”Om man älskar frihet” med den anspråkslösa undertiteln ”tankar kring det politiska” skulle kunna beskrivas som en förundersökning mot liberalismen. Ofta talar Björk till sina motståndare som ett du. När hon ska pressa dem använder hon deras förnamn (japp, en härskarteknik). Fasen, man skulle rentav kunna kalla den för ett symposium: för i en del av boken skriver hon in en dialog mellan en liberal och en sociologi-kunnig rymdvarelse. Det är roligt, bitvis elakt och hela tiden väldigt underhållande. I slutet av boken förväntar man sig nästan att hon ska utbrista: ”nej, nu skiter vi i det här och dricker vin istället”.

Frågan som Björk försöker få svar på är enkel: vad menar liberaler när de använder ordet frihet? Ta begreppet meritokrati till exempel. I en inledande passage konstaterar Björk att det är liberalernas enda sätt att legitimera den ekonomiska ojämlikheten. Eftersom fattigdom är en väldig frihetsinskränkning krävs att den uppstår ur ett fair game. Problemet är bara att om alla ska tävla på kapplöpningsbanan måste det vara ett jämnt startfält – och modern forskning har gång på gång visat att ojämlikhet börjar redan i fosterstadiet. Slutsatsen man måste dra av detta, skriver Björk, är att barnen behöver skyddas från sina föräldrar – helst så tidigt som möjligt. Detta kan leda till smått absurda slutsatser, som när folkpartisten Bengt Westerberg förespråkar obligatorisk förskola från ett års ålder (!). Som läsare kan man nästan höra hur den sociala ingenjören Alva Myrdal får dåndimpen. Men vad var det nu vi pratade om... just det: friheten att leva som man vill. Vore det inte bara enklare att förespråka jämlikhet i utfall istället för i förutsättningar, suckar Björk uppgivet.

Och sådär håller hon på. I kapitel efter kapitel ägnar författaren sig åt att dekonstruera motståndarsidans argument. Hon debatterar ekonomisk rationalitet och människans natur. Hon läser handböcker i nationalekonomi, hämtar sina barn på förskolan och funderar över Marx. I ett avsnitt får den socialkonstruktivistiska vänstern sig en känga med ett resonemang som får mig att tänka på litteraturvetaren Terry Eagletons: ”man kan inte dekonstruera ett spädbarns skrik”. Säga vad man vill om Björk, men ingen kan förneka att hon är konsekvent i sin materialism. Eller i sin integritet.

Samtidigt märker jag att en viss irritation uppstår vid läsningen. Björk är expert på att genomskåda tomma fraser – genom att ta dem på största allvar. Tanken är marxistisk: det är i det omedvetna som det ideologiska vilar. Samtidigt är hennes egen text knappast befriad från klyschor. En återkommande är att den ekonomiska tillväxten måste upphöra om klimatet ska kunna räddas. Det kan man tycka, men då måste man försvara åtstramningspolitik. För det är de facto vad en krympande ekonomi leder till. Nu ska jag inte vara allt för hård – detta är en vanlig tankevurpa hos den samtida vänstern (för den som vill läsa mera rekommenderas Leigh Phillips ”Austerity Ecology”).

Men kritiken drabbar Björk lite extra. En annan tanke som hon inte tänker till slut är vad som händer om man inför stora kapitalskatter. Björk konstaterar att kapitalflykt är tänkbart, men rycker sedan på axlarna: ”sådan är kapitalismen”. Men att bedriva progressiv politik i ett land där det råder kapitalflykt är i praktiken omöjligt: fråga Lenin, fråga Mitterand! Som läsare känner man att Björks anklagelse mot liberalerna – att de sitter och leker med en modellvärld – skulle kunna riktas mot henne själv.

Detta är dock inte en så tung förebråelse som det låter. För i grunden är Björk en mycket hederlig debattör som alltid bemöter sin motståndares bästa argument. Anledningen till att hon är så förgrymmad på liberalerna är inte att hon föraktar deras högtidsord – utan tar dem på största allvar. Visst kan hon vara sokratiskt brutal, men i grunden är hennes bok ett samtal med vänner. Det ligger för övrigt i själva titeln: den ska läsas som ”om man som du och jag älskar frihet”. I en hårt polariserad värld växer inte sådana debattörer på träd, så snedtramp är lätta att förlåta.