BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta är känslor som ingår i alla barns alldeles vardagliga och dramatiska liv. Och de finns också beskrivna i kulturen. Skildringar av kärlek mellan barn i de yngre åldrarna är visserligen inte vanliga, men de finns.
Men om barnet i klassrummet hade varit en flicka som ritade till sin tjejbästis? Om det var en pojke som sneglade på killen i fotbollslaget i smyg? Om det var en flicka som blev röd i ansiktet och fick hjärtklappning när hon blev bänkkompis med flickan i sin dagbok? Eller en pojkes hjärta som vrålade när hans killbästis blev kär i en tjej?
Detta händer också. Hela tiden. Men skildras dessa barns känslor? Finns det kultur som de kan känna igen sig i och identifiera sig med?
Jag har en sexårig dotter. Hon vill gifta sig med sin tjejbästis. Hittills har det inte varit något konstigt med det och ingen har gjort någon stor grej av detta.
Men nu har saker börjat förändras. Vi ligger och läser Vitnos under täcket och pojkfölet blir kär i ett flickföl. Boken är gammal och det hela beskrivs på ett tröttsamt heteronormativt sätt. Jag korrigerar. Som vanligt. Ständigt dessa korrigeringar. Jag säger:
"Du vet att det är helt ok att bli kär i en tjej också va?"
"Jag vet, du tjatar om detta. Men du har ljugit för mig. Det är inte alls så vanligt att tjejer blir kära i tjejer."
Jag säger att det visst är vanligt, att flickor förälskar sig i flickor hela tiden, i alla åldrar, att mamma minsann också varit kär i en tjej. Hon himlar med ögonen.
Vad jag inte kan förklara för min dotter är varför dessa flickors känslor inte tolkas och tillåts ta form i kulturen. Varför ingen barnbok handlar om en flicka som vill gifta sig med sin tjejbästis.
Det har gudskelov blivit vanligare med hbtq-familjer i inom barnlitteraturen. Numera finns det flera nyskrivna böcker som handlar om regnbågsfamiljer, och andra om familjer som fått barn på samma sätt som mina döttrars bästa kompisar blev till, genom insemination. Detta är en fantastisk utveckling.
Men som Dagens ETC:s krönikör Hanna Alvage skrev i en lysande krönika i denna tidning förra året: Var finns de homosexuella barnen?
Jag tänker att jag gjort dålig research, att det år 2017 visst måste finnas skildringar av samkönad kärlek mellan yngre barn. Jag letar på nätet, efterlyser i grupper på Facebook, men lyckas inte hitta fler än några enstaka. Flera ungdomsböcker har skrivits, men knappt någon för de yngre barnen.
En bekant påminner mig om att det är tabu med sex och barn i allmänhet. Och då homosexuella barns i synnerhet. Att RFSL:s kampanj för några år sedan med texter som satte barns homosexualitet i fokus bemöttes av hatstormar.
Ett problem är ju att homosexualiteten, kanske delvis på grund av ordets beståndsdelar, så ofta associeras till sex, som i samlag. Men hur mycket samlag behövs i en barnbok? För min del räcker det utmärkt med lite gulliga känslor.
Men varför sexualisera barn, tänker kanske du nu? Måste barnkultur nödvändigt handla om kärlek?
Det är klart vi ska låta barn vara barn. Men då får vi sluta boxa in deras romantiska fantasier i våra ramar. Kärlek är redan en del av våra små barns liv. De får i sig den via nätet, via böcker och serietidningar, för att inte tala om alla dubbade ungdomsserier på Barnkanalen, vars könsroller skulle känts unkna på 80-talet.
Som Hanna Alvage skrev i sin krönika: Att påtvinga barn en kärleksnorm ÄR faktiskt att sexualisera dem, utan att de bett om det själva.
