Handlingen fokuserar på det lilla mikrokosmos som är den judiska familjen Roths hem i New Jersey. Pappa Herman (Morgan Spector) går ständigt in i haranger om President Lindberghs krav på judar att bli mer ”amerikanska”. Han kämpar i ständig motvind mot medlöperiet, snart också bland sina vänner och släktingar. Inte ens Hermans fru Elizabeth (Zoe Kazan) verkar palla med hans idealism. Hon vill hellre att de flyttar till Kanada, men Herman vägrar låta sig skrämmas bort. Deras två söner blir lovliga byten för den nya tidens anda, särskilt den äldste Sandy (Caleb Malis) som skickas iväg på integrationsläger i Kentucky.

Tabu tvättas rent

Många har påpekat att tiden hunnit ikapp ”The plot against America” i Trumps USA. Och visst finns det likheter. Inte minst i skildringen av hur rasismens tabu långsamt tvättas rent. I likhet med vår tids högerpopulister vinner Charles Lindbergh folkets hjärtan med idéer om att isolera Amerika från resten av världen. Ett budskap om ”America first” och att inte lägga sig i andras konflikter. ”Rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir en vinnande valslogan. Lindberghs nazisympatier får uppbackning av Lionel Bengelsdorf (John Turturro), en judisk rabbin från södern som blir Lindbergs nickedicka och säljer ut sitt folk för makt under förevändningen att han främjar ­integration.

Frustrerande ologiskt

Det märks ibland lite för tydligt att manusförfattarna David Simon och Ed Burns varit upprörda över den sittande presidenten när de skrivit manuset. Diskussioner som ”Presidenten är inte en nazist!”, ”Jo det är han visst!” Påminner ibland lite för mycket om en dålig dag på twitter.

Det stora problemet med miniserien är snarare hur tråkig den är och hur rollfigurer agerar förutsägbart eller frustrerande ologiskt. Det känns som om någonting saknas, klippts bort. Det är olikt Simon men han gör sig också bäst när han har mer utrymme. Kanske hade ”The plot against America” tjänat på att vara minst tre säsonger lång.