Hushållsredskap som är strömförande, laddade med livsfarlig elektrisk spänning, ett rivjärn uppförstorat till en dagbädd, det känns i hela kroppen att man skulle riva sig blodig om man lade sig där.
Född i Libanon men i en palestinsk familj har Mona Hatoum haft mellanförskapet, exilen och det ständigt hotande kriget med sig i hela sitt konstnärsskap. Hon hamnade i London under ett kort besök 1975, och hon fastnade där eftersom kriget bröt ut i hemstaden Beirut.
Så blev den brittiska konstscenen hennes utgångspunkt, men motiven hämtar inspiration ur det som skett med hennes hemländer.
Libanon som trasats sönder av inbördeskrig, palestiniers eviga flykt.
Mona Hatoum, som i år fyller 70 år, vågar sig inte till Sverige riktigt än med tanke på pandemin, men hon är med på länk från sitt arbetsrum i London. En banbrytare som skrattande berättar om sina första experiment med strömförande objekt under tiden på konstskolan.
– Jag lät 240 volt fara genom saker som en sax, en sked och annat som jag hängt ovanför mitt arbetsbord. Det var naturligtvis livsfarligt så jag var tvungen att sluta med det och började göra performance istället.
Det vardagliga osäkrat
Men elektriciteten skulle komma tillbaka in i hennes konst, tjugo år senare. Till skillnad från mycket konceptuell konst pågår Mona Hatoums verk inte bara i hjärnan, de känns också. Inte minst kroppen reagerar inför det tryggt vardagliga som blivit osäkrat och farligt.
En mycket medveten strategi för Mona Hatoum, enligt utställningsintendenten Olga Krzeszowiec Malmsten på Magasin III.
– Hon vill förena intellektet och kroppen och har en holistisk syn på människan, säger hon och berättar om hur en hel del verk kommit till under resor, som en direkt reaktion på en plats.
Tornen av järnbalkar som utgör verken ”Bourj A”, ”Bourj II” och ”Bourj III” till exempel. De ser ut som sönderbombade höghus och skapades efter en vistelse i ett Beirut sargat av krig.
Här finns en koppling till Mona Hatoums bakgrund inom performancekonsten då hon under 1980-talet använde sig själv för att konfrontera sin publik med övervakningens integritetskränkningar, krigets mekanismer, den sårbara kroppen mitt i världskonflikterna. Ett verk från den tiden som känns nästan profetiskt i sin framsynthet är ”Smile you’re on camera” som kommenterar Londons (redan på den tiden) massiva övervakning av sina invånare genom att rikta kameran mot publiken och skapa illusionen av att de kläs av och blottas.
Kraften i kvinnors arbete
Utställningen på Magasin III heter ”Revisit” eftersom den knyter an till den utställning med Mona Hatoum som konsthallen visade 2004. De flesta av verken som visas finns i konsthallens samlingar och att plocka fram dem och föra samman dem med det helt nya verket ”Electrified Variable IV” är en naturlig del av hur Mona Hatoum arbetar med sin konst. Och vad hon vill förmedla, menar Olga Krzeszowiec Malmsten.
Allt går i cirklar, behöver utforskas, lämnas och sedan utforskas igen så att nya lager av betydelser kan avtäckas, eller en allt större mångtydighet framträda när alla lager på lager av mening blir tydliga.
Som just ”Electrified Variable IV”, det är ett i en lång rad av verk där Mona Haloum elektrifierat det vardagliga. Ofta hushållsföremål, som för att visa på hur farligt det där hemmet som ska vara den tryggaste plats är. En kommentar till kvinnors osynlig arbete i köken och vilken kraft som kanske finns dolt där.
I detta nya verk är det stolar och kastruller som länkats samman och blivit strömförande. Objekt som ser ut som hittade i containrar eller på loppmarknader. Denna gång var det extra svårt för Mona Hatoum att hitta exakt rätt saker eftersom pandemin satte stopp för just sånt, gatumarknader och loppisar. Varje verk ger avlagringar från just sin tid, då just det blev till, och bidrar med sitt lager till mångtydigheten i helheten.
