Berättelsen börjar med att en bror, radiomakaren Johnny (Joaquin Phoenix), försiktigt börjar försonas med sin syster Viv (Gaby Hoffmann). Deras mammas dödskamp ligger mellan dem, djupt rotad osämja om vad deras ursprungsfamilj handlade om, som ställdes på sin spets när mamma låg där och dog och de inte kunde enas om något av det som varit eller hur det borde sluta.
Nu är det årsdagen av hennes död. Johnny är på en sina intervjuresor, involverad i ett gigantiskt projekt som går ut på samla barns och ungas röster om framtiden.
Filmat i svartvitt, med dröjande kameraåkningar över ett nedgånget Detroit, börjar filmen i den lite tröttsamma ändan, med en sorts pretention utan originalitet.
Men så vecklas själva intrigen ut, stillsam också den. Vivs man Paul har fått ett nytt skov i sin bipolära sjukdom och vägrar sjukdomsinsikt, spiller sin psykos över familjen och hon tvingas försöka rädda honom, ännu en gång. Och så får Johnny bli ansvarig för hennes nioåriga son Jesse.
Här vidtar en poetisk resa in i föräldraskapet, ja till och med moderskapet, med alla dess orimligt många lager av förväntningar, alla fel som kan begås i varje sekund av att vara den utvalda, både för barnet och för det omgivande samhälle som bestämt att mamma är viktigast.
Johnny är tafatt, förstås, och barnet underligt på ett klassiskt filmiskt manér. Charmerande och rasande intelligent men oändligt egensinnig. Johnny vill fortsätta med sitt stora projekt men han vill inte heller vara ett as. Alltså måste han börja agera modern mamma – pussla, jämka, kompromissa och misslyckas. Stressa, tappa tålamodet, säga förlåt och börja om.
Han tar med Jesse på jobbresa till New York, sedan drar de vidare till New Orleans.
Johnnys intervjupersoner interfolierar berättelsen, deras gränslöst kloka tankar om världen och framtiden är både rörande och lite konstlade. Som drömmen om barnen som räddar oss med sin oskuldsfulla visdom.
In i berättandet kommer också tillbakablickar på åren som lett fram till det här läget. Pappa Pauls ömhet och vansinne. Grälen mellan Johnny och Viv.
Men också citat från litterära verk, fiktion och fakta, som talar om barnen och mödrarna.
På distans men hela tiden närvarande finns Viv, via telefon coachar hon sin brorsa in i mödraskapet.
Det utvecklar sig till en sorts filmisk essä där tanke och känsla flätar sig samman till en finstämd betraktelse över vad som krävs av människa för att kunna på riktigt finnas till för en annan.
Framför allt besegras det sura och cyniska i mig efterhand av det ljuvliga samspelet mellan Joaquin Phoenix Johnny och makalösa barnskådespelaren Woody Normans Jesse. Till sist rörs även ett förhärdat kritikerhjärta och köper till och med den cheesy avslutningen. Det är ändå så fint att de fann varandra, Johnny och Jesse. Och att Johnny längs vägen också fann sig själv.
