Vem bestämmer över Angered?

Jag och min bror, ingen. Jag. Mina föräldrar, Gud. Vem bestämmer över dig?

På golvet, stort som ett rosa hav, står tre skådespelare och stirrar ömsom stint framför sig, ömsom ner på papper de har i händerna. De varvar korta repliker, som alla är svar på frågan Vem bestämmer över dig? Det är mörkt i lokalen, förutom spotlights som skär som ränder genom luften. Regissören Malin Holgersson ropar instruktioner och feedback.

– Det skulle vara jättebra om många fick syn på sin egen maktposition, säger Malin Holgersson, som helst vill benämnas hen, om förhoppningar efter premiären.

– Det är alldeles för många som är omedvetna om sin egen position i det här samhället. Det hoppas jag att de på ett obehagligt sätt blir medvetna om, de ska gärna få må lite dåligt.

Malin Holgersson berättar att hen, förutom att ha frågat unga i Angered om makt, har intervjuat olika makthavare inför arbetet med föreställningen.

– Det är väldigt talande att ingen av dem riktigt vill erkänna att de har makt, säger hen.

Hannah Alem Davidson är en av skådespelarna och tycker att det snarare är för ungdomarna som de gör det här.

– Det vore roligt om unga skulle känna sig sedda och mindre ensamma efter att ha sett den. Det är någonting som jag tycker händer väldigt sällan – att jag går på teater och känner mig sedd.

Varje dag ses ensemblen på Blå Stället för att öva koreografi och repliker, men kanske ännu mer för att förstå och diskutera. Arbetet har från början genomsyrats av diskussioner om privilegier, makt och hur samhället skulle kunna se ut. Efter dagens repetition sitter Furat Jari, Hannah Alem Davidson, Iki Gonzalez och Malin Holgersson på golvet och lyssnar intresserat på varandra. Eleftheria Gerofoka, den fjärde medlemmen i ensemblen, är sjuk i dag. Malin Holgersson gestikulerar ivrigt.

– Vi försöker ingjuta någon slags styrka och pepp i publiken. Vi vill tala om att det inte behöver vara så här illa, det finns andra sätt att leva tillsammans. Vad händer om vi i stället för att värdera individen värderar sårbarhet, svaghet, kollektivet och gemenskapen?

Furat Jari håller med.

– Det minsta jag hoppas att en människa känner efter föreställningen är samhörighet – att det faktiskt är fler som tycker att det är helt orättvist att någon tvingar på oss att bli styrda. Och tillsammans är vi starkare. Om vi bara bestämmer oss kan det bli stora förändringar, världen kan faktiskt bli en bättre plats.

När Malin Holgersson först fick frågan från Blå Stället om att göra en pjäs om ungas makt i Angered ville hen bara skjuta den ifrån sig.

– Jag kände direkt hur problematiskt det är att jag skulle få den makten. Jag ville ge bort, ge vidare den makten. Men när jag väl bestämde mig kunde jag inte göra något annat. Det är nödvändigt att berätta de här historierna.

Ensemblen talar om rasifiering. Det är ett begrepp som syftar till att betona att ”ras” är en social konstruktion.

– Vi har snackat om det som jag beskriver som elefanten i rummet; att vi är fyra rasifierade skådisar. Det är inte så himla vanligt att det händer, tyvärr. Och att prata om makten i det, eller bara makten att säga det eller att inte säga det, säger Iki Gonzales.

Vad sade då de 100 angeredsborna mellan 14 och 20 år som fick svara på frågan Vem bestämmer över dig? Föräldrar, Män, Religion och Pengar.