Som tonåring upptäckte jag filmen. I en stad där det inte fanns mycket annat att ägna sig åt blev biografen och filmstudion de självklara platserna att hänga på. I den vevan slog regissören Paul Thomas Anderson igenom – och i varenda film fanns Philip Seymour Hoffman på rollistan.

Rund, rödlätt och misslyckad blev han min och många andras favorit.

Han var länge den evige birollsinnehavaren, ofta rollsatt som den udda och ofta mer eller mindre perverse killen som väckte lika delar medlidande och obehag. Men att han ”bara” var birollsskådis hindrade inte honom. Oavsett om stjärnorna i filmen hette Matt Damon, Robert de Niro eller Anthony Hopkins var det ofta Hoffman som gjorde mest intryck. Jag var nog inte den enda som gick och såg hans filmer både när det var två timmar och två minuter Hoffman – oavsett om filmen var bra eller inte fick man valuta för pengarna helt enkelt för att han var med.

Efter att ha varit fast i karaktärsskådespelarfacket – tafatte, homosexuelle Scotty i Boogie Nights, dragqueenen Rusty i Flawless, telefonflåsaren Allen i Happiness – så vann han en Oscar för porträttet av författaren Truman Capote. Ironiskt nog var det ännu en udda karaktär som öppnade för de stora rollerna. Tre Oscarsnomineringar under de följande åren slog fast att han var en av del allra, allra bästa.

Jag är i trapphuset när det muntra plinget från min mobil får mig att ta upp den. De ljud som följer, här i Bagarmossen och runtom i världen, är filmälskarhjärtan som går sönder av beskedet att Philip Seymour Hoffman är död.

Spekulationerna från medier med källor inom polisen säger att han dog av en överdos.

Till skillnad från när drogerna tog Michael Jackson och Whitney Houston har jag den här gången en överväldigande känsla av att ha blivit bestulen på andra halvan av en storslagen karriär.