Julstress är det dock gott om. Redan i förtexterna går pulsen upp när vi får höra alla meddelanden som familjen talar in på Katrines telefonsvarare. ”Ska jag ta med rödkål? Har du bjudit pappa också? Hur var det nu med rödkålen, svara är du snäll. Julklapparna får kosta max 70 kronor, har vi bestämt. Jag tar med rödkålen.” Värdinnan verkar vara fast i sin familjs förväntningar på den perfekta julen – och förväntningarna är inte samstämmiga.

Det känns som en klassisk film om en kaosande familj. Ni kan receptet – minst fem av följande handlingar ska inträffa: någon visar sig vara på smällen, någon säger ett sanningens ord, någon dör, någon får ett utbrott, någon dricker alldeles för mycket, några ska skilja sig, någon avslöjar någon annans hemlighet.

Så anländer gästerna: värdens föräldrar och värdinnans skilda föräldrar och två systrar med varsin familj (ena systern har precis träffat sin kille och hans dotter, den andra verkar ha lackat totalt på sin make men inte orkat göra något åt det). I samma veva börjar den här recensenten samla planteringar, alltså små antydningar om vad som komma skall. Dramatikern Anton Tjechov ska ha sagt att ”om du har en pistol hängande på väggen måste den avfyras i sista akten”. Och den här filmen är full av små pistoler, som i sig inte är så intressanta utan bara fyller funktionen att de ska kunna ”avfyras” senare i filmen.

Att Jakob Weis, som har skrivit manuset, är en prisbelönt dramatiker är svårt att förstå. Det är helt förutsägbart och inte drabbande för fem öre. För huvudrollen och regin står Paprika Steen, en av Danmarks största skådisar med bland andra ”Festen”, ”Idioterna” och romantiska komedin ”Den enda rätta” på sin meritförteckning. Det är hennes tredje film som regissör – men att ha jobbat med Lars von Trier och Susanne Bier innebär inte att man själv har skills på deras nivå. Det lyfter tyvärr inte i filmen – allt känns puttrigt och platt.

Nej, den här filmen tillför tyvärr inget till den redan omfångsrika katalogen med julfilmer. Det enda sätt den utmärker sig på är att den har den sämsta konstsnön i filmhistorien – och kanske att den kan locka fler till att nobba familjejulen och i stället fira med väl valda vänner. Bäst – i alla fall för en psalmnörd som undertecknad – är soundtracket med bland annat Härlig är julen och Det är en ros utsprungen, allt på danska.