– W Z W F F   B U   B U U H H, beskriver hon det som.

– Säg efter mig. W Z W F F   B U   B U U H H, fortsätter hon.

När Venedigbiennalen öppnar i slutet av april bjuds besökarna in till en annorlunda karaoke.

I ”Repeat after me”, en film av konstnärskollektivet Open Group, beskriver ukrainska krigsflyktingar ryska vapen: automatgevär, artillerield, robotar, drönare, genom de ljud de utsöndrar, och ber sedan tittarna att upprepa dem.

Att känna igen ett luftangrepp, att kunna höra skillnaden på K-52 Alligator och en AK-47 kan vara en fråga om liv eller död. Nu vill de som överlevt början av den fullskaliga invasionen dela med sig av sina erfarenheter, den senaste tiden har larmen om att Ryssland kan starta krig med Nato trots allt haglat.

Upprinnelsen till ”Repeat after me” finns i den broschyr som Centret för strategisk kommunikation och informationssäkerhet, en del av regeringen i Kiev, började dela ut till ukrainska hushåll några veckor före Rysslands fullskaliga invasion. Som i en uppskruvad version av  MSB:s ”När kriget eller krisen kommer”, men i stället för att lista konserver att ha hemma, förklarar ”Vid hot eller krig” för ukrainare hur de ska bete sig i händelse av bombning och beskjutning: när det är bäst att springa, och när det är bättre att slänga sig på marken.

Konstnärerna bakom verket – Yuriy Biley, Anton Varga, och Pablo Kovach – är själva ukrainare. De är relativt okända i konstvärlden och får nu chansen att visa upp sig på världens största samtidskonstevent. Men vägen till Venedig har minst sagt varit gropig.

Vissa framställde Polen som Jesus på korset, andra skildrade antikommunistiska partisaner som Lag och rättvisa har försökt utmåla som patrioter

Ursprungligen ville den jury som utser Polens representant i Venedig skicka målaren Ignacy Czwartos. 

Hans bidrag hade titeln ”Polska studier i tragedi: världen mellan Tyskland och Ryssland” och skulle omfatta ett trettiotal tavlor. Vissa framställde Polen bokstavligen som Jesus på korset, ett land dömt till evigt martyrskap. Ignacy Czwartos är nämligen en av de konstnärer och kulturutövarare som gärna bildsätter den tragiska kulten kring flygkatastrofen i ryska Smolensk, år 2010, där 96 polacker – inklusive presidenten Lech Kaczyński och hans fru, ledande politiker från alla partier samt Polens högsta militära ledning – omkom i en flygkrasch. 

Dignitärerna var på väg till en minnesceremoni över massakern i Katyń, en sovjetisk massavrättning av 4 421 polska officerare under andra världskriget. Kraschen anses ha varit en olycka som berodde på att kaptenen – möjligen under press av Lech Kaczyński – försökte landa på flygplatsen trots mycket tät dimma och krockade med en björk. Men Lag och rättvisas partileare Jarosław Kaczyński menar istället att hans tvillingbror mördades av Ryssland. 

En annan tavla, som uppmärksammades redan innan den tillkommit, har titeln ”Nord Stream 2”. I ett utskick från projektets curatorer beskrivs den som ett dubbelt porträtt, där den tidigare tyska förbundskanslern Angela Merkel och den ryska diktatorn Vladimir Putin förenas av ”ett Andreaskors från vars ändor flammor sticker ut så att helheten föreställer en svastika”. 

”Grekerna uppfann tragedin, polackerna praktiserade den”, löd det vidare i curatorernas text.

Utnämningen av Ignacy Czwartos, som tillkännagavs av Lag och rättvisas kulturminister, Piotr Gliński, den 31 oktober, möttes av såväl hånskratt, sekundärskam som ljudliga protester, inte minst som att PiS hade förlorat parlamentsvalet några veckor tidigare. Tre jurymedlemmar – Jagna Domżalska, Joanna Warsza och Karolina Ziębińska-Lewandowska – reserverade sig mot beslutet. 

I ett öppet brev skrev de att årets upplaga av Venedigbiennalen syftar till uppmärksamma migration, fördrivning och socialt utanförskap, men att Ignacy Czwartos istället målar upp en bild av Polen som ett land som är tillknäppt och slutet, besatt av sig självt och sin offerroll, och vidare att det inte är representativt för polsk samtidskonst.

