Fuckboys, kanske-män och oseriösa svin har de kallats.

Men att många män på riktigt verkar ha tappat intresset för kvinnor, inte bara för seriösa relationer, är en spaning som jag först hörde i psykoanalytiska kretsar. Det är alltså inte frågan om misogyna, bittra incels eller frustrerade singelkillar med romantiska drömmar som de har svårt att förverkliga.

Nej, det handlar om män med noll intresse för kvinnor.

De vill inte slicka en kvinna till orgasm eller höra hennes tankar om Knausgårds senaste bok, inte låta sin egna parfym blandas med hennes eller skratta ihop åt Dave Chapelles senaste standup. De vill inte ens dra fördelar av att hon är mer känslomässigt kompetent och tar ansvar för att upprätthålla kontakten med vänner och släktingar.

Låter det radikalt?

Det finns flera forskningsstudier som stödjer påståendet.

Pew Research Center i USA slog i en ny undersökning fast att sex av tio amerikanska män mellan 18-29 är singlar (63%), medan endast 34 procent av amerikanska kvinnor i samma ålderspann är det. Undersökningen visade också att andelen singlar i USA som letar efter ett förhållande eller tillfälliga dejter är lägre än 2019, särskilt bland män.

I 2019 års undersökning uppgav 61 procent av singelmännen att de letade efter förhållanden eller tillfälliga dejter. I 2022 års undersökning hade de minskat till 50 procent.

Även dejtingföretaget Match publicerade nyligen en undersökning som visar att 81 procent av de tillfrågade singelmännen uppgav att sex har blivit mindre viktigt än det var innan pandemin.

Nedsläckt begär

Men var kommer det här manliga ointresset för kvinnor och relationer ifrån, och hur ska vi förstå det?

Jag ringde upp den argentinska psykoanalytikern Rosmary Galvagna för att få svar.

Hon börjar med att slå fast att ointresset är symptomatiskt för vår tid. Vi lever i en kärlekslös era där begäret är ”löst i kanterna”, ljummet och knappt närvarande.

– Hos många av mina manliga patienter tar sig ointresset uttryck i brist på empati och tålamod. Den moderna viriliteten utmärks av lite lust och minimal ansträngning, och många män har andra prioriteringar än att försöka skapa en djup kontakt med en kvinna. Man kan säga att de ersätter begäret till en annan människa med tillfredsställelsen i den masturbativa njutningen, det vill säga ensam njutning.

– Istället för att ha kärleksrelationer med kvinnor spelar de tv-spel, hänger på nätet, onanerar, skjuter upp möten, odlar sin image och umgås med andra män, säger hon. Enligt henne är detta ett tecken på en slags allmän nedsläckning av begäret i det samtida samhället.

– Det i sig är ett resultat av det trötthetssamhälle som den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Han, skriver om.

Apatin, ointresset och den här sociala anestesin är indirekta skador som senkapitalismen orsakat.

Men om vi alla lever i samma apatiska, senkapitalistiska samhälle, varför skulle detta ha påverkat män i större utsträckning än kvinnor?

– Den generella känslomässiga bedövning som senkapitalismen skapar, är en väldigt ensam, manlig slags njutning. Det finns en strukturell skillnad mellan män och kvinnor och därför påverkas vi också olika av det samhälle vi lever i. Mäns förmåga att stänga av känslor och utveckla försvarsmekanismer för att undvika smärta, kastration och förlust förstärks i det senkapitalistiska samhälle där begäret är nedsläckt och lusten att möta andra människor ersatts av apati och bekvämlighet.

Kapitalismens fel - igen

Sociologin erbjuder en annan förklaring än psykoanalysen av fenomenet. Kärlekssociologen Eva Illouz, som blivit en intellektuell guru för vilsna, kärlekstörstande unga människor, skriver att kärlekslösheten i vår tid är ett tecken på en ny typ av subjektivitet. I den nya subjektiviteten, menar Illouz, används möjligheten att välja, lika mycket i positiv bemärkelse (att önska och begära något) som i negativ bemärkelse. Man definierar sig själv genom att undvika förhållanden. Man är alltför förvirrad eller kluven för att känna åtrå, man vill samla på sig så många erfarenheter att själva valet förlorar sin känslomässiga och kognitiva betydelse. Eller så lämnar man och förstör det ena förhållandet efter det andra för att hävda sitt ”jag”.

