BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Exakt vilken sorts verklighet vi snart kommer leva i twistar profetiorna om, men både HBO:s storsatsning Westworld och den tredje säsongen av Black mirror är tydliga: inte blir det den här gamla skitverkligheten länge till.
Westworld är en mix av sci-fi och västern baserad på Jurassic park-författaren Michael Crichtons film med samma namn från 1973. Handlingen kretsar kring den framtida nöjesparken Westworld, en enorm ”western farm” befolkat av robotar dit förmögna besökare vallfärdar för att leva ut sina mest förbjudna våld- och sexfantasier. Sadismen flödar förstås, men vissa av besökarna väljer att spela ut sina ouppfyllda hjältefantasier.
Låtsasvärld
Anthony Hopkins spelar Dr Robert Ford, västernparkens arkitekt som menar att mänskligheten redan är ”så bra den kan bli” och följdriktigt bestämde sig för att skapa en låtsasvärld där besökarna kan leka cowboys utan konsekvenser. Seriens skapare Jonathan Nolan (som skrev Interstellar och Dark knight) och Lisa Joy Nolan (Pushing daisies) har klokt nog exkluderat de lite löjligare delarna från Michael Crichtons film, där två tredjedelar av nöjesparken erbjöd lajv i antiken och i medeltidsmiljö.
I en scen lyssnar Robert Ford på en pitch från en av sina främsta manusförfattare (besökarna på Westworld blir hela tiden indragna i draman för att göra upplevelsen så späckad som möjligt). Han vill ge parkens gäster sitt livs äventyr med våldsamma vildar, stormiga romanser och framför allt ”privilegiet att lära känna karaktären de är mest intresserade av: sig själva”.
Ford nobbar förslaget och menar att besökarna betalar för någonting mer än enkla kickar och maktrus, som barslagsmål och den lokala bordellen.
”Besökarna vet redan vilka de är, de är här för att få en skymt av vilka de skulle kunna vara” säger han med en megalomani som påminner om Eldon Tyrell i Blade runner.
Utöver Ford och hans dubiösa men smått klichéartade oneliners (”Man kan inte leka Gud utan att bekanta sig med djävulen”) följer vi parkens besökare, en samling jagsvaga fjantar och semi-sociopater som vilset söker efter sig själva i Fords groteska lajv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Intressantast är ändå robotarna, vars utvecklade artificiella intelligens och känsloregister långsamt börjar överskrida gränserna som satts upp. De lever en slags måndag hela veckan av fruktansvärda våldsorgier, vilket är oproblematiskt fram tills att de börjar utveckla minnen.
Game of thrones håller som bekant på att mattas av och HBO hoppas nog att Westworld, vars exekutiva producent är rebootkungen J.J. Abrams, kan bli den nya hit de behöver. Serien förlitar sig på många idéer vi känner igen från filmer som Matrix, AI och, ehum, Hostel. Serien tillför visserligen en dimension, den påminner lite om ett tv-spel i ”open world”, med realism oskiljbar från verkligheten, och parkens robotslavar är så pass nyanserade att jag på riktigt längtar efter en revolution där de gör slarvsylta av sina mjuka härskare.
Blir testpilot
Charlie Brookers tredje säsong av Black mirror, som tidigare gått på brittiska Channel 4 men nu köpts upp av Netflix, fortsätter utforska en nära framtid där teknikens utveckling fått fortsatt rusa utan tyglar.
Flera av de fristående avsnitten föreslår att vårt medvetande kommer exporteras från den fysiska världen eller manipuleras bortom vår kontroll.
I ett avsnitt följer vi en backpacker strandad i London som genom en app för ströjobb blir testpilot till ett nytt virtual reality-spel. Ett så kallat survival horror game, som ”skrämmer dig genom att använda din egen hjärna”, förklarar den japanske spelutvecklaren och utsätter sedan den stackars flummaren för en mardröm baserad på hans mest personliga trauman.
Ett annat avsnitt utspelar sig i en tid där ett femstjärnigt yelp-system används för att ranka alla mellanmänskliga relationer. En kommentar till dagens boomande likebaserade ”ryktesekonomi” som långsamt krossar individen och förvandlar oss till personliga varumärken med falska leenden.
Vi följer också en otroligt välspelad lesbisk romans i ett neonskimrande 80-tal, där allt inte är som det verkar. Ett annat skildrar ett kompani av framtida soldater som slåss mot muterade zombies med hjälp av hjärnimplantat.
Orealistisk moralpanik
För dem som känner till Brookers influenser från gamla sci-fi-serier som Twilight zone och Outer limits är Black mirrors oväntade twister och hårda vinklar välbekanta. Man blir alltid överraskad men får också vara beredd på att de ibland kokar över i orealistisk moralpanik. Ibland framstår teknikfientligheten som när en gammal gubbe som gnäller över att skrivmaskinen tagits ur produktionen.
Men ibland är avsnitten både vackra, positiva och obehagliga på samma gång där livet ”i molnet” kan bli en sann tröst i en brutalt orättvis verklighet.
