helst. Fulla restriktioner innebär att du inte får ta emot besök, du får inte träffa några andra intagna, du har brevcensur, du får inte läsa dagstidningar eller se på TV. Detta innebär att du sitter ensam i din cell 23 timmar per dag, går ”en promenad ” i en bur på taket, ensam. Dessa ­restriktioner sätts också ­godtyckligt, åklagarna i Göteborg sätter till exempel människor i restriktion nästan dubbelt så ofta som åklagarna i Stockholm.

– I Sverige behandlar vi oskyldiga människor sämre än dömda. Våra häktesförhållanden är sämre än förhållandena på fängelser. Det bedrivs psykisk tortyr på svenska häkten. Men det blir det ingen debatt om. Ingen vill försvara brottslingars rättigheter så det får fortgå. Det är inte förrän någon känd person blir häktad som det blossar upp en kort diskussion som gör att man förfasar sig en stund.