Pija Lindenbaum fyller på ett glas vatten och sätter sig en bit bort i Södermalmsateljén. Det luktar kaffe och pepparkakor. En hund borrar in ansiktet i soffans ena kuddbelagda hörn och på väggen snett ovanför är färgprover, vykort och skisser uppsatta.
I mitten av rummet står ritbordet. Det är där som Gittan, Kenta, Cerisia och Pija Lindenbaums andra bilderboksbarn har skapats. Nu har det blivit dags för de minsta läsarna att lära känna tre andra karaktärer; hundarna Ullis, Ludde och Katta. Nya Pudlar och pommes handlar om flyktingkris och mottagande, berättade genom en trasig pool, ett sinande potatisförråd och pudlar som inte vill dela med sig av sin pommes. Några av bilderbokssidorna är dramatiska med en liten båt på ett stormigt hav.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag brukar alltid utgå från mig själv. Det handlar om saker jag har varit med om eller känslor från barndomen och sådana grejer. Det är jag och min dotter mycket. Men jag kände att verkligheten trängde på och att jag ville göra något annat, där jag inte tittar på mig själv fullt så mycket, säger Pija Lindenbaum.
Hon hade också en önskan om att inte teckna människor.
– Den hade varit svår att göra på annat vis. Med människor hade det blivit en annan historia, nej, det hade jag inte kunnat göra. Och hundar väcker starka känslor hos människor, jag vill att man ska kunna identifiera sig och då är hundar ett bra djur.
Hundarna måste fly
Pija Lindenbaum berättar att hennes bilderböcker brukar sakna sensmoral, men så var det inte den här gången. Hon konstaterar att Pudlar och pommes är lättolkad: "Man måste dela med sig! Annars blir man ensam!"
– Sedan finns det mycket med den här boken som jag tycker är viktigt, till exempel att de hundar som kommer till pudlarnas ö, de som har fått fly, de skulle inte komma från ett väldigt underutvecklat område. Utan de har kunskaper med sig som inte pudlarna på den nya ön har. De delar kunskaper med varandra, de vet ju hur man bygger en pool. Det vet inte pudlarna. Och så har de här skärpen på sig runt midjan. Jag gör en tolkning av att vara klädd annorlunda.
Varför är det just en trasig pool de flyr ifrån och att potatisen tagit slut, och inte ett krig?
– Jag försöker alltid skildra saker på ett sätt som är lätt för barn att ta till sig. Det här är saker som barn känner till, krig är något abstrakt för barn här. Därför är det bra att ha situationer som är lätta för barn och vuxna att identifiera sig i.
En bra bilderbok tar inte slut när sista sidan är vänd, menar Pija Lindenbaum. Och visst vill hon att Pudlar och pommes ska väcka samtal, men det behöver inte nödvändigtvis handla om flykt. Snarare tror hon att barnen kommer vilja prata om konkreta saker i boken, som varför lillhunden först lämnas kvar på bryggan. Och att det egentligen handlar om samma sak; medmänsklighet och mellanmänskliga relationer.
Vilken betydelse det har för barn som flytt att kunna identifiera sig med karaktärerna i boken, det kan hon inte svara på, konstaterar Pija Lindenbaum och avslutar meningen med att hon inte är aktiv i någon hjälporganisation.
– Jag har konstant dåligt samvete för att jag känner mig så blyg och fel och inte vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag har aldrig tagit steget och gjort någonting sådant, men nu har jag gjort den här boken i alla fall, om den kan bidra till något gott. Men det låter för mycket ... Jag har ju inte gjort den för att jag ska ha mindre dåligt samvete, och jag har inte mindre dåligt samvete. Men jag har i alla fall tänkt på frågorna, vad det nu är värt.
Det är de melankoliska, tankfulla, barnen som har huvudrollen i Pija Lindenbaums böcker. Här behöver ingen ändra sig eller lär sig att ta för sig mer. Hundarna får fortsätta ha sina skärp, Kenta får leka med sina barbisar och Gittan får vara ängslig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Om jag skildrar ett barn i mina böcker som är rädd, då handlar inte dramat i boken om "så blev jag inte rädd". Utan det går bra att vara rädd– man kan hitta en väg ändå. Det är så som jag tänker.
