Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

– Jag blir alltid sjuk när jag kommer tillbaka till Sverige. Det där någon emotionell grej, att jag känner att något är ofärdigt när jag kommer tillbaka hit. Eller att jag kan vara öppen och låta det släppa till här.

Att prata med Neneh Cherry är som att prata med en musikhistorisk Forrest Gump. Ända sedan hon föddes har hon lyckats befinna sig i musikens mittpunkt. Från uppväxten i kollektivhus i skånska Tågarp med konstnärsmamman Moki och styvpappan och jazzikonen Don Cherry, tonåren som punkare i London, hiphopens guldålder i New York, triphopen och dansmusiken i London och Bristol, via världsmusik och jazz till de mer lågmält elektroniska utsvävningar hon gör i nutid.

Samarbetar med Four Tet

På nya albumet ”Broken Politics” som släpps i oktober har Neneh fortsatt samarbetet med den brittiske producenten Four Tet.

– Vi ville göra något som var mer sökande, more soulful, djupare, säger Neneh och fortsätter prata om  hur den kreativa resan ihop med Four Tet och livspartnern Cameron McVey gått till.

– Jag kände att jag behövde ta en annan distans ifrån mitt personliga och blicka mer utåt. Att jag både fysiskt och spirituellt längtar efter att vara mer ”reflective”, säger Neneh som efter ett halvt liv utomlands ofta har närmre till de engelska orden.

Vad menar du med ”broken politics”? Vad är trasigt i politiken?

– Jag tycker väl att världspolitiken i sin helhet är ett stort kras, säger Neneh och skrattar så att hon börjar hosta.

– Broken politics och broken promises. Jag tror att många känner sig bedragna. Spelar min röst någon roll egentligen? Kommer det att göra någon skillnad? Vi lever i en tung och mörk tid, där fascismen växer och en oändlig mängd med obehagliga och fruktansvärda saker som är på gång.

– Samtidigt som det skapar ett uppvaknande. Att man som individ och människa kommer till ett tillstånd av att känna att jag ställer inte upp på det här. Skivan handlar om hur det är att vara en liten människa med stora känslor, i en stor värld.

Reflekterar du mer kring samhället sedan du blivit äldre?

– Jag tror absolut att man reflekterar mer, det går inte att hjälpa, för att man har mer med sig. Jag känner att jag med den här skivan har gått i en hel cirkel, och att jag har allting med mig nu, från min uppväxt och musiken jag skapat, livet jag levt. När man var 20-30, då var man ju mest i ett läge när man håller på, du vet. Men nu är jag 54 och jag har allt det här med mig. Alla de här trådarna som varit fragmenterade börjar dra ihop sig. Det är väldigt vackert. Helheten, det är en frihet. Jag oroar mig inte så mycket för att passa in någonstans, det viktiga är själva uttrycket.

En genomgående känsla när jag går igenom din historia som artist är att du konsekvent har blickat framåt. Du rör dig mellan genrer och stilar hela tiden.

– Det är väl det som händer när man växer upp i en miljö som är ganska öppen och blandad, det blir den man är, det blir liksom ens egen stil. Jag tänker inte så mycket att jag byter stil, det finns plats för alla de här smakerna och färgerna.

– Det är så lätt att bli behaglig i en viss grej och bara loopa om saker. Jag är nog ganska allergisk mot den biten. Jag känner mig fortfarande väldigt ofärdig, jag börjar äntligen komma till ett läge där jag känner mer frihet.

Samtidigt är du fortfarande tveklöst mest känd i den breda allmänheten för en 30 år gammal låt. Är du trött på ”Buffalo Stance”?

– Nej, jag blir inte trött på den. Det kan ju kännas lite töntigt att göra den precis som den var då, 1989. Men samtidigt, jag har alltid känt att de där låtarna, ”Manchild” och ”Seven seconds” också, att de är gåvor. De är en källa som jag har kunnat leva av. De har gett mig val och en frihet i livet att kunna göra det jag vill. De är små diamanter.

Det mesta du har gjort de senaste 20 åren ligger ganska långt ifrån hitlistor.

– Ja, jag gjorde väl ett val någonstans. Den här musiken kommer aldrig gå på top ten på Energy. Det är inte därför jag gör den. Att titta framåt, det är spännande. Det är kanske inte så att man återföds med det man gör, men man får i alla fall ny livstid. Navelsträngen går framåt, samtidigt som man har de här länkarna bakåt fortfarande.

Du har ändå fortfarande hög status hos nya generationer fans som inte ens var påtänkta när ”Raw Like Sushi” kom. Modetidningen Rodeo beskrev dig som ”Sveriges genom tiderna coolaste popstjärna” häromåret.

– Haha, jag ska komma ihåg det när jag vaknar en morgon och känner mig helt knäckt. Det är kanske inte det första jag tänker på dagligen. Men jag kan inte ta det där på så stort allvar faktiskt. Jag känner mig mest avig och ganska underlig, inte sådär jättecool.

– Det här låter jättemesigt, men det viktigaste är väl, att bara vara den man är. Och att man inte kompromissar med sig själv. Livet är intressant, jag lär mig nya saker, jag älskar att möta nya människor, samarbeta och höra ny musik. Jag kan känna nu när jag blivit äldre att, ”Yeah, jag är liksom en konstig människa, men I don’t give a shit. This is how I am”.

Neneh Cherry om…

Valet på söndag

Jag har med mig röstkortet och ska gå och rösta. Alla måste ut och rösta nu. Vi har ett jättestort problem och det är Sverigedemokraterna. Vi måste ut och sätta ett kryss där för att sätta stopp för fascismen. Det är jätteviktigt.

Klimathotet

Jag tänker på det jättemycket. Speciellt när man är nere i Skåne och det är 35 grader. Samtidigt som det är en jättefin sommar så är det ju katastrof. Det är en jättestor och väldigt seriös fråga. Alla måste ta tag och vara närvarande. Världen är i allas våra händer. Man har bilden av de här vita tjocka gubbarna som håller på, och sedan är det vi andra. Men det är ”down to us to make the change!”. Det är jätteviktigt att man tar ansvar och är medveten och att alla gör det vi kan och mer. Vi kör en elbil, som vi pluggar in i vardagsrummet i London.

Att spela på hemmaplan i Stockholm

Jag har fått gå och hålla igen lite för att inte bli jättenervös. Det är alltid svårt när man ska spela hemma, man vill så mycket. Det är många som kommer som man känner. Men man kan inte kontrollera det så mycket. Det blir som det blir. Det gör det lite läskigt, men väldigt spännande samtidigt.