När Dagens ETC träffar henne på ett kafé i Kista galleria, har det andra singelspåret ”Plastico”, från albumet, precis börjat rotera på radiostationernas spellistor. Över en kopp te och en tonfiskmacka berättar Linda Pira om låten, som kretsar kring att växa upp omgiven av människor som inte tror på att du ska lyckas med någonting i livet.

– Det var min stora frustration när jag växte upp. När vi gick in i studion och gjorde den här låten snackade vi om det: Shit vad sjukt att jag alltid fick så mycket skit av alla vuxna och av alla lärare i skolan. Jag trodde alltid att det var något fel på mig. Senare har jag fått reda på att jag har adhd, men det är verkligen ingen ursäkt för vuxna att behandla barn och unga på det sättet.

Speciellt en replik från en lärare har etsat sig fast i huvudet på Linda Pira: ”Men Linda, du är ju inte dum egentligen”.

– Låten kom till efter att jag träffat henne av en slump för ett tag sedan, ute i Hässelby. Hon kom fram till mig och sa: ”Åh, Linda, jag är så stolt över dig (med tillgjort inställsam röst). Jag visste hela tiden att du skulle lyckas”. What the fuck menar du med med det, kände jag. Tror du jag har glömt de saker du sa till mig när jag var 13? Tar du mig fortfarande för dum? Den låten är helt enkelt ett stort jävla ”fuck you” till alla dessa falska människor från uppväxten.                  

Driver med sig själv

Överlag är det nya albumet en återgång till den hårda headbang-hiphop, som Linda Pira växte upp med, och som hon också slog igenom med 2012. Hennes flört med pop-industrin, från 2017, är med andra ord lagd på hyllan. I den första singeln från albumet, ”Gang Gang”, driver hon också hårt med sig själv – om hur hon plötsligt satt där med hipsters och innefolk som Bianca Ingrosso på Stureplan, folk hon själv aldrig trodde att hon skulle befatta sig med, när hon växte upp ute i Hässelby gård.

– Jag satt på nån fest och gjorde en recap i huvudet – alla dessa hipsters och södermänniskor som drar i mig och vill veta allt om vem jag är, vilka är de? Var fanns de förut? Förstår de ens vad jag säger, för de pratar helt annorlunda. Jag kände att, hur hamnade jag här? Jag kände mig så felplacerad, så kom den låten till.   

Från skämt till allvar

Men om ”Gang Gang” är en skämtsam drift med Lina Pira själv som hipp innebrud, är uppföljaren ”Show för publik”, utifrån samma tematik, skriven på blodigt allvar:

– I den rappar jag, över ett riktigt tungt old school-beat, om en tjej som har börjat sälja ladd och är ute på de här festerna. Hon köper sina innekompisar, för hon vill vara en del av det där minglet. ”Hon vill vara där när det händer, känna av att drömmen är vid liv, hon gillar flasha para, flasha sönder, hämtar in en flaska från menyn”. Hon lider av FOMO (Fear of missing out).

I sista versen går Linda Pira över till en vers om sig själv och Instagram-världen som en falsk fasad.   

– Hela låten handlar om yta och show för publik. Det är ju helt sjukt hur det ser ut egentligen, om man tänker på de unga tjejer som försöker att leva upp till de här idealen av perfektion, som man visar upp utåt. Så ja, den är allvarlig för mig den här låten, den betyder mycket och jag vill att folk ska lyssna på den med öppna sinnen.

Linda Pira har hunnit fylla 34 år, vilket inte direkt är någon anmärkningsvärd ålder, men själv ser hon sig lite som en gammal klok rapp-mormor. Detta eftersom unga tjejer ur den nya generationen av hiphoppare, vänder sig till henne för att få råd och stöd.

– De nya hiphop-tjejer som har kommit, de skriver ofta till mig och frågar om råd. Jag uppskattar verkligen det, och känner mig ärad. Det känns bra att de slipper göra samma misstag som jag, för det finns så mycket man inte behöver göra, men jag visste inte det då när jag kom och var helt ny. Jag var tvungen att ta mig igenom de tuffa åren för att vakna till och fråga mig själv, shit, varför gör jag ens det här? Är det för mig eller dem?   

Sidospåret 2017, då Linda Pira försökte sig på att skriva mer poporienterade hiphop-låtar, hör till en av de vägar hon förmodligen själv inte hade valt att köra in på.

– När jag var signad till storbolag, då tvingades jag ju göra musik utifrån vad de ville ha, och bara en sådan grej, varför gick jag ens med på det? Samtidigt ser jag inte det som ett misstag idag, för jag lärde mig mycket av det med.

Mammans bortgång

Att debutskivan dröjt så pass många år (sju år efter första samarbetet med Stor), har att göra med en rad olika faktorer, berättar hon. Först födde hon tvillingarna Kyiam och Daniel 2013, och för ett och ett halvt år sedan gick hennes högt älskade mamma bort efter en längre tids sjukdom.

– Min mamma hade en sådan otroligt stark själ och karaktär, alla som har träffat henne, om än bara för en kort stund, säger det. Jag känner fortfarande av hennes närvaro så starkt. Det är som att hon finns här med mig.

Linda Pira om...

... ADHD:

– Jag har bråkat jättemycket med folk, för min ena son har också fått sin diagnos nu. Tänk om jag hade fått veta på min tid, att det här bara är ett personlighetsdrag, det behöver inte vara en funktionsnedsättning. Jag kan göra vad jag vill liksom, det är bara det att samhället uppfattar mig som lite hetsigare och jobbigare. Jag är mer intensiv bara.

... att växa upp:

– Allt jag har gått igenom, allt som har sårat mig, allt som har gjort ont, det har jag ändå vänt till kraft och för mig är det otroligt viktigt. Jag försöker lära mina barn det med, att livet kommer vara hårt, och det kommer att göra ont, men så länge du vet att du kan borsta av dig och lyfta upp dig själv, då är det inga problem, då är det bara lärdomar att bära med sig.

... att skriva om sin mamma:

– Jag försökte att skriva en låt om henne, men det kändes som att mamma tittade ned på mig, satte händerna i sidan, och sa: ”Really?”. Det kändes inte bra. Men hon har ändå inspirerat hela skivan, som jag är oerhört stolt över, med sin kraft. Jag känner att jag har hittat tillbaka till mig själv och till den hårda hiphop, som betyder mest för mig.