Varför är alla hem så beige nuförtiden?

För några veckor sedan intervjuade Dagens Nyheter förtvivlade viltvårdare i Tyresta nationalpark – en av Sveriges få bevarade urskogar, på utflyktsavstånd från Stockholms innerstad. I pandemins spår är skogen numera invaderad av storstadsbor med vildmarksdrömmar. Inte nog med att de trampar runt, skräpar ner och skrämmer djuren – nu har somliga av dem börjat hugga ned träd och elda upp dem.

– De har skogshuggarskjortor och tar med sig yxa, kniv och fiskespö, säger Jessica Ångström till tidningen.

Södermalmsmän som överkonsumerat videoklipp på vildmarksmannen Bear Grylls och tror att skogen är deras att erövra. Medelklassmän som kanske fått se sina sociala och karriärmässiga expansionsmöjligheter krympa väsentligt under Coronastiltjen och därför vill ta sig an det stora vilda istället.

Men idioterna med yxa är bara toppen av ett skogsbeklätt berg som tränger sig fram genom asfalten i det sent, men snabbt, urbaniserade Sverige och nu etablerar nya ideal.

Staden, som slutat vara vild och farlig och reducerats till en bekvämlighetsmaskin för de välbärgade och välordnade, hade redan före pandemin börjat urholkas som målbild och ideal för de ambitiösa och trendkänsliga. Terrorattacker som slagit mot städernas geografiska och symboliska kärnor – på just de platser där blandningen av människor och den sociala dynamiken är som störst, skakade Europa under hela 2010-talet. Ovanpå det den upplevda och flitigt medierapporterade grova våldsbrottsligheten i storstadsregionerna.

Dessutom, så klart, detta att majoriteten av västvärldens välmående medelklass äntligen förstått att vi på riktigt står inför en klimatkatastrof. Det har satt avtryck. Drömmen är en självförsörjande gård med egen skog – (gärna med en bunkerliknande källare där man i värsta fall kan vänta ut de värsta kriserna. Men steget mellan dröm och verklighet är för de flesta alltför långt. Istället kan man inreda som om det var där man bodde.

– Dagens inredningstrender baserar sig på en idealiserad bild av lantbruksmiljö, de representerar trygghet, säger designhistorikern Maria Perers.

Hon har skrivit en avhandling om svenska idealhem och följt vågorna i den svenska heminredningen under många decennier. Vad som är utmärkande för just svenska hem är att vi är så hårt präglade av den uppfostran av oss som goda samhällsmedborgare och medvetna konsumenter som stat och näringsliv tillsammans satsade på när folkhemmet skulle byggas. Inte minst fick vi lära oss hur ett bra hem ska inredas. Myndigheterna bidrog med vetenskapliga studier av hur långt det ska vara mellan bord och bänk, spis och kyl, kombinerat med Ikeas intåg på marknaden, vilket tidigt gav vanligt folk tillgång till funktionella och trendriktiga möbler, har svenskarna vallats fram till en väldigt enhetlig smak.

Vi inreder som man ska, och just nu ska det vara jordfärger.

Maria Perers tycker att det är lite fnissigt att svenskarna nu gått loss på färgen beige, eftersom det så länge bara var vitt och fräscht som gällde.

– Det är ju väldigt diskret – men man känner sig lite vågad jämfört med att ha helt vitt.

Som en extra utveckling av den beige trenden har färgen greige skapats – en kombination av grått och beige som det varit stor efterfrågan på. Maria Perers kallar det för ”mullvads-
färgen” – en mysig, murrig färg att gömma sig i. Gärna kombinerat med de furumöbler som tagna ur 1970-talets gillestuga som också de plötsligt exploderat i popularitet.

– Unga möbeldesigners refererar till mormor och morfar och furumiljöerna hemma hos dem och tycker att det är så mysigt med furu, berättar Maria Perers.

Det bakåtblickande är det allra mest utmärkande för nutidens beiga-grå-furu-färgade inredningstrend, vi trampar bakåt via 70-talet mot allmogestilen och Karin Larssons lantliga kök. Det ska vara tryggt och diskret, och dessutom framstå som miljömedvetenhet:

– Det ser mer hållbart och miljömässigt ut med greige än om det är knallrött och knallorange, säger Maria Perers.

Klatschiga färger representerar framtidstro och optimism. På 1960-talet när plasten kom och alla trodde världen skulle bli bättre, exploderade hemmen av färger, på 1980-talet hände något liknande. Nu har vi jordfärger att gömma oss i, perfekt kamouflage i den eviga vårvinterns/senhöstens gråbruna sörja som miljöförstörelsen hotar att försätta oss i – hem som liknar mullvadshögar där man kan ligga och lura och preppa för den ovissa framtiden.

Decenniernas färger

50-tal

Ljusgult som i nya moderna melaminplastbunkar av Karin och Nisse Strinning.