Filmen, där bland andra Jennifer Lopez och rapparen samt före detta strippan Cardi B medverkar, är löst baserad på en artikel i tidskriften New Yorker som beskriver den sanna historien om hur en grupp strippor systematiskt spetsade sina rika klienters drinkar med ecstasy för att sedan länsa männens kontokort på gigantiska summor.
Kvinnlig regissör
”Hustlers” är, till skillnad från de flesta andra filmer på temat striptease, regisserad av en kvinna och har redan förhandshypats av bland andra amerikanska Cosmopolitan som beskriver väntan på filmen som att vänta på ”Avengers” om ”du inte är en nörd”. Men att porträttera strippor som handlingskraftiga, icke-objektifierade individer tillhör knappast vanligheterna inom filmens värld.
I filmer som Paul Verhoevens strippdebacle ”Showgirls” från 1995 glider filmkameran hellre slipprigt längs kvinnokroppar än söker fördjupa några karaktärer, och i film noir-pastischen ”Sin city” från 2005 är Jessica Albas strippakaraktär ungefär lika platt skildrad som sin tuschtyngda serieförebild.
Intresse för sexobjekt
Vilka paralleller finns då mellan samtidens marknadslogik och stripteasevärldens poledance-dito? Och varför får då filmer om manliga strippor, som publiksuccén ”Magic Mike” från 2012 eller stålarbetarkomedin ”Allt eller inget” från 1997, i regel en komisk prägel medan kvinnliga strippor istället förvisas till thriller- eller dramagenren?
Det var länge sedan striptease ansågs synonymt enbart med brölande grabbgäng och ljusskygga klubbar. Med burleskens intåg på 90-talet, där naket blandades friskt med komedi och dragqueens, hamnade makten över de slängda klädesplaggen i kvinnornas händer och plötsligt blev ett kastat plagg synonymt med feministisk praktik.
I boken ”The happy stripper – Pleasure and politics of the new burlesque” från 2007 beskriver den feministiska kulturvetaren Jacki Wilson hur 1970-talets objektifieringskritiska kvinnorörelse inte alltid gått hem hos dagens unga kvinnor, som både kan vilja ses som och själva få se på sexobjekt, och hur det idag anses som vardagsmat för många kvinnor att själva gå och se olika former av kvinnligt avklädda framträdanden.
Mycket riktigt höll Hollywood upp ett finger i luften även här, vilket sent omsider resulterade i den stjärnspäckade musikalfilmen ”Burlesque” från 2010 där en ung servitris med sångardrömmar gör succé i en lättklädd burleskshow.
Männen stämplas inte
Annars varierar de anledningar filmvärldens strippor har till att ta av sig kläderna. I den rättframt betitlade dramakomedin ”Striptease” från 1996 handlar det för huvudkaraktären Erin om att kunna finansiera en överklagan för att vinna vårdnaden om sin dotter, medan Alice i Mike Nichols-regisserade ”Closer” från 2004 börjar strippa av ren hjärtesorg. I verklighetsbaserade ”Mrs Henderson presenterar” från 2005 skildras strippandet istället som en rent patriotisk akt, när en excentrisk och välbärgad änka finansierar avklädda föreställningar under andra världskrigets London-bombningar som ett led i att stärka krigsmoralen.
Som grädde på det manschauvinistiska moset målas dessutom ofta konstruerade motsättningar upp mellan filmernas strippor, som i ”Showgirls” där huvudkaraktären Nomi skadar sin konkurrent genom att knuffa henne nerför en trappa, eller när en konkurrent försöker sabotera Alis framförande i ”Burlesque” genom att dra ur strömsladden.
Förlorade allt
Då har Channing Tatums och Matthew McConaugheys jovialiska mansstrippor i ”Magic Mike” det betydligt roligare, i synnerhet som samhället inte stämplar män som strippar en hundradel så hårt jämfört med kvinnor. En strippande man förskjuter samhällets maktperspektiv och blir därmed automatiskt till komik, något en strippande kvinna sällan kan räkna med.
Kanske handlar filmhistoriens tveeggade fascination för stripteaseyrket till syvende och sist om samma kapitalistiska logik som skildras i boken ”Think like a stripper”, där exstrippan och affärskonsulten Erika Lyremark ger stripteaserelaterade karriärtips som att ”undvika den lägre delen av strippstången”, det vill säga att sikta högt redan från start, och att inte bli beroende av någon.
”De stal från alla. Hårt arbetande människor förlorade allt, och inte ett enda av dessa kräk får fängelse”, konstaterar karaktären Ramona krasst i ”Hustlers”.
Och när finanskrisens upphovsmän de facto går fria efter att ha raserat miljontals människors liv, är det minsta dessa män förtjänar troligtvis att på samma bekymmerslösa sätt strippas på sina lättsamt förtjänade pengar.
