Färgstarka personligheter

Det är kring dessa karaktärer den nya dokumentären ”Dreaming Walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel” cirkulerar. Regissörerna beskriver det som att allt började med att de tog en promenad i New York längs den 23e gatan då de skymtade fasaden till Chelsea Hotel under några enorma bygggnadsställningar och genast blev nyfikna. Väl inne träffar de Merle Lister, en pensionerad koreograf och dansare som bor permanent på Chelsea och tillbringar majoriteten av sin tid vandrandes upp och ned i hotellets trappa där hon en gång koreograferat en föreställning. På hotellet finns även konstnären Bettina Grossman, permanentboende sedan 70-talet, och ett antal andra mer eller mindre psykiskt instabila bohemer.

Trots dessa hotellgästers färgstarka personligheter är filmen tyvärr rätt ointressant. Scen på scen läggs över varandra utan varke sig dramaturgi, estetik eller röd tråd. Historiska klipp från Chelsea Hotel blandas med skramlande byggarbeten som i sin tur blandas med penslar som sakta målar över skärmen. Plötsligt kanske en blomma dyker upp. Eller ett middagsbord där två personer pratar utan att verka lyssna på varandra. Trots att jag förstår tanken, att låta filmens form spegla någon slags dekadens, så blir jag snabbt sömnig och uttråkad av resultatet.

Nitisk kamp

Det är synd. Framför allt eftersom det finns en så uppenbar konfliktyta att dramatisera på Chelsea Hotel: de permanenta gästernas nitiska kamp mot hyreshöjningar och hot om att bli vräkta. Men också: de permanenta gästernas nitiska kamp mot moderniteten i stort.