Hon fortsätter:
– Flickor ska alltid behöva ändra på sig och bli Pippi Långstrump. Klättra i träd och vara vilda och busiga. Jag bryr mig mycket om de här barnen som inte alls har lust med det. Det går bra ändå.
Egentligen fanns det ingen direkt tanke bakom att skildra de introverta och melankoliska. Det bara blev så, utifrån Pija Lindenbaums tankar om samtiden och minnen från den egna barndomen.
– Jag har varit en sådan där, och jag är en sådan där, unge som inte är så spontan och orädd. Men det går bra.
Du har sagt att det är du som är Gittan.
– Ja, det är jag och mitt barn också. Hen är också så där, lite ängslig. Jag var väldigt orolig och rädd för allting. Jag har en oro, det handlar om att fantisera om vad som kan hända. Fantasierna är så starka om vad som kan hända så det hindrar en från att göra grejer. Jag kan nästan inte förstå hur man kan åka bil. Om man åker på en landsväg ... Att man bara kör på där i 120. Jag fattar inte det, för det kan ju komma ett djur eller barn ut på vägen. Hur kan man inte tänka på det? Samma med sjukdomar. Folk säger att "men det där händer inte mig", men jag tycker att det är precis tvärtom. Kan det hända andra så är det klart att det händer mig också.
Jätteskönt att få bekräftelse
Barnboksförfattaren tycker också att barn är "lite läskiga", med sina direkta hänsynslösa sätt. Pija Lindenbaum trivs bättre med föreläsningar för vuxna än med sagostunder på förskolor.
– Jag är rädd att de ska tycka att jag är tråkig. Att jag ska märka att de vill gå därifrån och säga saker som är taskiga till mig. Att de ska kommentera hur jag ska se ut. Jag kan inte skratta åt det utan jag blir väldigt illa berörd. Vuxna gör inte det, de är mer artiga.
I nästan alla intervjuer som jag har läst med dig så är du väldigt självkritisk.
– Jag är född sådan, jag har med mig det hemifrån. Man kan lära sig att hantera det på något vis. Jag märker det oftast inte som en självkritik, för mig är det så naturligt. Det är andra som kan tycka det.
Pija Lindenbaum är en av våra mest lästa bilderboksförfattare. Det är en gärning som blivit flerfaldigt prisad, däribland med Augustpriset och just nu är hon nominerad till Almapriset som delas ut i Astrid Lindgrens minne. Utmärkelserna har stor betydelse.
– Det känns jätteskönt att få bekräftelse. Eftersom jag inte tycker att jag gör så bra grejer så blir det ännu viktigare för mig att få erkännanden. Det finns folk som tycker att "jag gör så jävla bra grejer, om någon annan inte tycker det så får det vara. Det är bara för att de inte fattar". Jag kan inte säga så, för jag tänker att det här är inte så himla bra egentligen. Om någon annan inte säger att det är bra så är det som jag tänker, men om någon säger att det här är för jävla bra, så kan jag förstå att man kan se det på ett annat vis än det som jag gör.
Barnen i dina böcker får vara som de är. Fick du själv vara det?
– Jag tror att mina föräldrar vill att jag skulle vara så här rejäl och frilufsaktig, inte pipa och inte gnälla, inte vara rädd för saker. Allting sådant som jag var. Jag ska visa dig en sak, sitt kvar du.
Pija Lindenbaum reser sig upp och kommer tillbaka med en teckning. Det är flera små scener, vardagliga situationer där ett barn vill något men pappan något annat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det här tycker jag är min barndom, säger hon.
Pija Lindenbaum växte upp som mellanbarn i Sundsvall. Först bodde hon, de två bröderna och föräldrarna inne i staden men när hon fyllt nio flyttade de in i ett hus en bit utanför. Mamman var hushållslärare och pappan sålde kontorsmaterial. Pija Lindenbaum beskriver honom som en person som var klädd som att han skulle ut i skogen fast så inte var fallet. Det var ingen hemlighet att dottern också borde bli lite mer rejäl. De bråkade och Pija Lindenbaum gav med sig. Att ge sig hän åt prinsessperioder var det aldrig tal om.
