Vänskap, brustna hjärtan, sex och föräldragräl

De autentiska dagbokssidorna i ”Tonårstjejens dagbok” är skrivna av tjejer mellan 13 och 19 år. Anteckningarna, som sträcker sig från nutid enda tillbaka till 1904, är bland annat insamlade på äldreboenden, skolor och hos privatpersoner.

Trots det stora tidsspannet går det att se fler likheter än olikheter i tonårstjejernas dagboksskrivande, menar Daniela Auerbach. Hon och medredaktören Lovisa Henoch har även haft events där man bjudit in allmänheten att läsa högt ur – och donera – sina dagböcker. ”Tonårstjejens dagbok” är ett urval på över 1 000 donerade sidor.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Den målgrupp som har varit svårast att få in dagböcker från är de som är unga i dag. det ligger väldigt nära dem, men sedan kan det också vara så att färre skriver dagbok i dag med tanke på sociala medier och bloggar, säger Daniela Auerbach.

Började med konstprojekt

Allt började när Daniela Auerbach, Lovisa Henoch och Mikaela Krestesen startade det feministiska konstprojekt ”Call out” år 2010, som resulterade i att man gav ut ”Dagboken 1904–2011 författad av Tonårstjejen” i en mindre upplaga. Det är också i det projektet som ”Tonårstjejens dagbok”, som ges ut av Rabén & Sjögren, tar avstamp.

Enligt Daniela Auerbach är dagboken ett bra forum för att lyfta fram tonårstjejen – och hennes kloka tankar om livet.

– När jag läser de här dagbokssidorna kan jag tänka att hon har rätt i så mycket. Hon har så mycket positiva tankar och idéer.

Daniela Auerbach berättar att dagböckerna genomsyras av ett systerskap, något hon känner igen från sin egen ungdomstid.

– Jag har familj i dag och det gör att jag inte riktigt har lika starka band med mina medsystrar som jag hade då. Jag upplevde liksom allt med dem, de var hela mitt liv under så många år. Vi har lyft varandra och det har verkligen präglar den jag är i dag.

Hon medverkar själv i ”Tonårstjejens dagbok”, men likt de andra är det skrivet under pseudonym, säger hon och tillägger att fotografierna på bokens framsida inte föreställer de medverkande tjejerna. För egen del var dagboksskrivandet ett sätt att ventilera – en upplevelse som hon är orolig håller på att gå förlorad.

– Det finns något unikt i den handskrivna texten, men också det här utrymmet där man kan skriva för sig själv och inte för någon annan. Det känns som att vi lever i ett samhälle som ständigt ska betrakta oss och där vi ständigt ska bli bekräftade. Det är en helt annat känsla att läsa i en blogg och i en dagbok.