Förföljd av fotografer - och sin egen mobil i selfieläge - har hon tillbringat hela dagen på en slags digital scen. Men när de officiella åtaganden slutar finns inget backstage att vila ut på. Paris Hilton fortsätter stirra in i sin telefon.

Hon lider av insomnia, obearbetat trauma från barndomen och är påtagligt ensam. Enligt egen uppgift ägnar hon sexton timmar på sociala medier – per dygn.

”Jag har alltid haft en plan” berättar arvtagaren i aktuella dokumentären ”This is Paris”.

När hon tjänat sin första egna miljard dollar. ”Då tror jag att jag kommer att kunna slappna av”, säger Paris Hilton med en oändlig sorg i blicken.

I realtid kan hon följa hur den frenetiska sociala medier-närvaron får intäkterna i de egna företagen att ticka uppåt. Den självutlämnande dokumentären förväntas cyniskt nog förmodligen ge samma effekt. Som ”the original influencer” är Paris Hilton fånge i en ständig varumärkefiering av sig själv.

Något borde vi verkligen kunna lära oss av detta hetsiga slukhål, vi som likt microversioner av Paris Hilton också ägnar timmar om dagen åt självrepresentation i sociala medier.

”Hur började så otroligt många människor ägna det mesta av sin försvinnande fritid i en uppenbart plågsam miljö?”. Frågan ställs av New York Times-skribenten Jia Tolentino i boken ”Falsk spegel” som just utkommit på svenska. Här finns få pekpinnar eller definitiva svar. I essän ”Jaget på internet” resonerar Tolentino istället sökande kring varför sociala medier tenderar att gör oss så plågsamt självmedvetna och missnöjda med oss själva.

Sociala medier skapades under förevändningen att få människor att mötas och kommunicera – och erbjuder till stor del också detta. (Vad hade till exempel coronavåren varit utan internet?) Men det är oundvikligen en stympad version av gemenskap, skriver Jia Tolentino. Fina, mer lågmälda sidor av vad det innebär att vara människa får stryka på foten i sociala medier eftersom vår aktivitet här hela tiden påverkas av algoritmer som prioriterar starka känslor. Allt för att hålla oss kvar på plattformen några minuter eller timmar till.

Jia Tolentino påminner om en fråga jag nästan glömt: Varför beter vi oss inte bara som de flesta av oss försöker göra utanför nätet? Det vill säga som någorlunda uthärdliga personer, kanske till och med härliga att hänga med?

Plattformarna gör det svårt. Och det är just det som är problemet.

Internet har ett osunt fokus på åsikter, konstaterar Jia Tolentino och förklarar också vad detta får för konsekvenser: ”I detta klimat slutar åsikter att vara det första steget mot något och börjar fungera som självändamål”.

Också detta har med jaget att göra, vilket gestaltas snyggt i hyllade tv-serien ”I may destroy you” (HBO). Här blir huvudkaraktären Arabella våldtagen, varpå hon snabbt hittar ett community av kvinnor med liknande erfarenheter.

Till en början är det fantastiskt: På internet får Arabella tröst, medhåll och en bekräftad världsbild. Det hon upplevt har hänt. Det var fel och hemskt. Något borde göras. Men mycket snart övergår postandet om övergreppet i något snarare maniskt än läkande.

Följarna knarkar hennes utspel, hon knarkar deras engagemang och kärlek – och snart flyr hon in i telefonen dygnets alla vakna timmar. Det känns som viktig aktivism. Men läker det traumat? Är det bra för henne? Nära kollaps inser Arabella att det är dags att släcka ner och radera apparna. Den totalt uppslukande nätaktivismen har framför allt annat gjort henne stressad – dessutom outhärdlig för både sig själv och andra att vara i närheten av IRL.

Detta ska förstås inte läsas som ett argument mot politiskt engagemang på internet. Men det påminner om en viktig fråga: Hur ägnar vi oss åt aktivism eller digital gemenskap utan att bli totalt ägda av internets känslofixerade och polariserande algoritmer? Det är inte enkla frågor att besvara.

Om nu internet har potential att vara så bra – varför ger det mig då ofta känslan av tomhet, stress och att vara grundlurad? Denna fundering hänger sig kvar efter Jia Tolentinos ”Falsk spegel”.

Jag kommer på mig själv med att längta efter en mot­rörelse, ett alternativ till det självmedvetna och svåruthärdliga jag-skapandet. Något som kunde göra internet kul och lustfyllt igen. Men var skulle jag hitta en sån? På Facebook?

Det är lättare att scrolla vidare än att ta en paus och tänka. Men Jia Tolentino får mig att åtminstone vilja försöka.

Hon skriver: ”Vi skulle behöva fundera mycket noga på vad vi får ut av internet och hur mycket vi ger i gengäld”