Avsaknaden av kärlek ”återspeglar kapitalismens enorma påverkan på våra sociala relationer”, skriver hon i boken ”Därför tar kärleken slut: de negativa relationernas sociologi” (Daidalos, 2020).

Eva Illouz är alltså, precis som psykoanalytikern Rosmary Galvagna, inne på att kapitalismen och dess effekter spelar en central roll.

Redan i boken ”Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring”, som kom i svensk översättning 2016, beskriver hon hur senkapitalismen påverkat män och kvinnors kärleksrelationer på olika sätt, utan att stödja sig på essentialistiska förklaringsmodeller. Hon hävdar att vi istället för att patologisera mäns beteende borde fråga oss vad det är för sociala förhållanden som gör mäns ”rädsla” för eller oförmåga att binda sig möjlig, och rent av önskvärd, och vad det är för kulturella ramar som gör detta beteende meningsfullt och tilltalande.

Hon konstaterar att om mannen på 1800-talet visade sin manlighet genom att stå fast vid sina känslor och nästintill demonstrativt ge prov på sin förmåga att avge och hålla löften, yttrar sig den moderna manligheten snarare i att man håller inne sina känslor istället för att försöka bevisa dem. I dagens nyliberala samhälle präglas manlighetsidealet av ett autonomt jag där det viktigaste för en modern man är att visa sitt känslomässiga och ekonomiska oberoende.

Hon skriver: ”Jag skulle vilja hävda att i den mån som männen i modern tid har internaliserat och gjort flitigt bruk av autonomidiskursen, så fungerar autonomi som ett slags symboliskt våld som är mer naturaliserat och svårare att upptäcka för att autonomin är (och måste förbli) en central del i kvinnornas frigörelseprocess.”

Ensamheten lockar

Bara under det senaste halvåret har vi i flera SVT-dokumentärer kunnat se exempel på de män Eva Illouz beskriver.

I etnologen Kalle Ströms omtalade film ”Rörelsen” får vi träffa Filip Sjöström, en av ledarna för den konspiratoriska Frihetsrörelsen som föddes under pandemin.

På samma sätt som han är djupt engagerad i vaccinmotstånd och så kallade ”naturliga lagar” verkar han genuint ointresserad av kvinnor och relationer. Efter att ha tilldömts vite utifrån pandemilagen och genomlidit en maktkamp med den andra ledaren Max Winter, flyttar Filip ut till en stuga i skogen utanför Åre. Han är vältränad, normsnygg, och förkroppsligar vildmarksmannen; går barfota och skaffar sin mat i naturen, fångar fisk, gör upp eld, badar i iskalla älvar och hugger ved tills svetten lackar.

– Har du sett filmen ”Into the wild”? Det finns något som lockar i den. Jag har känt som honom många gånger. Det är något som lockar med ensamheten, säger han till Kalle Ström.

Filip verkar inte behöva någon annan människa för att klara sig; ingen närhet, inget sex, ingen att projicera sin åtrå eller sina romantiska idéer på.

– Det här året har jag lärt mig att släppa taget om människor, om min flickvän, familjen, saker som jag trodde att jag behövde, konstaterar han.

Också Frihetsrörelsens säkerhetsstyrka, den mansseparatistiska, homosociala gemenskap som internt kallas ”FDS-männen”, är till synes totalt ointresserade av relationer med kvinnor. Man skulle kunna föreställa sig att huvudsyftet med deras maskulinitetsriter och testosteronhöjande ritualer är att bli mer attraktiva och ”manliga” i kvinnors ögon – och att på så sätt öka sitt sexuella kapital.

Men det perspektivet lyser med sin frånvaro.

Istället är det andra mäns erkännande och lojalitet som är i fokus, det är där njutningen och tillfredsställelsen ligger.

