På en av Leninvarvets murar i Gdansk ska det under strejken 1980 ha hängt en banderoll med texten: ”Kvinnor, stör oss inte, vi slåss för Polen.” På den tiden var varvet en av Polens största arbetsplatser med mer än 17 000 anställda. Allt från elektriker till kranförare. Många av dem var kvinnor. Vad banderollen ger uttryck för är den machism som präglade den polska frihetskampen då och som fortsätter att prägla historieskrivningen idag. Visst fick de vara med, nära hälften av Solidaritets medlemmar var ju kvinnor, men själva tolkningsföreträdet och den reella makten bar tveklöst en sådan där kraftfull polsk valrossmustasch.
När filmen om Lech Wałesa, som har premiär på svenska biografer idag, gick upp i Polen var det många som var kritiska till hur den tonar ner flera av rörelsens centralgestalter. Inte minst de fyra kvinnor som bara skymtar förbi i scenen där en av de mest avgörande ögonblicken i Polens nutidshistoria skildras. Det var ju trots allt deras förtjänst att det överhuvudtaget blev någon strejk den där dagen i augusti 1980. Den händelse som i sin tur skulle leda fram till att Lech Wałesa blev Polens förste folkvalde president.
Jag kan därför tycka att en liten randanmärkning till Andrzej Wajdas historieskrivning kan vara på sin plats. Här kommer därför lite polsk herstory.
Strejkens utlösande faktor var nämligen svetsaren Anna Walentynowicz. Utanför Polens gränser är hon kanske en historisk doldis men för polackerna är hon en slags revolutionens Mor Courage. I boken Fru Anna och generalen (2009) beskriver Peter Kadhammar henne som besvärlig, envis och orädd. Ja, varvsledningen såg henne som något av en bråkstake. Hon var alltid den ställde sig upp på mötena och förde gruppens talan om orättvisor på arbetsplatsen i form av bristande skyddsrutiner och uteblivna löneförhöjningar. Det var förmodligen också det sistnämnda, bråket om futtiga sju och en halv zloty som hon utlovats i ålderstillägg men aldrig fick, som ledde fram till hennes uppsägning.
Wałesa har sagt att det var rätt att ge henne sparken. Bara en sådan sak! Men arbetskamraterna hotade med strejk om inte Walentynowicz återanställdes och det var den strejken som så småningom växte och blev landsomfattande. Walentynowicz dyker upp i rollen som sig själv i Wajdas Järnmannen från 1981. Där propsar hon på att bli kallad ”kvinnan av stål”. I Wałesa saknar hon repliker.
Uppmanades stanna hemma
Utan Henryka Krzywonos, Ewa Osowska och Alina Pienkowska hade strejken dessutom blåsts av helt. Det var dessa kvinnor och inte Wałesa som först protesterade mot strejkkommitténs beslut om att gå med på varvsledningens bud om en löneförhöjning. Det var de som stoppade varvsarbetarna från att lämna området och åberopade solidaritet med alla de andra ute i landet som gått ut i sympatistrejk med hamnarbetarna.
Wałesas jargong genom åren har knappast hjälpt den här frågan. När han på 80-talet besökte den franska fackföreningsrörelsen och en kvinnlig representant ställde honom till svars för att ha uppmanat kvinnor att stanna hemma och inte slåss för sina rättigheter, ska han ha hävdat att han blivit feltolkad. Han menade naturligtvis bara polska kvinnor. På 90-talet var han, som han uttryckte det: ”fortfarande alldeles för gammalmodig för att kunna stödja idén om en polsk kvinnlig president”.
Kommer film om kvinnorna
Jämställdhetsdebatter är fortfarande rätt sällsynta i polska medier. Kanske kan diskussionerna kring filmen bli en vändpunkt i just den här frågan. Sedan något år tillbaka arbetar Marta Dzido och Piotr Sliwowski med dokumentären Solidaritet – enligt kvinnorna, där flera av de kvinnor som riskerade sitt uppehälle och sina liv för ett fritt Polen ges möjlighet att berätta sin historia.
Den dokumentationen behövs eftersom det idag inte ens finns en Wikipedia-artikel som berättar vem Ewa Osowska var. Eller som man brukar säga: Bakom varje framgångsrik man står det en kvinna. Bakom Wałesa stod det tusentals.
