Nu har den svensk-georgiske regissören åkt tillbaka till Svarta Havet för att berätta historien om den pensionerade lärarinnan Lia som tillsammans med den unga killen Achi reser från sin georgiska by till Istanbul för att leta efter sin systerdotter Tekla, en ung transkvinna som förskjutits av sin familjen och nu lever som prostituerad i Istanbuls fattiga kvarter. 

Att Levan Akin och hans filmteam blev hotade och tvingades ha livvakter under inspelningen av hans förra film (på grund av den utbredda homofobin i Georgien) har inte hindrat honom från att spela in sin nya film i ett annat land som inte direkt är känt för att vara ett paradis för hbtqi-personer; Erdogans Turkiet.

 – Det gick faktiskt väldigt bra att genomföra inspelningarna i Istanbul, det verkar vara så mycket annat som händer där just nu så ingen la märke till oss. Transpersoner i Turkiet har enligt lag samma rättigheter som alla andra medborgare, även om de sällan efterlevs i praktiken. Men jag blev väldigt positivt överraskad av den enorma motståndskraft som finns i det turkiska queercommunityt, vilket jag också försöker skildra i filmen, säger Levan Akin som samarbetade med den turkiska hbtqi-organisationen Pink Life under hela produktionen.

Idén till ”Passage” föddes när han fick höra om en man i Georgien som var den enda i sin familj som inte hade tagit avstånd från sitt barnbarn för att hon var trans.

– Barnbarnet hade, precis som Tekla i min film, flyttat till en större stad för att jobba som sexarbetare. Hennes morfar hälsade på henne en gång i veckan och tog alltid med sig frukt från byn. Det är en så fin historia tycker jag, och den var en av mina utgångspunkter i filmen. Men jag ville också berätta något om de situationer och konflikter som uppstår över generationsgränserna i dagens Georgien; den gamla sovjetgenerationen, som Lia representerar i min film, och den unga postsovjetiska generationen som hennes granne Achi tillhör.

Vad tycker dina georgiska släktingar om dina filmer?

– De är stöttande och lägger upp mina grejer på sina sociala medier. Men jag vet att de efter min förra film fick ta emot väldigt mycket skit från gamla vänner som skrev taskiga saker på Facebook. Min faster till exempel fick verkligen rensa bland sina kontakter, men det var lika bra för hon vill ändå inte ha sådana inskränkta personer i sitt liv.

Trots att Levan Akins nya film just haft Sverige-premiär (efter att ha invigt Panorama-sektionen på Berlins filmfestival i februari) och en intensiv promotionturné i Europa och USA väntar i vår har han redan börjat skriva på ett nytt långfilmsmanus. Han känner sig stressad, säger han.

 – Tiden går så jävla fort. Det är inte många år kvar nu och jag har många historier som jag fortfarande vill berätta. Jag är liksom snart 45!

Tycker du att 45 år är gammalt?

 – Nej, egentligen inte, men jag har känt mig mycket tröttare sedan jag fyllde 40. Det kan ju ha att göra med att jag har jobbat väldigt mycket de senaste åren också, men ändå. Det är så mycket jag vill hinna göra under tiden jag har kvar.

Men om du jobbar på i den här takten kommer du ha gjort minst tre långfilmer till innan du är 60. Är inte det bra?

– Jovisst, men den här stressen handlar också om att fortsätta göra saker fast världen brinner. Egentligen är ju allt åt helvete tycker jag, det är så jävla mörkt just nu, och det är ju därför jag gör de här jävla filmerna. För att jag vill få folk ihåg att vi borde vara lite trevligare och mer solidariska mot varandra.