Alla politiska rörelser ställs inför samma utmaning när de vill växa – de måste förmedla sin politik till människor utanför den egna bubblan på ett sätt som gör att den oinvigde blir övertygad. Vänstern måste till exempel nå ut till och lyckas övertyga människor som inte redan tillhör vänstern.
Samhällsförändring handlar med andra ord i väldigt hög utsträckning om kommunikation och det är något som de politiska proffsen – riksdagspartierna, de stora medierna, tankesmedjorna, näringslivet och de stora organisationerna – har insett för länge sedan. Med hjälp av PR- och kommunikationsbyråer använder de sig av ständigt nya strategier, ofta baserade på psykologisk och sociologisk forskning, för att påverka väljarnas sympatier.
Gräsrotsrörelserna däremot har inte råd att anlita kommunikationskonsulter och man går därför ofta miste om effektiva metoder för att bilda opinion. Men brist på pengar måste inte vara ett oöverstigligt problem. Jag tror att gräsrötter av olika slag kan bli mer framgångsrika genom att utbilda sig själva och förändra hur man kommunicerar.
En förändring som jag generellt tycker behövs, och som jag tror räcker ganska långt, handlar om att byta perspektiv.
I all kommunikation gäller nämligen grundförutsättningen att det är mottagaren som bestämmer. När jag – en ”avsändare” – försöker berätta något för en annan människa – en ”mottagare” – så kan den andre när som helst välja att sluta lyssna. Hen kan också omedvetet börja tänka på annat om jag är för tråkig eller så kanske hen helt enkelt inte förstår vad jag säger om jag använder främmande ord. Som avsändare kan jag alltså inte bara utgå ifrån mig själv och uttrycka mig som jag behagar. Om jag verkligen vill nå fram så måste jag anpassa min kommunikation efter mottagarens premisser. Jag måste ta reda på vem den andre är och vilket ”språk” hen förstår. Det här gäller såklart inte bara i samtal mellan två individer utan i all form av kommunikation.
Att utgå ifrån mottagaren är en bra princip generellt. Men det finns två områden som jag tycker är extra viktiga för vänstern och miljörörelsen:
1. Folkbildning för nybörjare – förklara från grunden!
Den som inte har politisk kunskap kan inte heller ta politisk ställning på rationell grund. En helt avgörande fråga är därför: hur mycket vet folk? Tyvärr tror jag att den allmänna politiska kunskapsnivån är väldigt låg idag, och det är inget konstigt i det. Samhället är extremt komplicerat och de flesta människor har varken tid, lust eller ork att läsa tjocka böcker om klimatforskning, ekonomisk teori eller Sveriges politiska historia. Det vi får lära oss i skolan och genom medierna räcker inte heller långt.
Vänsterns debatt sker också ofta på en avancerad nivå vilket gör att tröskeln blir hög för den som kommer utifrån. Få anstränger sig för att förklara grundläggande saker för den som är nybörjare. Vad är nyliberalism? Kapitalism? Socialism? Keynesianism? Feminism?
Ett problem är att vi som är intresserade av politik ofta blir blinda för vår egen kunskap. När vi läser på i en politisk fråga glömmer vi lätt bort hur lite vi själva visste tidigare. Kunskapen känns snabbt självklar, som att den är allmän. Som att alla andra skulle ha läst samma saker.
Och detta, att felbedöma den allmänna kunskapsnivån, är allvarligt. Om man till exempel tror att alla redan vet att det är nyliberalismen som har orsakat försämringarna i välfärden de senaste decennierna så känns det inte viktigt att berätta om det. Och när vänsterns förklaringar uteblir får brunhögern fritt spelrum att skylla allt på invandringen.
Slagord faller också platt framför den som inte har grundkunskaper. ”Avveckla flyget” är ett självklart krav för alla som har läst på om klimatet, men det framstår som extremt överdrivet för den som bara har ytlig kunskap.
Jag tror att kunskapsspridning – riktad till människor som inte redan tillhör vänstern eller miljörörelsen – behöver prioriteras mycket mer. Kunskapsspridningen måste också utgå ifrån ”mottagarnas” olika kunskapsnivåer. Grundläggande begrepp, ideologier och historiska skeenden behöver förklaras från grunden.
Lättare sagt än gjort, helt klart. Men ett första steg är kanske att inse behovet.
2. Skapa en inkluderande kultur
Kunskap räcker tyvärr inte hela vägen. Människor väljer inte politisk tillhörighet bara utifrån rationella argument utan i väldigt hög utsträckning också utifrån status, kulturell identitet eller känsla av samhörighet. Om man kan relatera till och känna igen sig i en politisk företrädare, en debattör, en aktivist eller en rörelse så är det större chans att man också tar till sig av och sympatiserar med det politiska budskapet.
Den här typen av insikter användes framgångsrikt av Nya Moderaterna som inför valet 2006 skapade en ny folklig image för att locka arbetarklassväljare (även om denna image bara var en del i deras strategi). Ett annat parti som lyckats förändra bilden av sig själva är Sverigedemokraterna som gått från att betraktas som nazistiska skinnskallar till att bli ett folkligt och nästan rumsrent parti – i princip utan att ändra sitt politiska innehåll. Bombarjackorna byttes mot kostymer och det har haft stor betydelse.
Alla politiska rörelser har, medvetet eller ej, en kulturell inramning. Alltså förutom en politisk vision och ett program, omger man sig med kulturella uttryck och signaler – språk, klädkoder, musikstilar, symboler, grafisk design, former för engagemang etcetera.
Inom vänstern har det länge varit vanligt med röda fanor, knutna nävar, demonstrationståg, 60-tals-progg-estetik, punk, hiphop, reggae, graffiti, att sjunga Internationalen, med mera.
Frågan är hur stor del av Sveriges befolkning som kan relatera till och känna igen sig i vänsterns kultur? Några procent? Omvänt kan man fråga sig hur många som skräms bort av densamma.
Individer måste såklart stå upp för sina olika kulturer och livsstilar. Men när människor går samman i en rörelse bör man kunna tänka strategiskt och skapa en mer öppen identitet för rörelsen. Gamla traditioner har inte något egenvärde och bör kanske uppdateras eller bytas ut.
Kort sagt: Vänstern och miljörörelsen skapar ofta subkulturer som stänger ute oinvigda. Jag tror att det finns mycket att vinna på att bli mer kulturellt mainstream. Utgå från mottagarna. Hur ska vi uttrycka oss och framställa oss själva för att de som inte redan är vänster- eller miljöengagerade ska känna i magen att ”det här är en rörelse för mig”?
Man skulle kunna lägga till många punkter i den här listan (till exempel att det kan vara smart att utgå ifrån de problem som ”mottagarna” upplever i sin vardag när man formulerar politiska förslag), men eftersom utrymmet är begränsat vill jag istället tipsa om att läsa böcker om kommunikation och marknadsföring. Det kanske kan kännas konstigt för en socialist att läsa om hur företag jobbar för att öka sin försäljning men principerna för att övertyga människor är ofta desamma oavsett om det handlar om att sälja vitamindryck eller att vinna sympatier för en viss politik.
Politisk styrka handlar som sagt om att vara många. Och för att bli flest måste man först bli bäst – på att kommunicera.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
