– För några år sedan var vi en grupp dokumentär­filmare som diskuterade att de EU-migranter som finns i vår vardag och i det offentliga rummet aldrig hörs som individer. Vi möter aldrig deras berättelser i jag-form och i medierna är det alltid samma historier, antingen ”se så förskräckligt de bor” eller ”nu måste vi förbjuda detta otyg”. Vi blev nyfikna på vad de här personerna själva skulle vilja berätta om, vad de kämpade för, hur de såg på oss, på Sverige och hur de stod ut med allt hat och de svåra levnadsförhållandena.

– Det blev upptakten till en projektansökan om att bjuda in EU-migranter till workshops i film, foto, animation och dokumentärt berättande. Vi fick stöd av Postkodstiftelsen och två år på oss att genomföra idén.

Vad hoppas ni att ”Kom närmare”-filmerna kan bidra till?

– Vi hoppas och tror att de kan bredda bilden av EU-migranter från Rumänien och Bulgarien. Filmerna är olika, roliga, sorgliga men alla har en stark personlig avsändare. De synliggör individerna bakom den förenklade stereotypen. Vi hoppas att filmerna väcker känslor och frågor hos publiken. Och vi hoppas att de kommer att tas tillvara i olika arkiv för framtiden. Historiskt sett vet vi att grupper som tvingas befinna sig i ständig rörelse, vars boplatser städas bort och som inte själva har möjlighet att dokumentera sin historia, löper större risk att osynliggöras eller berättas om på ett sätt som inte gör dem rättvisa. Här letar vi fortfarande efter fler samarbeten, gärna stora aktörer som nationella museer. Tyvärr har intresset varit sådär, vilket verkligen är beklagligt med tanke på hur unika dessa samtidsdokument är och det ansvar museerna borde ta.

Är det någon särskild berättelse som gjort dig extra berörd?

– Flera filmer handlar om att göra allt för sina barn under svåra förutsättningar när man dessutom är hundratals mil från varandra. Att som förälder missa stora delar av sitt barns uppväxt för att garantera dem en bättre framtid är ett svårt val med ett högt pris. Att höra föräldrar mellan 20 och 30 som ger upp sina egna drömmar om skolgång, arbete, utbildning och drägligt boende för att satsa allt på nästa generation, det är verkligen omskakande.

– Jag har också blivit väldigt berörd av reaktionen hos många av de medverkande när de förstod att vi inte ville berätta om dem på något stereotypt sätt utan räcka över kameran och höra deras egna berättelser. Och jag har starka minnen av hur personer som aldrig gått i skolan stolt viftar med diplom över fullföljd kurs och visar sina filmer på storbild, tar mikrofonen på scen och med hjälp av tolk svarar på publikfrågor. Mäktigt!