När Donald Tusks regering tillträdde i december med Bartłomiej Sienkiewicz som kulturminister dröjde det inte länge förrän den senare upphävde avtalet med Ignacy Czartos. Därmed fick det bidrag som kom tvåa i biennaljuryns uttagning enligt reglerna ta över.

Tvångsmobiliserad till armén

Så hur känns det egentligen att få representera Polen under sådana här omständigheter? Open Groups curator Marta Czyż säger att det inte var något hon och konstnärerna riktigt hade tid att tänka på.

– Om jag ska vara ärlig så kände jag inte någon tillfredsställelse över att han (Ignacy Czartos) ströks så att vi fick ta över. Men vi hade heller ingen tid att tänka på det närmare, så fort vi fick höra nyheten kavlade vi upp ärmarna och började jobba, säger hon.

Tiden är knapp för att få ihop utställningen, som består av ”Repeat after me” samt en uppföljande, nyinspelad film, en scenografi i form av en dystopisk och militariserad karaokebar samt en katalog. Det hjälper inte heller att konstnärerna och curatorn är utspridda över flera länder. Anton Varga bor i Berlin, Yuriy Biley mellan Wrocław och Berlin, Marta Czyż i Warszawa, medan Pavlo Kovach nyligen blev tvångsmobiliserad i den ukrainska armén.

– De tog honom en söndag. På tisdagen fick vi veta att vi var nominerade till biennalen. Det kändes helt bisarrt, samtidigt väckte tanken på att vi tillsammans ska göra biennalen något slags hopp…, säger Marta Czyż.

Pavlo Kovach befinner sig inte direkt vid fronten, och Marta Czyż utgår från att hon inte behöver oroa sig för honom, i alla fall inte mer än hon oroar sig för sina andra ukrainska vänner. Däremot vill gärna hon att en annan ukrainsk soldat, Artem Czekh, ska bidra till utställningens katalog. Artem Czekh är författare och journalist och Marta Czyż har bett honom skriva en essä om hur kriget har utvecklats rent teknologiskt under de två år som gått. 

– Han sa att han absolut inte kan göra det, fastän ämnet är väldigt viktigt, för han befinner sig mitt i kriget, han sitter rent konkret i en skyttegrav. Men eftersom det är så viktigt så ska han försöka skriva i alla fall några sidor… 

Många av de här konstnärerna är konservativa inte bara i fråga om moral, utan också i fråga om estetik.

”Totalitära metoder”

Open Group är dock inte de enda som kämpar för att få ihop en utställning. På årsdagen av katastrofen i Smolensk, den 10 april i år, förkunnade samtidskonstmuseet CSW i Warszawa att de tänkte ställa ut Ignacy Czwartos verk ändå, i en lokal ett stenkast från den polska paviljongen. ”Polonia uncensored" består av ett femtontal verk som skildrar "luckor" i den polska historien, enligt ett pressutskick, som lovar verk som skildrar hur Vladimir Putin "behandlades som en jämbördig politisk och ekonomisk partner av det demokratiska Europas ledare”. 

Om det politiska budskapet kan sägas ha en poäng så är frågetecknen stora kring en annan del av utställningen, som föreställer "tyska krigsförbrytare som var ansvariga för att ha bragt tusentals polacker och judar om livet, och som aldrig ställdes inför rätta i efterkrigets Tyskland”. 

Det vill säga tavlor helt i linje med Lag och rättvisas historieskrivning, som inte bryr sig om att det under andra världskriget visserligen mördades tre miljoner etniska polacker och tre miljoner polacker av judisk börd, men de senare representerade 90 procent av alla judar i Polen, varför beskrivningen kan anses relativisera Förintelsen. Dessutom fanns även polacker bland förövarna, vilket de som bara vill se Polen som ett offer vägrar att erkänna.

Samtidigt har Janusz Janowski, som Lag och rättvisa utnämnde till chef för landets viktigaste samtidskonstmuseum, Zachęta, och som därmed också var ordförande för den jury som utser Polens bidrag till Venedig, fått sparken av Donald Tusks regering. Detta har också uppmärksammats i Sverige. I ett inlägg på X i slutet av januari tog riksdagsledamoten Mattias Karlsson (SD) det som exempel när han anklagade Polens nya styre för att använda sig av ”totalitära metoder”.

Arkadiusz Półtorak, som undervisar i konsthistoria på Jagellonska universitetet i Kraków och är ordförande för den polska delen av AICA, (internationella förbundet för konstkritiker) sätter händelsen i ett sammanhang. 

