Den svåra situationen ställs David Sheff inför när hans son är i de sena tonåren. Nic är en känslig och intelligent yngling som kommer från ett stabilt kaliforniskt medelklasshem – pappan är frilansjournalist (med manchesterkavaj) och bonusmamman är konstnär, de två yngre halvsyskonen välartade.

Någonstans längs vägen går det fel och sonen tar allt tyngre droger. Varje gång telefonen ringer fruktar pappan det värsta. Och som med allt missbruk leder det till att de inblandade får leva med känslor som skam, rädsla, ilska och skuld. Hur ska den destruktiva spiralen brytas – och hur långt ska en förälder gå för att förstå och försöka rädda sitt barn?

Som åskådare påminner jag mig hela tiden om den klassiska beroendevisdomen om att man bara kan hjälpa den som själv vill ta sig ur missbruket. Innan dess är det ingen mening med att predika/hota/locka – men hur ska en förälder kunna sluta? David har svårt att ge upp om sonen trots ideliga kast mellan hopp och förtvivlan.

Rollsättningen av alla Nic (4, 8, 12 år och 20-årsåldern) är gjord med fingertoppskänsla. De ibland sekundsnabba tillbakablickarna blir en fin spegling av en tid när saker var annorlunda, hoppfulla och då far och son var bästa vänner. Det finns flera fina analogier i filmen, som faderns och den 12-årige sonens vågsurfning på djupt vatten.

Thimothée Chalamet (en av förra årets stjärnskott i och med huvudrollen i ”Call me by your name”) är perfekt i rollen som Nic. Tonårsmaneren känns naturliga och hans unga hoppfulla ansikte (”Jag kan bli ren om jag får gå på college”) lär väcka föräldrakänslor i biopubliken, precis som den dreglande Nic lär väcka avsmak. Steve Carell, mest känd för sina komedier, gör ett fint porträtt av den allt mer frustrerade pappan som ångrar att han en gång lät sig övertygas till att röka på med sonen – men ändå testar värre droger för att förstå vad sonen går igenom.

Filmen är ett verklighetsbaserat drama som bygger på David Scheffs bok ”Beautiful Boy: A Father’s Journey Through His Son’s Addiction” och ”Tweak” av Nic Scheff. Det är smärtsamt, vackert och välspelat. Men det är inte särskilt nyskapande. Vi har sett folk kämpa mot beroende och för sina barn i otaliga filmer genom åren – och ”Beautiful boy” tillför egentligen inget nytt i genren.

Däremot blir filmen en stark upplevelse eftersom överdoser numera är den vanligaste dödsorsaken för amerikaner under 50 års ålder. 2017 dog över 70 000 personer i USA av droger. Knarkandet är ett folkhälsoproblem som borde vara prioriterat av politiker och myndigheter. Förhoppningsvis kan ”Beautiful boy” öppna ögonen hos några.

Och avstå inte från att se den här filmen för att du förväntar dig enbart tragedi och svärta. Det är en inkännande skildring av en relation under prövning – och innehåller mer ljus än den här typen av filmer brukar.