Den pojken, med ett malande hål av kärleksbrist inuti sig, blev 15 år gammal utvald av den italienska stjärnregissören Luchino Visconti till ”världens vackraste” och till att spela rollen som den gosse som innehar en sådan skönhet att den är liktydig med döden i filmatiseringen av Thomas Manns roman ”Döden i Venedig”.

Det var inte så bra för honom.

Björn Andrésen är nu över sextiofem och fortfarande vacker med sitt fårade ansikte, långa gråvita hår och skägg, men det är smärta som grävt de där fårorna. Ett liv präglat av otur, dåliga beslut och fruktansvärda konsekvenser.

I Kristina Lindströms och Kristian Petris dokumentär om Björn Andrésen berättas historien om honom med det där ögonblicket då han väljs ut bland hundratals pojkar i en casting som Visconti håller i Stockholm som en startpunkt och ett epicentrum för hans livsöde. Och ja, den exploatering, inte bara av hans yttre, hans ansikte och hans taniga pojkkropp som han pushas att visa upp inför kamerorna, utan också av den skörhet som lyser igenom, är avgörande. Den stunden gjorde honom till villebråd på ett sätt som han inte hade några verktyg att freda sig mot, eftersom hans intre kärna redan var så trasig.

Men det fina med filmen ”Världens vackraste pojke” är att den rör sig ut från denna mittpunkt och skildrar Björn Andrésen i det liv han lever i dag. I en förfallen hyresrätt på Södermalm i Stockholm med vräkningshot hovrande över sig, eftersom han inte mäktar med att ta hand om sitt hem. Och alla steg som lett dit, alkoholen, depressionerna, men utan att frossa i det, och göra något spekulativt av förändringen – förfallet om man så vill.

Istället skildras den där pojkens skakiga steg genom livet med en respektfull varsamhet. Pojken som blev en gammal man utan att riktigt någonsin passera vuxen.

Det är vackert och berörande.