Nucka – en ”ogift, känslotorr, erotiskt kall” kvinna för att citera SAOB. Vem vill identifiera sig med en sådan position? När Malin Lindroths bok ”Nuckan”, där hon försökte återta begreppet, kom 2018 blev det en hel del liv. Lindroth ville återupprätta nuckan men aggressiva män hörde av sig och förklarade varför ingen ville ha henne, och journalister ville hellre prata om hennes misslyckade kärleksliv än om boken.
Själv har jag levt oavbrutet tvåsamt nästan hela mitt vuxna liv, ändå lockas jag av nuckan på ett sätt jag inte helt förstår. Jag kommer på mig med att avundas henne. För att hon slipper spela spelet, för att hon får vara ifred.
Men nog är det en missriktad avund, för till skillnad från en relationsanarkist eller antiromantiker som vänder tvåsamheten ryggen och skiter i det romantiska idealet har nuckan inte har gjort ett medvetet val. Hennes ensamhet är ofrivillig, det är det som gör nuckan till nucka.
En fri och radikal nucka
Och nu är hon tillbaka, denna gång som en fiktiv karaktär. I den nya boken har nuckan flyttat ut i skogen och agerar rådgivare i en hjärtespalt där hon svarar på frågor alltifrån hur man får sin partner tillbaka till hur man skapar sig ett liv trots ett dött äktenskap.
Jag når Malin Lindroth på telefon i ett iskallt Nässjö där hon precis avslutat dagen vid den folkhögskola där hon ansvarar för författarlinjen. Hon beskriver hur hon kände att det fanns mer att säga om nuckpositionen och att hon denna gång velat sätta nuckan i arbete. I den nya boken möter vi en friare och mer radikal nucka än tidigare, en civilisationskritiker som med både omsorg och ilska svarar sina frågeställare.
Vad händer om vi låter nuckans perspektiv vara utgångpunkt?
– Jag tror att när vi börjar luckra upp den här föreställningen om att det finns någon för alla, som ju är så oerhört ingrodd i vår kultur, så är det väldigt många svar som inte blir så givna längre när det gäller relationer och kärlek. Till exempel måste man fråga sig vad man ska ha tvåsamhet till över huvud taget. Det går inte att ta sådana saker för givna.
Vem är kärleksduglig?
En nuckblick på tvåsamheten visar att den långt ifrån alltid är så romantisk och fantastisk som den säljs in som. Det är en blick som synliggör att det måste finnas mer att tjäna på tvåsamhet än bara romantisk kärlek. Den vinsten, menar Malin Lindroth, är att den fungerar som ett bevis på att man är ”kärleksduglig”. Ett bevis nuckan saknar.
Att vara nucka är intimt insnärjt med ett samhällssystem uppbyggt kring att bli vald och att kunna visa upp det. Men vad är egentligen viktigast, relationen i sig eller möjligheten att visa att man är framgångsrik på att bli vald?
Malin Lindroth menar att nuckans blick kan hjälpa till att frigöra oss från kulturens och samtidens historier om kärlek, romantik och relationer.
”Hela debatten blir en slags illustration av det nuckan pratar om, att man lever i en föreställning om att kvinnors liv är en slags vandring in och ut ur synlighet”
Åldersångest och osynlighet
Samtidigt är nuckskapet en specifikt heterosexuell och kvinnlig position. Hon är bortvald av männen och lever på så sätt, menar Malin Lindroth, ett liv utanför den manliga blicken.
En aspekt av den manliga blicken på kvinnor har de senaste månaderna synts i en pågående kulturdebatt om kvinnors åldrande. Flera kända kvinnor i medelåldern, bland annat Ann Heberlein och Nina Björk, har skrivit debattinlägg om svårigheten att åldras som kvinna, inte minst i offentligheten. Nuckan ser det som sin uppgift att bryta mot patriarkatets portalparagraf: ”att göra sig sedd av männen”.
– Hela debatten blir en slags illustration av det nuckan pratar om, att man lever i en föreställning om att kvinnors liv är en slags vandring in och ut ur synlighet. Nuckan, med sin blotta existens, påstår ju något annat.
Vad skulle hennes hjärtespaltssvar vara i denna kulturdebatt?
– Hon skulle nog ifrågasätta debatten, peka på att många av debattinläggen köper historien att ett kvinnoliv innebär en sådan vandring. Det finns en vinst i att ansluta sig till den historien, då får man ett slags kvitto på att man levt ett idealt kvinnoliv. Det stör både mig och nuckan. Nuckan skulle uppmuntra till att bryta med den där berättelsen. Skriva sig utanför den i stället för att, såsom debatten nu förs, delta i upprätthållandet av den.
Men är det möjligt?
– Jag vet inte om det är möjligt att skriva sig helt utanför eftersom man är en del av den här sexualiserade världen, men jag tänker att man kan röra sig i en sådan riktning.
Samtidigt med denna eviga historia om anpassning som kräver att kvinnan är vacker och begärlig, syns en annan utveckling, där Malin Lindroths reclaimande av nuckan har sällskap av till exempel Aase Bergs återtagande av haggan – en kvinna som utan skam lever ut sin vrede mot patriarkatet. Två parallella men ganska skilda strategier att försöka hantera kvinnolivet och alla de omöjliga krav som finns på det.
– Ja, dels finns det en normalisering av den gamla vanliga historien om den åtråvärda kvinnan men så finns det andra spåret också, det finns helt andra rörelser som vill något annat. Det är inte en slump att haggan också dyker upp nu.
Så vilken rörelse vinner slaget?
– Det finns ett så stort behov av andra berättelser, så jag tror att nuckan och haggan och alla de här typerna av kvinnor som bryter med den historien har framtiden för sig.
Mot slutet av vårt samtal undrar jag vad det är nuckan vill. Är det att krossa själva tvåsamheten eller normen om tvåsamhet? Malin Lindroth menar att det är normerna det handlar om. Och här ligger kanske svaret på varför nuckpositionen lockar mig så. För trots våra skilda livserfarenheter vantrivs också jag med tvåsamhetsnormen, med förväntningarna på hur jag ska leva min relation. Vi behöver alla nuckblicken på vår tillvaro.
