I detta klimat introducerade Liv Strömquist för ett par år sedan sociologiprofessorn Eva Illouz för en bredare allmänhet i serieboken Den rödaste rosen slår ut. Eva Illouz undersöker i sina böcker hur kapital och konsumtionslogik har tagit de religiösa påbudens plats när det gäller hur vi har, eller uppmanas ha, relationer. Den ”frihet” vi gärna tänker oss att vi har i ”moderna”, sekulära samhällen är sålunda enligt Eva Illouz inte riktigt så fri som vi gärna föreställer oss.
”/D/en sexuella friheten som idé och praktik /har/ emellertid främjat konsumtionskapitalismens centrala sociala former och ekonomiska logik.” skriver hon i sin till svenska senast översatta bok ”Vad är sexuellt kapital?”. Andra människor blir till en av de ”saker” (bland hudvård och yogakurser) vi ska konsumera för att maximera både vår egen lycka och våra egna personliga varumärken. Detta, skriver Eva Illouz i ”Därför tar kärleken slut”, gör relationer mer instabila och människor mer utbytbara.
Därmed är, som debatten för ett par år sedan om undvikande ”kanske-män” visade, den sexuella ”frigjordheten” inte nödvändigtvis det feministiska paradis den ibland framställs som.
Det är dock lätt att se Eva Illouz kritik kidnappas av konservativa som förfasar sig över tindrande och tillfälliga sexuella kontakter, som vurmar för kärnfamilj och (hetero)monogami. Men det är, av allt att döma, inte vad Eva Illouz avser.
I denna bok, där hon och sociologen Dana Kaplan dissekerar begreppet ”sexuellt kapital” visar de tydligt att de anser att det inte finns någon sfär som inte är underkastad maktstrukturer.
Men vad är då detta ganska urvattnade begrepp ”sexuellt kapital” enligt Eva Illouz och Dana Kaplan?
Flera feministiska tänkare, som Silvia Federici, Anna G. Jónasdóttir och Shulamith Firestone har redan övertygande visat att det i högsta grad går att prata om kapital, ackumulation och exploatering när det handlar om relationen mellan könen. Man behöver dock inte vara renlärig marxist för att inse att dessa begrepp behöver preciseras när det handlar om transaktioner som inte är rent monetära. Och det gör Eva Illouz och Dana Kaplan.
En stor del av deras bok ägnas åt att förklara vad de menar med såväl ”sexuellt” som ”kapital”. Om sex skriver de: ”För oss är den sexuella upplevelsens område ett sammanhängande helt som sträcker sig från begär till faktiska sexuella förhållningssätt, handlingar och förmågor och vidare till det som betraktas som offentliga identiteter.” När det gäller kapital tar de mycket riktigt avstamp i Marx men skriver också att de själva är ”influerade av Bourdieus fältteori.
De övertygar i stort sett om att sexualitet och kapital är ord som är användbara för det de undersöker, och inte bara en från andra fält överförd terminologi som skulle kunna ersättas med något som bättre beskrev vad de vill säga. Jag säger ”i stort sett” därför att jag på ett par ställen ändå hajar till. Som när de skriver om att en del i prostitutionssfären (de använder ”sexarbete”) inte känner sig exploaterade. För någon som Eva Illouz, vars gärning till stor del består i att genomskåda liberal marknadslogik, är det ett ovanligt liberalt sätt att använda ordet ”exploatering” på.
Men om vi ändå i det stora hela godtar deras definition av sexuellt kapital kommer vi till deras nästa fråga: vad kännetecknar det sexuella kapitalet specifikt i vår nyliberala tid och hur fungerar det? Framförallt, vilka kan använda sig av det? I korthet menar de att det självförtroende och de sociala färdigheter som sex ger kan utnyttjas även på arbetsmarknaden och alltså i slutändan faktiskt generera monetärt värde. Men, och detta är centralt, det är alltså främst medelklassen som kan använda sitt sexuella kapital på det sättet enligt Eva Illouz och Dana Kaplan. Detta beror dels på att denna typ av färdigheter och självförtroende är viktigast i yrken som har hög status. Men också, om jag förstår Eva Illouz och Dana Kaplan rätt, på att berättelsen om sex som en del i ett allmänt självförverkligande mest riktar sig till de klasser som antas ha tid och resurser för diverse självförverkligandeprojekt. De skriver:
”Sexualiteten har kommit att bli ett uttryck för frihetens, eller rättare sagt den personliga frihetens värde. Sambandet mellan personlig autonomi och självförverkligande å ena sidan och sexuell frihet å andra sidan är resultatet av en lång sociohistorisk process.”
Fast är det verkligen så att människor i allmänhet (eller ens inom en viss klass) får så mycket bättre självförtroende av sexuella erfarenheter? Eva Illouz och Dana Kaplan menar att just klass är viktigare än kön för förvärvandet av det sexuella kapital de beskriver. Men även om det finns fog för att hävda att ett ”lyckat” sexliv i vår tid ses som en del av en ”lyckad identitet” för både kvinnor och män är det omöjligt att tänka bort könsapekten. Det hade varit ännu mer intressant om de ställt sin teori mot den radikalfeministiska tanken om att det är just i könsrelationer som (heterosexuella) kvinnor exploateras som kvinnor.
Och med risk för att låta som en sur marxistgubbe är det dessutom värt att fråga sig hur relevant just medelklassen är som ständigt återkommande studieobjekt i klassanalyser. Eller kanske snarare, vad leder observationen fram till? Risken finns att man fastnar i att beskriva medelklassens attribut (eller sexuella kapital) utan att betrakta den i relation till just kapital i bemärkelsen ägande. Medelklassens inredning och vanor blir en dimridå framför den klass som faktiskt äger och kan leva av andras arbete.
Eva Illouz och Dana Kaplan gör förvisso inte heller anspråk på en fullständig samhällsanalys, och de agiterar inte för någon ny ordning. Men den verklighet de beskriver är en där kapitalismen lägger beslag på ytterligare en aspekt av mänskligt liv. Och trots att medelklassen tar sig fram på arbetarklassens bekostnad menar forskarna att det är svårt att tala om dem som vinnare. Även de, i form av det nyliberala jaget, uppmanas ”utnyttja alla sina färdigheter och dimensioner för att ta sig in och lyckas på arbetsmarknaden”.
