Det finns många berättelser om ”vargbarn”, människobarn som växer upp bland ulvar. Enligt legenden föddes Roms grundare Romulus och Remus upp av en varghona, men det finns också dokumenterade samtida fall, såsom Marcos Rodríguez Pantoja, som levde med en flock gråben i bergskedjan Sierra Morena.
Dokumentärfilmaren Crystal Moselle stötte först på de sex bröderna Angulo när de iförda solglasögon och svarta skinnjackor gick i klunga längs en New York-trottoar. Hennes vän kallade dem för ”The Wolfpack” för att de såg så ohämmade och sammansvetsade ut. Moselle uppskattade att de inte var lika blasé som andra stadsbor och blev vän med dem, men insåg snart att de växt upp isolerade från samhället.
Till skillnad från historiens vargbarn hade de dock fönster mot samhället: dels sådana som vätte ut mot ett stökigt Lower East Side från sextonde våningen i den nedgångna lägenhet där deras pappa höll dem inlåsta, dels ett 5 000 titlar stort filmarkiv.
De lär sig alla repliker utantill och spelar in egna versioner av filmer som De hänsynslösa (1992), Pulp Fiction (1994) och The Dark Knight (2008); Batmandräkten gjorde de av flingpaket och yogamattor, och pistolerna av kartong och vävtejp. De gick inte i skolan, och fick bara vistas utomhus under pappans tillsyn – vilket vissa år inte skedde en enda gång.
Deras mamma Susanne var en hippie från Michigan, och hon träffade sin peruanske make Oscar vid Machu Picchu. De gick med i den New York-baserade hinduiska sekten Hare Krishna, som på 1970-talet hade stort inflytande i flower power-kretsar och vars kända utövare bland annat inkluderade George Harrison i Beatles.
”Han såg saker på ett annat sätt”, säger Susanne om Oscar. Jo, tack. De födde bokstavligen upp en egen sekt med Oscar som andlig ledare. Barnen gavs hinduiska gudanamn – Mukunda, Narayana, Govinda, Bhagavan, Krisna, Jagadesh och Visnu – och deras hår läts växa ned till midjan.
Oscar verkade inte härska med fysiskt våld, även om barnen nämner att han tagit till näven någon gång, utan var snarare en Fidel Castro-typ som tröttade ut barnen till lydnad med långa tal om konspirationer som involverade allt från regeringen till grannarna. När barnen blir tonåringar så skiftas maktbalansen, och de börjar trotsa sin despot. En av bröderna lämnar lägenheten i en zombiemask från filmen Halloween och besöker en bank och ett par butiker innan polisen hinner ifatt honom. Men han hade redan hunnit få blodad tand, och i stället för att kämpa emot börjar pappan stänga in sig på rummet med en vinflaska. (Vilket, får vi tittare själva sluta oss till, antyder att han börjat tumma på Hare Krishna-buden.)
Ute i det fria slås bröderna av hur annorlunda allt är. ”Det är som 3D!”, utbrister någon. Dialogen visar sig vara mer oredigerad; det finns pinsamma tystnader och folk avbryter varandra. Kraften i en åkande buss är mäktigare än vad Speed låtit dem förstå, men ett par helt vanliga träd påminner om Fangorn i Sagan om Ringen. Allt tolkas efter vad de sett på film, och det är underbart att dela deras uppvaknande och höra dem spekulera om saker som Alla hjärtans dag-dejter.
Det är mycket vi inte får veta om familjen, om de religiösa idéernas inverkan, pappans motiv bakom att låsa in hela familjen, och hur mamman såg på situationen. Många frågor lämnas obesvarade, och med tanke på att Moselle också blivit deras bästa vän är frågan hur mycket vi kan lita på dokumentären.
Samtidigt finns det en styrka i filmens respekt för bröderna och i oviljan att gotta sig i familjens mörka historia. Det är omöjligt att titta bort när bröderna spelar upp sina favoritscener, och det är förundrande hur kloka, charmiga och medkännande de blivit i sitt fängelse bara med hjälp av Hollywoodfilm. Deras mamma, som hemundervisat dem, är inte så pratsam men utstrålar en empati som nog gjort sitt. Dessutom har de förmodligen funnit styrka i varandra.
Vem vet, Hollywood kanske inte är en så dålig uppfostrare ändå. Så vitt vi kan se är bröderna som alla andra ungdomar, om än mer lekfulla och naiva. Eller är det tvärtom; är det vi som påminner om dem? Även vi vaknar ju stegvis upp ur vår filminducerade naivitet – när vykortsvackra stränder tapetserar våra anklar med loppbett, våra drömjobb ger magsår och våra livs kärlekar bosatt sig i jogging-byxorna. Vi ser bara inte lika balla ut i solbrillor.
The Wolfpack visas på Stockholm Filmfestival i helgen och finns
att se på Netflix och Itunes.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