Pija Lindenbaum skapade sagor i sitt inre där hon bestämde precis hur allting skulle vara. Hon hittade på och mamman ritade. Många gånger var berättelserna stulna rakt upp och ner, men Pija Lindenbaum var övertygad om att det var hennes egna fantasier.
Andra gånger satt hon och ritade själv. Vissa detaljer var mindre viktiga i de självbiografiska teckningarna.
– Jag har reducerat alla män. Det är bara jag och min mamma hela tiden. Det finns inga bröder, det finns ingen pappa. Jag tycker att det säger någonting, men jag vet inte vad. Det är jätteidylliska bilder. Jag ligger i sängen och har födelsedag och min mamma står där med massa presenter.
Hon bryter av med ett skratt. Nästa livsfas: Pija Lindenbaum är 19 år och flyttar till Stockholm för att plugga på Konstfack. Sedan får hon jobb som illustratör och grafisk formgivare. Runt tio år senare börjar hon skriva också, och den första bilderboken blir klar samma dag som hon åker in till förlossningen. Barnet är en flicka under sina första levnadsår och Pija Lindenbaum slås plötsligt av att tjejerna är biroller och betraktare i bilderböckerna som finns ute i butikerna. Hennes egna barn kommer att bli en stor inspirationskälla. Pija Lindenbaum ger ett exempel: Kenta och barbisarna bygger på en pojke på hens förskola som ville ha på sig klackskor och trä pärlhalsband, till pappans förtvivlan.
– Han var helt förstörd när han kom och hämtade honom och han kom klapprandes med sina klackskor.
Det brukar bli en bok om året, eller vartannat om pjäser om annat relaterat kommer emellan. Pija Lindenbaum beskriver sin arbetsprocess som omständlig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Till exempel så ser du färgerna som hänger där, säger hon och går fram till en av ateljéns väggar där två pappersark med olika nyanser av gulrött och blågrönt är uppsatta.
– Det är bara en bråkdel, men jag håller på så där och testar och testar och testar. Jag gör allt för hand så då håller jag på i veckovis och försöker hitta färgtoner som stämmer med det som jag hade tänkt mig.
För några år sedan blev både färgprover och dialog klar till bilderboken Siv sover vilse, som just nu visas som spelfilm på landets biografer. Det är ett övernattningsäventyr där huvudrollskaraktären Siv bland annat stöter på talande grävlingar hos den nya klasskamraten Cerisia
– För ett barn är det inte så jättestor skillnad mellan verklighet och fantasi eftersom man inte vet vad verkligheten består av. Att kunna använda sig konstnärligt av det när jag gör mina böcker, det är askul, säger Pija Lindenbaum.
Klassperspektivet sipprar också fram mellan de många, pompöst inredda, rum som Siv går vilse i. Cerisias hem är en annan värld.
– Känslan jag ville beskriva i den boken var att komma hem till folk för första gången. Att komma hem till så olika miljöer som man gör som barn, som man inte gör som vuxen på samma sätt. Om man bor i en stad som Sundsvall då blandas barnen på samma skola. Det finns villabarn och de som bodde närmast skolan, som kunde ha det väldigt tufft ekonomiskt, och så går man emellan de här olika klasserna och världarna. Jag ville beskriva hur obehagligt jag tyckte det var hemma hos folk. Den där lukten man känner när man kommer in i hallen hos någon. Folk pratar konstigt och beter sig inte som hemma, säger Pija Lindenbaum.
Tyst och tillbakadragen
Den egna uppväxten igen. Så här i efterhand har Pija Lindenbaum fått veta att det fanns folk som trodde på henne från första början.
– Ibland händer det att folk dyker upp från förr i världen och tar kontakt med mig. Apropå att jag är så självkritisk och så där, så hade jag uttalat mig i en tv-intervju om att jag såg mig själv som väldigt obetydlig och grå, tyst och tillbakadragen. Då var det en gammal förskollärare från lekis som mejlade mig. "Jag minns dig", skrev hon. "Och du har inte rätt bild. Det jag minns var att du gick runt med ett block under armen hela tiden. Och så var du väldigt snäll med de andra barnen". Jag var hjälpsam och sådär. Det var så gulligt att höra.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.