Det var i årsskiftet 2012/2013 som Lennart Wretlind gick i pension från Sveriges Radio, efter 50 år som radiovärd. Han blev erbjuden en fortsatt roll i världsmusikprogrammet Klingan, som med Wretlinds cirka 50 000 lyssnare var det mest populära programmet i P2. Klingan skulle dock slås ihop med andra program, så han tackade nej. Istället startade han ett eget program på Spotify.
– Det känns mer som framtidens radio. FM är lite instängt, och med Spotify får man dessutom ett jättearkiv.
Nu har programmet Wretlinds Värld streamats i ett år och varje fredag klockan 18 kommer upp ett nytt avsnitt i form av en spellista. Vanligtvis varvas Wretlinds mellansnack med musiken, men nu på fredag är det bara musik i specialspellistan Wretlinds världens party. Han får betalt för varje klick per ”pratbit”, men vet inte ännu hur mycket han har tjänat på programmet.
– Jag får samma betalning som Lady Gaga, per klick alltså.
Lady Gaga är dock någon vi troligtvis inte får höra i Wretlinds Värld. Ända sedan 1962, när han först började jobba med radio, har Lennart Wretlind varit intresserad av att utvidga utbudet.
– När jag var sexton fick jag jobb på radion efter att jag skrivit ett klagobrev för att de inte spelade tillräckligt mycket soul, de höll sig till mesiga covers som var populära på Englands- och USA-listorna. Egentligen är det samma fråga nu som då – varför inte spela all den här fantastiska musiken som finns?
”Musikens mångfald speglas bristfälligt”
Wretlind säger att svenska massmedier är dåliga på att bevaka annat än engelskspråkig musik och svensk musik på engelska, trots att intresset för andra världsartister är stort när de kommer till Sverige.
– Musikens mångfald speglas bristfälligt i medierna. Journalisterna sitter kvar på sina gamla rockhästar samtidigt som publiken är mycket djärvare och upptäcker världen utanför USA, England och Sverige.
Han tror att det har blivit en fix idé att breda engelskspråkiga artister är häftigare.
– Många av dem har inte så mycket att berätta, det blir lite som att koka soppa på en spik. Världsmusiken har däremot ofta historier att berätta.
Lennart Wretlind tror att musiktjänster som Spotify bidrar till att sprida musik från hela världen, men också att de gör att gammal och ny musik känns likvärdiga.
– På Sveriges radio kvoteras ny musik in – är någonting nytt så spelas det mer och ses som bättre även jämfört med lite äldre musik som aldrig har uppmärksammats i Sverige. Jag hoppas att interaktiva musiktjänster kan vända trenden från nyhetsjäktandet.
Här är ett av Wretlinds program från Spotify:
Wretlinds favoriter – klicka för att lyssna
Céu – Vagarosa
• ”Vagarosa” med Céu. Framtidens musik från Brasilien redan i dag? ”Vagarosa” betyder ”lugnt och fint” och ”céu” betyder ”himlen”. Det fina i hennes musik är också kombinationen av det välkända och äventyrliga och experimentella.
Cibelle – The Shine Of Dried Electric Leaves
• Céu verkar ha en musikalisk tvilling i sångerskan och musikern Cibelle som också är från Brasilien. Båda har nog inspirerats av Alice i Underlandet. Cibelles bästa album är ”The Shine of Dried Electric Leaves”. Det är musik som slingrar sin egen väg och är avantgarde utan att vara jobbig.
Lhasa de Sela – The Living Road
• Lhasa de Sela sjunger inte för en masspublik, utan bara för mig och dig. Det är också vemodet i hennes album ”The living road” som ger en så stark känsla av liv och att leva, så mycket starkare än alla som högljutt skriker, babblar och tjatar om uppmärksamhet.
Various Artists – 2001 – A Space Odyssey
• Stanley Kubricks mästerverk ”2001 – A Space Odyssey” är fortfarande en oöverträffad film i rymdgenren. Det gäller också filmens soundtrack. Här finns både klassisk vals och avantgardemusik.
Various Artists – Soundway presents Colombia! (The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-76)
• Samlingsalbumet ”Colombia!” är en smällkaramell fylld med den bästa partymusiken från cumbians guldålder på 60- och 70-talet.
Hector Zazou – In The House Of Mirrors
• Öppna en hemlig lucka i väggen och kliv in i en annan värld. Där finns musiken i Hector Zazous album ”In the House of Mirrors” som kunde vara signatur och soundtrack till Tusen och en Natt, eller vilken annan österländsk skildring som helst med magi, mystik och äventyr. Hector Zazou gör himmelskt vacker musik som kan få mig att levitera.
Son De La Frontera – Cal
• Spanska gruppen Son de la Frontera står stadigt förankrade i flamencons traditioner med smattrande fotarbete och macho-piruetter, men hela tiden med glimten i ögat, ett leende och en blick in i framtiden i sitt album ”Cal”.
A.R. Rahman – Dil Se
• A.R. Rahman kallas för Asiens Mozart för sin förmåga att göra musik som alla kan tycka om. Han är en slags Beatles-gigant och större än störst på filmmusik i sitt hemland Indien. Där är hans namn ofta viktigare än regissören och skådespelarna. Från 1998 är ”Dil Se” som är hans bästa soundtrack.
Bombino – Nomad
• Bombino är tuareg från landet Niger och hans album ”Nomad” är något av det bästa som kommit från Västafrika. Det är nytt och rockigt, ändå med klara rötter i hans hemtrakter. Skivan är snyggt och tungt producerad och inspelad i Nashville med producenten Don Auerbach som annars är medlem i gruppen The Black Keys. Alla som gillar Mali-gruppen Tinariwen har här ytterligare en favorit.
