– Luktar det inte gräs här?
Under den gassande solen sitter rapparen Parham på trappan längst upp på Götaplatsen och stannar upp mitt i en fråga. Vi tittar oss omkring och konstaterar snabbt att det troligen inte är vanliga cigaretter som gänget några meter bort sitter och röker.
– Var var vi? skrattar Parham och rättar till kepsen.
Det har varit en hektisk tid för honom de senaste veckorna. Eller hela våren egentligen. Att släppa sitt debutalbum och dessutom vara perfektionist kan vara en stressig kombination, vilket han har fått erfara.
– Jag gillar att ha kontroll på saker, även om det är utanför mitt ansvarsområde, säger Parham.
Han har länge figurerat i Göteborgs hiphopkretsar, bland annat som ena hälften av duon Parham & VIC samt medverkat på låtar tillsammans med Kapten Röd och Medina. Men det är först nu han vågar ta steget och göra något eget.
– Det känns skrämmande men samtidigt mer givande, säger Parham.
Av de tolv spåren på albumet handlar de flesta om barndomen, uppväxten i Högsbo och konsten att passa in.
Har det varit svårt att skriva texterna?
– Nej, inte när man väl har kommit över barriären att öppna sig själv. Hade jag försökt göra en sådan här grej för några år sedan hade det nog varit svårare. Men jag har fått en slags insikt i att alla har en historia som många kan relatera till, säger han.
”Vad fan ska jag skriva om?”
Från att som liten ha spelat piano och lyssnat på pappas vinylskivor med musik från Turkiet och Mellanöstern kom hiphopen in i hans liv under tonåren. När det blev dags att skriva egna texter ställdes han inför dilemmat om vad de skulle handla om.
Vad hade en snäll kille från Högsbo att bidra med till hiphopen?
– För mig så blev det ”okej, men vad fan ska jag skriva om?” Kan jag skriva om att det inte är lätt att vara en snäll kille eller blir det jättetöntigt då? Det är ju emot vad alla gör.
Fick bära eller brista
Han bestämde sig för att det fick bära eller brista och i januari i år kom singeln Snäll kille, som hyllades av kritikerna och eldade upp förväntningarna på det kommande albumet Pojk, som släpptes i slutet på maj.
– Jag var skitnervös när låten släpptes, men sedan kom jag över den där spärren. Jag insåg att jag är bara jag, en människa som är mänsklig med både brister och bra sidor. När man börjar titta på sig själv i ett stort sammanhang så är det inte så jävla farligt, säger Parham.
Ett annat ämne som han berör i sina texter är den främlingsfientlighet han har mötts av sedan han kom till Sverige som tvååring. På första spåret, Skuggan av hjältar, finns textraderna:
”Man vill bara passa in, bli integrerad. Men det är svårt när dialekten inte klingar som eran. Blir misstänkt för terrorism och riskerad att bli arresterad, polistrakasserad.”
Det här ämnet känns ju högaktuellt i dag, finns det någon speciellt tanke bakom att plattan släpps just nu?
– Nej, det är en slump att det är så, säger Parham och fortsätter:
– Men det vi upplever i dag är en upprepning av hur det var när vi kom till Sverige i slutet av 80-talet. Skillnaden är väl att det i dag känns som att det är mycket smygrasism, då var det helt öppet. Man kunde höra folk som skrek ”jävla turkar, åk hem till ert land”. Det har satt sig kvar så himla starkt i minnet.
”Man måste testa olika saker”
Fastän musiken har följt honom i stort sett hela livet var det inte förrän han blev arbetslös i september i fjol som han insåg att det var hiphopen som var hans grej.
– Jag har haft många jobb där jag har tänkt ”vad fan gör jag med mitt liv egentligen? Jag håller på och slänger bort det”. Men samtidigt så finns det ett stort problem i samhället, man vet inte vad man vill bli. Då tror jag att man måste gå ut och testa massa olika saker. I dag känner jag att jag har gjort det och kommit fram till att det är det här som gör mig lycklig. För nu i alla fall, säger Parham och ler.
