Som om det vore sportlov eller sommarlov och en massa barnfamiljer är på resa. En skolklass, årskurs nio, på skolresa. Men det är ju inte det.
Volontärerna i reflexvästar på huk, plockar fram saker i ryggsäcken som barnen får välja från, leksaksbilar, nyckelringar med mjuka giraffer. De delar ut uppkopierade serietidningar på ukrainska. Volontärerna organiserar – vet var saker finns, hur man hittar, vad som händer sen – och de ser en i ögonen.
De har organiserat sig som en mänsklig infrastruktur, de styr rörelserna, de kommer från olika organisationer, från civilsamhället, många är frivilliga. De fyller i där det stora samhället inte är redo än, där rörelsen har gått så snabbt.
Blixtinsatser
I sin bok ”A Paradise built in hell” skriver Rebecka Solnit om vad katastrofer gör med människor och samhällen. Två saker blir viktiga skriver hon att de visar en ”möjlighet att improvisera fram en annan sorts samhälle”, samt att katastrofer visar ”hur djupt många av oss längtar efter sammanhang, deltagande, altruism och meningsfullhet.”
Den gamla ordningen gäller inte längre, man improviserar och formar nya strukturer, ibland helt revolutionära. Kollektivtrafiken och tågen är gratis för de verkligt behövande, maten på färjan fördelas efter vem som har råd och vem som inte har det, någon öppnar upp sitt hem. Solnit skriver att det här sker ett tag, i början av katastrofen och ”som ljus från en blixt lyser det upp det vardagliga livet, och som en blixt ibland gör bryter sönder de gamla formerna”.
Så vi kan lita på att människorna kommer formera sig inför en kris. Det hände 2015, det händer nu, det kommer hända igen om det behövs.
Sedan finns en annan infrastruktur, som planerats och byggts och som tar hand om vardagens rörelser hela tiden, den vi märker mest när den går sönder.
En osynlig ordning
Buss 6 mot Centrum kommer till färjeterminalen i Karlskrona hamn. Tjugo flyktingar från Stena Spirit från Gdynia kliver ombord på bussen. En tonårig kille ber busschauffören att säga till när de är framme vid järnvägsstationen. En flicka i tioårsåldern filmar genom fönstret mot parkeringsplatsen med sin mobil. Efter några hållplatser börjar skolelever på väg till skolan kliva på, datorerna under armen, ryggsäckar. De får stå upp idag.
Den här infrastrukturen behöver inte uppfinnas på nytt, den stödjer osynligt de nya uppgifterna. Den tyske sociologen Lucius Burckhardt menade att den bästa designen är just osynlig. Hans främsta exempel på denna osynliga design är en spårvagn som kommer om natten enligt tidtabell och hämtar upp passagerna vid hållplatsen.
Bakom den spårvagnens ankomst finns en osynlig ordning. Körscheman, lagar, budgetar, politik, ekonomiska och sociala relationer, förhandlingar. Ett samhälle med en föreställning om vad det vill vara och vad det kan utstå. Vi kan lita på att spårvagnen kommer om natten och hämtar upp oss om vi behöver det.
Men hur är det med bostäderna och platserna i städerna och samhällena som ska ta emot alla? Vad väntar där på de som flyr?
”Nu händer det igen”
Nu inleds ännu en gång jakten på nödlösningar, snabba bostäder som ska ordnas, lättnader i plan- och bygglagar, kanske kommer man hinna få till några, man kommer använda baracker, handla upp salar i övergivna kontorshus, industrilokaler eller övergivna konferensanläggningar. Det blir en fråga om att lösa det akuta. Ta hand om det nödvändiga.
Men hur vi väljer att i framtiden planera för händelser som den här kommer också var en föreställning om vilket framtida samhälle vi vill bygga. För det kommer hända igen.
I Gdansk träffade jag Agata som arbetade för Gdansk Pomaga, en av de organisationer som organiserade flyktingmottagandet i staden i en före detta galleria och biograf vid Järnvägsstationen. ”Det har hänt förut och nu händer det igen”, sa hon och fortsatte: ”Min mor och mina morföräldrar sa alltid ’ha salt hemma’. Det betydde att vi skulle vara redo på det värsta”.
Kan man alls planera och bygga rum som kan finnas där, som salt, om det händer. Man kan bygga alla samhällen, om man har en föreställning om vad de ska göra.
Nödvändiga rum
I ett rum mellan folkbiblioteket och Folkets Hus i Skruv mellan Växjö och Kalmar – intill samlingsrummet som heter Kristina döpt efter Vilhelm Mobergs Kristina – har man ställt i ordning ett litet vardagsrum. En vit skinnsoffa, två svarta fåtöljer under en diskokula som blivit kvar från någon fest, en teve, blommor på bordet, sällskapsspel, en lekhörna med Briotåg och gosedjur. Man väntar flyktingar till kommunens bostäder som står tomma. Men man ville också skapa en plats där de kunde samlas, kanske också träffa folk från orten. Det blev i Folkets Hus, eftersom Folkets Hus fanns. Det hade funnits sedan det byggdes 1965, i tegel i bruksorten.
Det här är den infrastruktur som sociologen Eric Klinenberg kallar den sociala infrastrukturen, ”fysiska platser och organisationer som formar hur människor interagerar”, platser där medborgare och civilsamhälle kan mötas. De har inte byggts på länge, de har snarare försvunnit. De hinns inte med nu. Men menar vi allvar med att det samhälle som vi bygger ska vara öppet – inte bara nu utan i framtiden – för de som kommer hit, är de nödvändiga. I katastrofer blir, skriver Rebecka Solnit, det sociala begäret synligt. De här platserna är de rum där det kan få leva vidare.