Och jag tror att många män avundas dem. Journalisten Rasmus Hansson skrev i sin recension för tidningen Arbetet (23/3 2023):

”Jag är övertygad om att det är skitnajs att ha en autonom republik med grabbarna. Att få bestämma lite själv och bara ha det gott med boysen. Det har nog alla tänkt någon gång. Jag skulle ljuga om jag sa att själv inte lockats av tanken.”

Narcissistiskt livsprojekt

I en annan aktuell dokumentärfilm, ”Aldrig mer kebab”, får vi följa programledaren och journalisten Gurgîn Bakircioglu.

Han är, likt Filip Sjöström, en vältränad, snygg kille i sena 30-årsåldern som bestämt sig för att bryta med det ”smutsiga” systemet. Gurgîn säger upp sig från sitt jobb, gör slut med sin tjej sedan 12 år tillbaka och flyttar in i en husbil med sin hund Ronja. Han är vegan, brinner för djurrätt och vill försöka göra verklighet av Parisavtalet genom att minska sina klimatavtryck. När Gurgîns pappa, som han försöker tvinga att bli vegan, frågar om han har träffat en tjej utbrister han:

– Baba, det finns mycket viktigare saker att tänka på. Giftermål är ingenting för mig. Binda sig och lova. Gurgîn vill även sterilisera sig för klimatets skull, eftersom ”barn och människor kommer med sådana otroliga utsläpp”. Läkaren som han träffar för att berätta om sin plan har aldrig hört talas om det skälet till sterilisering tidigare och ser uppriktigt förvånad ut. Så småningom träffar Gurgîn en tjej, som han inleder ett öppet förhållande med eftersom de inte ”äger varandra”.

Återigen: en önskan om det kravlösa.

Dokumentärfilmen ”Aldrig mer kebab” skulle, om man var riktigt elak, kunna beskrivas som ytterligare ett porträtt av den moderna mannen vars mellanmänskliga relationer offras för ett narcissistiskt livsprojekt med klimataktivistiska förtecken.

Men den väcker samma uppriktiga fråga i mig som när jag ser dokumentärfilmen ”Rörelsen”, eller tar del av andra samtida berättelser i media och bland vänner om män som inte alls verkar intresserade av kvinnor: Finns det verkligen inget sätt att väcka den senkapitalistiska heterosexuella mannens romantiska begär?

Jag vänder mig återigen till psykoanalytikern Rosmary Galvagna.

– Många samtida män vill bara ha kravlösa relationer, de vill ha ”ingenting”. Men istället för att svara på mannens önskan om ”ingenting” ger kvinnan ”allt”, det vill säga hela sitt begär. Hon opererar genom närvaro istället för frånvaro – vilket krossar hans begär. Män tenderar dessutom att tolka kvinnors begär som ett omättligt, invasivt krav på kärlek, associerat med kastration och förlust av autonomi, säger hon.

Rosmary Galvagna menar därför att att ordet ”ointresse” egentligen är fel för att beskriva mäns ovilja att skapa nära kärleksrelationer med kvinnor.

– Egentligen handlar det om en strukturell oförmåga hos dem, kamouflerat till ointresse. Jag skulle därför uppmana alla heterosexuella kvinnor att sluta drömma att om ”väcka” mäns begär, eftersom de aldrig kommer kunna älska på det sätt som vi vill att de ska göra. Om vi pratar om begärets närvaro/frånvaro-dynamik igen så är att koncentrera sig på att utveckla andra saker i sitt liv det bästa en kvinna kan göra. Först när hon tappat intresset för att jaga mannen och är upptagen med annat, det vill säga skapar frånvaro i hans liv, kan han bli intresserad av henne och närma sig utan rädsla för smärta och kastration.

Hon har kanske rätt, men hoppas inte.

Eller, om hon har rätt, är det inte bättre då att alla bara lever homosexuellt så slipper män krävas på något de inte kan ge och kvinnor drömma om något de inte kan få?

Då kanske kvinnor äntligen blir vinnare, eftersom det väl är en allmänt vedertagen sanning att kvinnor är bättre partners än män? Och då kanske männen upptäcker till slut, efter att helt ha utelämnats åt sina bröder, hur outhärdligt livet är utan kvinnor – det starka och krävande könet.