När folk sagt ”du är dum i huvudet” har jag ofta haft svårt att beskriva vad som händer – bortom det uppenbara – när två personer möts i ett explosivt utbyte av slag, sparkar, knän, armbågar, strypningar, kast och ledbrytningar. I sin reportagebok Ringens härskare (Natur & Kultur) gör författaren Kerry Howley det mest ambitiösa försöket hittills och anlägger ett filosofiskt perspektiv på MMA. Med referens till Nietzsche menar hon att sporten har ”återinfört den extatiska upplevelsen i världen”.
Folk som hatar MMA men gillar boxning jämför ofta det senare med schack, och visst må Floyd Mayweather mot Manny ”Pacman” Pacquiao ha varit den bäst betalda boxningsmatchen genom tiderna, men det var ungefär lika underhållande som ett schackparti. Roligare hade varit att se honom möta UFC:s (Ultimate fighting championship) världsmästarinna Ronda Rousey, som till ESPN tidigare i år sade att hon ”undrar hur Floyd skulle känna inför att bli spöad av en kvinna för en gång skull”. Syftande på Mayweathers många fall av kvinnomisshandel.
Förra årets skakades också UFC av tre fall av kvinnomisshandel, vilket kan vara en orsak till att sporten tappat publik. Organisationen verkar i alla fall jobba extra hårt för att locka fler kvinnor. Realitysåpan The ultimate fighter hade för första gången på 16 säsonger en helkvinnlig cast 2014. Fox Sports marknadsförde den nya säsongen med taglinen ”Easy on the eyes, hard on the face”.
Trots sexismen har UFC tvättat bort den smutsigaste delen av sitt rykte från 90-talet av ”mänsklig tuppfäktning” (som senatorn John McCain kallade det). Till och med Mona Sahlin hyllade Alexander ”The Mauler” Gustafssons insats i senaste förlustmatchen mot Daniel Cormier och kallade Gustafsson ”en krigare”.
Tajtare regelverk och marknadsföring för genomslag i sociala medier (UFC har 17,5 miljoner Facebooklikes) har bidragit, men UFC har varit bäst på att fostra fighters till rockstjärnor. För att låna den irländske fjäderviktaren Conor McGregors uttryck: ”We’re not here to take part, we’re here to take over!”
I Ringens härskare skriver Kerry Howley att våldsteatern måste ”kureras” på ett spektakulärt sätt. Risken finns annars att upplevelsen slår över och ”driver oss djupare in, gör oss tysta och illamående och får oss att undra om vår tidigare extas bara var en illusion”.
Protesterna mot ”gladiatorspel” har blivit mer högljudda med sportens växande popularitet och har fått nytt bränsle efter färska forskningsfynd kring hjärnskakningar och demens. Det är ofta där debatten landar, huruvida vi kan acceptera att två personer samtyckt till riskerna för att banka skiten ur varandra, och vad kostnaden blir för samhället.
Men fighters ”står inte på civilisationens sida” om man får tro Kerry Howley, som menar att bara soldater slåss för civilisationen och mot folk som aldrig samtyckt till våldet.
Howley saknar tyvärr ett klassperspektiv. Fighters kommer oftast från arbetarklass, vilket i vissa fall gör att valet att slåss inte alltid är så fritt.
Jag relaterar ändå till hennes beskrivning av slagsmålet som ett unikt ögonblick att resa sig utanför kroppens fängelse. När all vår vakna tid går ut på att pumpa hjärnan full av information är det något jag saknar.
Den brasilianska klanen Gracie startade och dominerade de första UFC-galorna och deras jiu-jitsu lade grunden för modern MMA. I Grantlandreportaget ”100 years of armbars” liknar skribenten David Samuels den med en brutal form av psykoanalys, där ”svaga positioner kan erbjuda kraftiga kontringar, dominanta positioner visar sig vara fällor och priset för att hålla fast vid sina illusioner exponeras kompromisslöst”. Läxor som jag, och alla som någonsin tränat MMA, lärt sig genom hundratals timmar av kroppslig underkastelse. Som Howleys studieobjekt Sean Huffman säger efter en match: ”Det känns som att vakna.”
