På den platta scenen i Dramalabbets lokaler på Södermalm sitter skådespelarna Harry Friedländer, Malin Persson, Malin Tengvard och Joakim Enoksen och fikar och bläddrar i manuset för Det dåliga samvetet. Ännu är det några veckor kvar till premiären  den 9 maj och skådespelarna försöker att hitta den rätta formen tillsammans med regissören Erik Magnusson och dramaturgen Gunnar Eriksson.

– Just nu letar vi efter vilka vi är och försöker definiera vem som är avsändare, säger Erik Magnusson.

I två månader har han och Gunnar Eriksson intervjuat EU-migranter, hemlösa, socialarbetare, politiker, eldsjälar, kyrkligt anställda och vanliga människor för att se hur verkligheten för de mest utsatta ser ut. Det är de historierna som skådespelarna nu ska berätta på scenen.

– Under alla de här mötena har det blivit så påtagligt att vi tillhör en helt annan värld, menar Erik Magnusson.

”För mycket snack”

Därför har det blivit viktigt att rannsaka sig själva, menar de.

– Vi har improviserat och diskuterat och söker mycket i oss själva. Hur mycket gör jag för de här människorna, säger Malin Persson.

– Ja, varför delar man egentligen saker på Facebook? Är det för att man verkligen gör skillnad så eller för att stärka sitt eget varumärke, säger Malin Tengvard.

Harry Friedländer hoppas att de som ser pjäsen faktiskt ska lämna fikaborden och gå ut och göra något.

– Det är framförallt det som har slagit mig under arbetet, att det är så mycket snack och lite verkstad, säger Harry Friedländer.

Och det är ingen slump att Dramalabbet väljer att spela den här pjäsen just under valåret 2014, även om de inte är en uttalad politisk teater. Det handlar om något så grundläggande som att de inte vill fortsätta att leva i ett samhälle som blundar för nöden, berättar de. 

– Jag har aldrig arbetat med de här frågorna förut. Men att saker ser ut som de gör är mitt fel. Man kan inte bara skylla på Åkesson och Reinfeldt, säger Erik Magnusson. 

Fastnar i sin bubbla

Repetitionen sätter igång. De fyra skådespelarna sitter kvar runt bordet och spelar fyra kulturarbetare som ska påminna om dem själva. De slänger repliker på varandra. Och samtalet som egentligen var tänkt att handla om EU-migranter övergår till att diskutera intellektet, skammen, Facebook och kapitalismens skuld. Ord som ”leverera”, ”projekt” och ”investering” dissekeras. Till slut har de fastnat i sin egen konstnärsbubbla.

– Vänta nu, pratar vi om människor eller ett projekt här, funderar Joakim Enoksens karaktär.

– Det känns som vi har blivit ett projekt istället för en grupp, konstaterar Malin Perssons rollfigur.

Sedan blir det tyst.

Erik Magnusson bryter in:

– Hur funkade det där? Behövs det skruvas till mer?

Att spela en föreställning om EU-migranter just nu, när hela året har präglats av debatten om vem som egentligen har ansvar för tiggarna på Stockholms gator, känns helt rätt tycker ensemblen.

– Det känns verkligen som det behövs. Jag vet inte om jag har sett en teater som handlar om vad som händer i Stockholm idag. Vi behöver börja diskutera de här frågorna på ett annat plan. Det är lätt att skylla på Rumänien utan att se att vi själva gör samma sak, säger Erik Magnusson.

”Slå hål på fördomar”

Dramaturgen Gunnar Eriksson tycker att det finns mycket fördomar om EU-migranterna.

– Det vore skönt om vi kunde hjälpa till att slå hål på dem. Det kan vi göra genom att dela de här historierna, säger Gunnar.

Så går Harry Friedländer fram till scenens kant. Nu är han tolk åt Malin Tengvards hjälparbetare. De stirrar på den i dag osynliga publiken som sedan ska bli EU-migranter.

– Var kommer ni ifrån? Hur bor ni, undrar Malin Tengvard och lägger huvudet på sned.

Lite senare blir kontrasterna tydliga. Mellan de styrande allianspolitikernas snack om Rumäniens ansvar, ryktena om hur mycket man tjänar som tiggare, socialarbetarnas vardag och EU-migranternas historia när skådespelarna läser upp dem.

– Jag brottas med hur vi ska spela det här. Det blir lite äckligt att vi tar någons historia och gör den till vår. Kanske kan äckelkänslan bli ännu starkare på scenen, funderar Erik Magnusson efteråt.

– Nu känns det i alla fall som vi har ett första kapitel, konstaterar han.