Matpatrullen gillar att vandra i lagom oländig terräng för att få upp aptiten. Däremot tycker vi inte att friluftsliv tvunget måste innebära att man förköper sig på en massa dyr utrustning. På en vindsvept höjd i Derbyshires Peak District klarar man sig med några lager helt vanliga kläder, menar vi.
Skrattretande paraply
Stigen vi följer är tydlig, men ingenstans hittar vi några skyltar och vi har gett oss ut lite på måfå i naturen utan karta. Därför har vi frågat en äldre herre och hans vandringssällskap, systerdottern, om vägen till Froggatt Edge. Jodå, bekräftar de, vi är på rätt spår. Sedan passar de på att undra vad vi ska ta oss till när det börjar regna, för det kommer det säkert att göra. Vi visar genast vårt hopfällbara paraply, vilket de tycker är hejdlöst skojigt. ”Haha, då kommer ni att flyga över kanten som Mary Poppins”, skrattar gentlemannen, som förstås har förnuftiga vandringskläder och en ryggsäck med extrautrustning för alla eventualiteter. Innan vi skiljs åt – som vänner, för det hela utspelar sig med god ton och många skratt – berättar han också att han i sin krafts dagar har fotvandrat i Himalaya.
Peak District är inte direkt Himalaya. Faktiskt finns här inte ens några toppar att tala om, bergen hittar man i Lake District där Englands högsta topp Scaffell Pike är beläget. Här är det mer av vidsträckta hedlandskap och grönskande dalgångar mellan ganska beskedliga klipputsprång och höjder. En sådan höjd följer vi nu i den östra delen av nationalparken. Utsikten är vidsträckt mot åsen på andra sidan dalen och i dalgången ringlar sig floden Derwent mellan små byar. Även om vi möter en hel del andra vandrare är det fridfullt, förutom blåsten som tar i mer och mer när vi närmar oss de nakna klippformationerna vid Froggatt Edge.
Hårt och mörkt
Kalkstensklipporna här är av en hårdare, mörkare art än på andra håll i Peak District. Stenen användes till bland annat kvarnstenar och kallas Millstone Grit. Den ger landskapet en vindpinad karghet, men också mer eller mindre lodräta väggar som lockar många klättrare – naturligtvis med full bergsklättrarutrustning.
Medan vi fortsätter mot nästa klippstup, Curbar Gap, blir terrängen hårdare. Vi kan göra oss lustiga över engelsmännens överdrivna packning, bara för att ge sig ut på en lättare vandring med civilisationen hela tiden i sikte. Men det finns skäl till en viss försiktighet. Ljunghedarna är vidsträckta och plötsligt kan man befinna sig helt övergiven utan hus, människor eller ens ett får i sikte. Om man då överraskas av ett oväder, dimma eller mörker kan det bli problem. Så här tidigt på säsongen är stora områden vattensjuka och när vi har traskat genom ett mer träskliknande parti hade det inte varit fel med ett par torra strumpor i ryggsäcken vi inte har.
Karta rekommenderas
En bra fältkarta är också bra att ha. Då hade vi kunnat hitta en väg till någon av byarna i dalen. Som det nu är bestämmer vi oss för att gå tillbaka samma väg, för vi har spanat in en pub längs vägen vi kom från som kan vara lämplig för lunch. Eftersom området är populärt bland vandrare – och säsongen egentligen aldrig tar slut – är det aldrig långt till ett matställe.
Puben vi så småningom hittar tillbaka till är ett gammaldags ställe, inredd med tunga mörka trämöbler och med sprakande brasa. En ale från ett lokalt bryggeri är den perfekta drycken efter en vildmarks-strapats. Vid bordet intill sitter två vandrare som vi har mött tidigare, också de lite vilsna trots att de hade en stor karta. När de får veta att vi kommer från Malmö kommer de genast in på fotboll – Malmö FF mötte ju Nottingham Forest i Europacupfinalen 1979 och det har man förstås koll på här.
Så här fördriver vi gärna några dagar i Peak District...
... en lagom hård promenad, en lång lunch med några ales och trevlig konversation, sedan kanske en tur till något av områdets slott eller någon lagom sömnig by. Vår favorittid att komma hit är sensommaren, då hedarna är ett hav av lila ljungblommor.
En by: Eyam, som drabbades av pesten på 1600-talet och där byborna bestämde sig för att sätta sig själva i karantän. Också med intressant historia kring gruvdrift och textilindustri. Pittoreskt och stillsamt.
En stad: Bakewell, gammal kurort som nu är en livlig men inte helt sönderturistad market town. Gott om ställen att inta afternoon tea på. Det ryktas att Jane Austen bodde på hotellet Rutland Arms när hon skrev Pride and Prejudice.
Ett slott: Haddon Hall, med medeltida anor. Stark 1500-talskänsla, inte minst det -välbevarade köket och i den fina trädgården. Populär inspelningsplats för kostymdramer som Jane Eyre.
Att bo: Bed & breakfast, mellan 70 och 100 pund natten. Robin Hood B&B är i övre prisskiktet, men med lugnt läge och utmärkt service. Frukost med hemgjord yoghurt och bakverk och med flera alternativ till den tunga engelska frukosten.
Att äta: Generellt serverar pubarna riktigt bra mat i traditionell och grovhuggen stil, ofta en viltpaj efter säsong och så förstås fish’n’chips. I byar som Baslow finns pubar med högre ambitioner, exempelvis The Devonshire Arms. En huvudrätt går på 11–18 pund.