– De senaste åren har det visat sig att i motsats till vad många trodde om samtidskonst i Polen, så är det inte bara något som vänsterliberala människor bryr sig om, säger Arkadiusz Półtorak.

Allmänheten, men även kritiker, var då inte vana vid till exempel installationskonst. De såg det som ett slags virus, som kom till Polen från utlandet

Men om man bortser från att kulturutövare tjänar Lag och rättvisas konspirationsteorier, är det inte bra att även konstnärer med konservativa åsikter under Lag och rättvisas tid fick möjlighet att ställa ut och visa upp sig?

– Det kan vara bra, men det är komplext, säger Arkadiusz Półtorak. 

Många av de här konstnärerna är konservativa inte bara i fråga om moral, utan också i fråga om estetik, säger konstvetaren och hänvisar till att måleri dominerade i Janusz Janowskis utställningar på Zachęta, eller på samtidskonstmuseet i Łódź, som även det styrs av en direktör tillsatt av PiS. Det är som att de har fastnat i den syn på konst som dominerade i början av 1990-talet, anser han.

– Allmänheten, men även kritiker, var då inte vana vid till exempel installationskonst. De såg det som ett slags virus, som kom till Polen från utlandet, och som var olämpligt för att diskutera samhälleliga, politiska och jag skulle också säga andliga frågor i Polen, säger Arkadiusz Półtorak. Det var den kritiken som riktades mot till exempel Katarzyna Kozyra eller Artur Żmijewski, som idag är några av Polens mest erkända konstnärer.

Ett annat problem med de museichefer som Lag och rättvisa tillsatte är vilka politiska åsikter de premierade genom institutionerna.

– Naturligtvis finns det lika många åsikter som det finns människor och det borde finnas utrymme för alla, med undantag för dem som presenterar fascistiska åsikter, anser Arkadiusz Półtorak.

Men det var exakt det som hände på Centret för samtidskonst, CSW, i Warszawa, när Piotr Bernatowicz tog över med Lag och rättvisas goda minne. Dagens ETC har tidigare skrivit om hur han lät danska och svenska konstnärer som Ute Max Jensen, Dan Parks och Lars Vilks fylla konsthallen med rasism och homofobi, vilket väckte stora protester. Det är också Piotr Bernatowicz som är curator för Ignacy Czwartos bidrag till Venedig. 

Samtidigt har Arkadiusz Półtorak, och de andra konstkritikerna i polska AICA fått en roll i omdaningen av konstinstitutionerna under Polens nya styre.

– Kulturdepartementet har bett om våra synpunkter i olika frågor, bland annat avskedandet av vissa museidirektörer. 

Det var inte särskilt svårt att hitta skäl för att ge Janusz Janowski sparken, enligt Arkadiusz Półtorak. Som museichef avstod han från att söka internationella stöd, och han gjorde sig också skyldig till ”kardinalfel” vad gäller personalpolitiken på museet. Erfarna medarbetare degraderades till administrativa roller och alla viktiga beslut togs av museidirektören själv. Janusz Janowski curerade till exempel själv en utställning med Ignacy Czwartos på Zachęta.

Vissa institutioner togs över på ett sådant sätt att de i princip blev dysfunktionella

– Samtidigt var han ordförande för den jury som utsåg Ignacy Czwartos till Polens representant i Venedig med ett projekt som hade stora likheter med nämnda utställning, konstaterar Arkadiusz Półtorak. 

Andra saker tror han blir svårare att reda ut.

– Vi är många som undrar om den illiberala demokratin som Lag och rättvisa införde under sina åtta år vid makten kan vridas tillbaka med demokratiska metoder och full respekt för gällande lag. Vissa institutioner togs över på ett sådant sätt att de i princip blev dysfunktionella. Vi har flera organ som styr över public service, till exempel, och en dubbel rättsordning. Egentligen lever vi i en sorts anarki, en mycket farlig situation såväl politiskt som rättsligt, säger Arkadiusz Półtorak och fortsätter:

– Det är tydligt att Donald Tusk och hans regering har för mål att snarast möjligt återta vissa av de institutioner som högern, så att säga, erövrade. Politikerna verkar ha förstått att de gjorde ett misstag, när de styrde sist, och försökte modernisera landet genom att bygga motorvägar men försummade en modernisering på social och moralisk nivå.