På 90-talet fick jag höra att Stockholm var Europas mest teatertäta huvudstad. Sant eller inte, det lockade en blivande teaterstudent att flytta från kulturfattig landsbygd (Katrineholm) till storstad i strålkatastarljus.
Överallt fanns de också, teaterlokalerna. På gångavstånd från min lilla hyresetta i Vasastan, den som jag betalade 800 kronor i månaden för, och som jag fick efter knappt 5 års (!) kötid hos bostadsförmedlingen.
Det var då.
Där var kollektiva teaterhuset Luntan på Luntmakargatan. Vidare på ett pärlband längs trakterna runt Odengatan: Teater Scenario med nyskrivna uppsättningar som Lottie Törnros ”Mitt liv som tjock”, Pistolteatern (”Pickan”) där jag 1995 såg en nyskapande ”Rickard III” i regi av Linus Tunström, Teater Plaza med Thorsten Flincks omtalade sköldpaddor i ”Maskeraden”. Och i höjd med Sankt Eriksplan, Teater Aurora (numera åter Bio Capitol) där produktiva teaterregissören Hilda Hellwig kom att husera fram till 1994. Som vore Stockholms ett slags Londons West End.
I dag är de alla borta. Liksom Fria teatern i Högdalen, Judiska teatern på Djurgården, Boulevardteatern på Götgatan (numera cykelaffär), Sibyllan vid Östermalmstorg och Teater Pero på Sveavägen. Listan kan göras lång.
En del försvann för att gruppen helt enkelt splittrades. Andra på grund av en sviktande ekonomi. Ytterligare några har genom åren varit farligt nära att lägga ned på grund av hyreshöjningar på ibland över 50 procent, som Teater Galeasen 2005. I Fria Teaterns fall (2020) var det efter 40 års verksamhet i samma lokal uttalat på grund av skenande hyreshöjningar, när Veidekke byggföretag byggde nytt i kvarteret och samtidigt ville renovera huset där teatern låg.
Att ett levande kulturliv alltid är föränderligt, består av nya konstnärliga konstellationer som huserar i olika lokaler, är naturligt. Men vid en återblick känns det ändå som att det är alltför många som har fallit bort, i relation till återväxten. Och Stockholm har blivit lite fattigare.
Kanske är en egen teaterlokal i Stockholms dyra innerstad en befängd utopi på 2000-talet. Men som jag saknar det där livet som de förde med sig: premiärsorlet ute på gatan framför den upplysta entrén, barerna och caféerna som ibland, till följd av just teatrarna, poppade upp i kvarteren runt dem.
Och hyresproblemen i innerstan drabbar även institutionsteatrarna. 2009 hotades Dramaten av en hyreshöjning på uppåt 50 procent, och så sent som i vintras meddelade Nationalscenen att man inte längre har råd att behålla sin externa lokal Elverket. Orsak: hyresvärden ville höja hyran till en nivå som den redan pandemidrabbade teatern inte kunde bära.
Nu har just detta exempel slutat lyckligt, i alla fall tills vidare, genom att ett samarbetsavtal med tillfälligt hemlösa Dansens Hus nyligen tecknades, och där kostnaderna delvis ska finansieras genom att Stockholms stad tillför resurser.
Men det är inte bara skenande hyreshöjningar i Stockholms innerstad som riskerar att tömma stan på levande kultur.
Ett annat sätt att gömma undan den är vad vi kan kalla valmodellen: att låta den slukas av en större verksamhet, därmed syns den också mindre i gatubilden. Som Marionetteatern som 2014 flyttade in i Kulturhuset Stadsteaterns enorma lokaler, medan Marionettmuseet flyttade in i Scenkonstmuseet.
På samma sätt ska nu Skellefteås fyra största offentligt finansierade kulturverksamheter – Museum Anna Nordlander, Skellefteå konsthall, Stadsbiblioteket och Västerbottensteatern – slukas av det nya skrytbygget Kulturhuset Sara som invigs den 8 september. Här ska de dela plats med allt från en SPA-anläggning till konferensrum.
Risken med denna compact living-lösning är att kulturen komprimeras, och därmed bli mer osynlig i Skellefteås offentliga rum. Ett mer akut problem är att Västerbottensteatern nu inte har någonstans att repetera sina uppsättningar. Orsak: de tilltänkta repetitionssalarna blev för vackra och ska nu användas till annan verksamhet. Därtill får den inte sin utlovade teatersalong för eget bruk, utan den måste bokas på samma villkor som exempelvis, låt oss säga, en Danny Saucedo-konsert. Med andra ord, i stenhård konkurrens med en mer kommersiell kultur.
Nu svävar teatern i limbo och att flytta tillbaka till de gamla slitna lokalerna på Nordlandergatan 1 mitt i stan är knappast ett alternativ. Det lär dessutom, enligt rykten, finnas planer på att bygga om den gamla anrika teaterbyggnaden till affärslokaler eller bostadsrätter istället.
De teatrar i innerstan som mot alla odds kommer att klara allt högre hyror, i kombination med alltmer kravfyllda bostadsrättsföreningar som kanske inte i första hand drömmer om att ha en högljudd kulturverksamhet i huset (minns debatten 2019 om kulturbuller och bland annat Kägelbanan som fick stänga på grund av att grannar klagade på ljudnivån) har dessutom ett mer akut problem att slåss mot: coronapandemins effekter med delvis stängda teatrar i snart 1 1/2 år nu, något som ledde till Teater Peros fall förra året, efter 27 år på samma adress.
Risken är förstås att flera fria grupper med egen lokal inte kommer att kunna återhämta sig, utan stänga helt.
Vad händer med en stad som tystnar? På åttiotalet skrev Py Bäckman låten ”Stad i ljus”. Kanske dags för en uppföljare, ”Stad utan (teater)ljud?”
