Missa inte Dagens ETC:s artikelserie om bortglömda kvinnor i musikhistorien: Roxanne Shanté, Hermine Demoriane, Mary Gauthier och Julianne Reagan
När de hårdlevande rockgubbarna dör ska vi fira deras liv med drinkar. Men krökande rocktanter är det ont om. I alla fall som syns. Kvinnor får inte vara fula som Shane MacGowan eller dricka sprit i pensionsåldern som Lemmy:
– Inte bara ska du spela bra, du ska också vara jävligt snygg. Och ung. Och sexig, säger Marie Selander, musiker och författare.
De levde hårt de där rockgubbarna som nu dör en efter en. David Bowie var känd för sitt knarkande när han var yngre. Lemmy Kilmister fortsatte med spriten hela livet men drog ner på tjacket på äldre dagar. När han dog lät det såhär på Motörheads Facebook-sida: ”Ta en drink eller två. Dela historier. Fira livet denna vackra, underbara man firade så livfullt”. När en annan hårdkrökande artist dog för några år sedan lät det såhär: ”Hon var en sådan vilsen själ, må hon vila i frid”. Hennes namn var Amy Winehouse och hon hann aldrig bli en försupen rocktant. Hon slogs mot demoner, låg runt och åkte in och ut på rehab. Precis som gubbarna. Men medan vi ser män som lever rockmyten genom ett romantiskt skimmer, faller domen desto hårdare över kvinnorna. Särskilt om de hunnit bli tanter.
– Vad lyfter massmedia fram och vilka skriver? Ofta är det så att manliga journalister lyfter fram sina idoler och det kanske är idoler de själva velat vara. Det finns en större komplexitet för kvinnor och jag tror att en kvinnlig Keith Richards gått under för länge sedan. Inte bara ska du spela, du ska också vara jävligt snygg. Och ung. Och sexig, säger Marie Selander, författare till boken Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik.
Själv musiker
Hon är själv musiker och grundade Nursery Rhymes på 1960-talet, ett band som blev en av Sveriges största kvinnliga rockgrupper. Marie Selander minns hur män och kvinnor bedömdes enligt helt olika måttstockar.
– Vi var väldigt unga och varken drack eller gjorde något annat. Intuitivt förstod vi att domen skulle bli väldigt hård. Andra som misskötte sig gick det många historier om, och särskilt om kvinnor som var sexuellt utlevande. Även vi föraktade dem.
Hon tycker att solidariteten mellan kvinnliga musiker blivit enormt mycket bättre i dag men noterar att sexismen lever kvar. Den hårdlevande rocktanten är fortfarande inte accepterad. När Keith Richards förra året erkände att han rökte hasch om morgnarna och drack blev det inga fördömanden trots att han är över 70 och har fem barnbarn. Den våldsamt nedkrökade Pogues-grundaren Shane MacGowan kan ragla runt offentligt precis vart han vill utan att någon ropar på rehab. I slutet av förra året sändes till och med en dokumentär om hans nya tandimplantat. Sångaren insisterade själv att den skulle heta Shane MacGowan: A Wreck Reborn. Marie Selander har svårt att föreställa sig att det skulle göras en liknande dokumentär om en kvinnlig artist. Och att bygga en image på att vara ett vrak skulle aldrig fungera. Det går inte ens en att vara lite skitig.
– Kan du föreställa dig en kvinnlig Plura i tv som lagar mat med tuttarna hängande utanför och skitigt hår? Det är omöjligt. En kvinna inom rockmusiken ska helst inte spela när hon är över trettio, säger Marie Selander.
Kan fortsätta svina
Medan rockgubbarna kan fortsätta svina bekymmerslöst ända upp i pensionsåldern är situationen en annan för rocktanterna, inte minst om de har barn och tar huvudansvaret för familjen. Flera av de största äldre kvinnliga ikonerna som fortfarande lever har ett gemensamt drag: de är eller försöker vara goda förebilder. Debbie Harry är nykterist och det tog många år innan hon erkände sitt heroinmissbruk. Emmylou Harris och Joan Baez var inte särskilt skandalomsusade ens under storhetstiden. Tina Turner har aldrig gått ner sig i missbruk. Patti Smith varken röker hasch eller dricker längre. Till och med Courtney Love hävdar att hon är ren nuförtiden.
– Patti Smith har ju gjort både det ena och det andra, men hon har en stark konstnärlig profil och har blivit en ikon för många unga kvinnliga musiker. Jag skulle önska det fanns fler som henne, säger Marie Selander.
Många är de också de kvinnliga musiker som dött i missbruk och glömts av historien. Marie Selander räknar upp en rad namn på gamla artister från jazz- och blues-eran. En av dem är Memphis Minnie, gitarrist och låtskrivare som hade sin storhetstid på 30- och 40-talen. Hon skulle kunna vara arketypen för en rocktant. Minnie tuggade tobak konstant, drack och avverkade tre äktenskap. Hon drog sig inte för att slåss med män och om det behövdes använde hon kniv eller pistol. Men när hon var dryga 50 år falnade berömmelsen snabbt och i dag är hon bortglömd.
– Det är som att vi inte behöver de här kvinnliga utlevarna. Många av dem har säkert blivit alkoholiserade på grund av dåligt självförtroende, ingen har höjt dem till skyarna. De har blivit bortglömda, säger Marie Selander.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Missa inte Dagens ETC:s artikelserie om bortglömda kvinnor i musikhistorien: Roxanne Shanté, Hermine Demoriane, Mary Gauthier och Julianne Reagan
Fakta om Marie Selander
Yrke: Musiker, låtskrivare och författare
Ålder: 68 år
Bor: Julita, Katrineholms kommun
Bakgrund: Grundade Nursery Rhymes 1964 som turnerade i flera europeiska länder innan bandet upplöstes 1967. Anslöt sig under 60-talet till FNL-rörelsen och medverkade i deras sånggrupp Freedom Singers. Spelade även Irländsk folkmusik i gruppen Diddlers.
Under 1970-talet medverkade hon i en lång rad folkmusik- och progginspelningar. Anställd som producent på Sveriges Radio i slutet av 1970-talet.
Spelade in en del barnmusik under 80- och 90-talen och var samtidigt mycket engagerad i kulturföreningen Fogelstad. Gav 2012 ut boken Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik.
