Vänsterns förhållande till den mänskliga naturen är minst sagt komplicerat. Ibland får det mig att tänka på begreppet ”betingad reflex”. Att så fort uttrycket ”naturlighet” dyker upp i en diskussion så ryggar ett par personer tillbaka. Och det av goda skäl.
Ända sedan slutet av 70-talet då Richard Dawkins Den själviska genen publicerades har den biologiska forskningen föreställt sig människan som girig, sexistisk och våldsam. Dawkins beskrev våra gener som ”Chicagogangsters”. Urmänniskan som en sort actionhjälte. Jag vet inte hur många gånger jag har hört Dawkins lärjungar tala om krogköer och alfahanar och savannen och... till slut stänger man av. Accepterar att vänstern är i krig med människans natur.
Berättelse om samarbete
Det är egentligen alldeles galet. För under de senaste tio åren har den biologiska forskningen ändrats radikalt. Det skriver Göran Greider i sin nyutkomna bok Den solidariska genen (Ordfront). Numera för forskningen fram en helt annan bild av människan: av en empatisk, fredlig och egalitär varelse.
Forskare som Frans de Waal, Joachim Bauer och Sarah Blaffer Hrdy har gått i polemik mot Dawkins, påpekat att hans bild av människan som styrd av en självisk gen är grovt förenklad. (Dawkins själv har för övrigt sagt att han ångrar titeln eftersom den misstolkats så och att han skulle döpa boken till ”den samarbetande genen” om han gav ut den idag).
Dessutom har ett antal nydanande biografier över Charles Darwin ändrat bilden av evolutionen – från ett ”allas krig mot alla” till en berättelse om samarbete. Nu är vår natur givetvis både självisk och empatisk, ibland på samma gång. Men hursom, forskningen är inte vad den har varit. Det blåser vänstervindar över Kalahari.
Finns det då verkligen något som heter ”vänsterbiologi”? Nja. Givetvis finns det inget höger och vänster i naturvetenskaplig forskning. Men, skriver Greider, impulser till ny forskning föds i hög grad ur våra politiska passioner. Och samhälleliga konsekvenser av forskningen kan bara hanteras om det finns en levande vänsterdiskussion om naturvetenskapen. Det finns alltså ett egenvärde i att vi beskriver människans fallenhet för att leva i små grupper och dela bytet rättvist i politiska termer. Greider har givetvis en hel kader av sådana liknelser. När alfahanar fördrevs från savannen för 125 000 år sedan, skriver han på ett ställe, var det en föregångare till fackföreningarnas behandling av strejkbrytare. Bort med översittarna!
Nåväl, nu går det kanske inte att dra upp Marx mervärdesteori ur det kambriska urvattnet, men det är ändå viktigt att vi talar om människans natur som solidarisk och empatisk.
Greiders signum är, och har alltid varit, hans goda humör. Hur hård motvinden än är tar han sig an problemen med en militant godmodighet. I Den solidariska genen har han vinden i ryggen. Det är vårdagjämning och tidigt på jorden. I landet står kålhuvuden och potatis på rad. Greider, som ursprungligen är idéhistoriker, skrotar omkring i skogen med Darwins självbiografi, den unge Marx texter och nya råd och rön inom biologin i ryggsäcken. Det är ljuvlig läsning.
Jag har inte alltid tyckt att Greider har fått till sina fackböcker. De har visserligen varit fint skrivna och pedagogiska men i alldeles för hög grad baserade på läsfrukter. Läsfrukter som dessutom är tämligen små – referenslistorna är sällan mer än tre, fyra sidor. I Den solidariska genen är referenslistan lika kort som vanligt (knappt fyra sidor) – men så är det inte en vanlig fackbok. Här har han inspirerats av Sven Lindqvists fragmentariska och vilt associativa texter. Hans sätt att hoppa mellan ämnen. Den solidariska genen är därför en skrift som mera liknar Greiders poesi än hans tidigare fackböcker. Som likt hans dikter kör reflektioner kring valrörelsen genom naturbetraktelser.
Tar läsare till förhistorien
Med detta sagt så finns det ett par saker att invända mot boken. Till exempel märker den uppmärksamme läsaren att en hel del material är återvunna texter från Aftonbladet, Dalademokraten och Arena. Själv kan jag tycka att det är rätt slappt att författaren slänger in hela recensioner i texten, som om det plötsligt blivit en klippbok. En annan sak är att Greider lutar sig väldigt tungt mot primatologen Frans de Waals idéer. Dennes tankar om att empatin inte bottnar i vår intellektuella möjlighet att leva oss in i andra, utan i vår kroppsliga förmåga att spegla varandra – att le när någon annan ler, att gäspa när någon annan gäspar och så vidare. Samtidigt tycker jag att Greider introducerar de Waals idéer på ett alldeles förträffligt sätt: ”Människor är friska och fullkomligt klarvakna, inställda på samarbete och empati. Vi utgår alltid från paradiset.”
Den solidariska genen må inte vara det mest nyskapande som har skrivits – det är en introduktion till ett stort forskningsfält. Men när jag slår igen den känner jag att det har blivit lättare att tänka på förhistorien. Gordon Gecko har drivits bort från savannen av pälsklädda syndikalister. Solen går upp.
