”Feminismen är inte en faddergala för allt och alla”, skrev Cissi Wallin i en krönika i Expressen i maj. I den omedelbart omdebatterade texten listade hon vilka som inte självklart borde få vara med i kampen: Män på kvinnojourer, transpersoner som levt som män i 30–40 år, personer som viker ut sig eller gör reklam för skönhetsoperationer.
”Inga kritiska frågor får ställas, ingen friktion får uppstå. Alla ska bara vara ’kumbaya’-överens och alla ska få definiera fritt vad feminism är. Oavsett om definitionen är såväl analys- som historielös.” skrev hon i texten där hon också kallade den feministiska rörelsen för ”ängslig”.
”Tack!” skrev de som höll med. ”Transfobiskt” kommenterade många andra.
Diskussion med en historia
Vem ska egentligen få ingå i den feministiska rörelsen? Och hur ska denna kamp se ut? Diskussionen sträcker sig över minst ett sekel, berättar Linnéa Bruno, som är lektor vid Stockholms universitet och länge både forskat kring och undervisat om feministiska perspektiv. Enligt henne är det en utbredd missuppfattning att det en gång funnits en ren och sann feminism, en som enbart handlat om maktrelationen mellan kvinnor och män.
– Det stämmer inte. Redan i början av 1900-talet med rösträttsrörelsen och suffragetterna fanns det olika syn på militarism, kolonialism, rasdiskriminering, olika klassintressen. Man var heller inte alltid överens om vilka strategier man skulle använda sig av eller vem man skulle samarbeta med, säger hon.
Här finns alltså en lång historia av olikheter som ibland glöms bort. Men också en röd tråd av att exkludera dem som varit i störst behov av de möjligheter som feminismen erbjuder, påpekar Mireya Echeverría Quezada, chefredaktör på Kontext. Hon menar att detta även gäller delar av den samtida rörelsen.
– I dag är borgerlighetens kvinnor extremt ointresserade av att prata om asylrätt, dåliga arbetsvillkor eller rasistiska strukturer som slår mot arbetarklassens kvinnor. Och transpersoner har länge varit – och är till stora delar fortfarande – uteslutna ur den feministiska cis-hetero-rörelsen, men även ur den lesbiska kampen, säger hon och ger sin idol, transaktivisten och revolutionären Sylvia Rivera som exempel.
Inkludering – förfall eller styrka?
Att det i dag kan vara svårt att få grepp om vilka frågor som ”gäller” i den feministiska kampen är inte så konstigt, menar Linnéa Bruno. Feminismen har i dag fått starkt genomslag på många arenor, med olika sorters aktivism och rörelser. Här finns också universitets- och kulturvärlden. Alla med lite olika fokus. Detta behöver inte ses som något som gör feminismen ytligare eller mindre radikal, menar hon.
– Att lyssna till fler perspektiv är ju en styrka. Sedan är det jobbigt ibland, kan jag hålla med om.
Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, håller inte helt med. Även om hon understryker att ingen äger feminismen ser hon ändå problem med hur feminismen kommit att drivas och diskuteras.
– I dag är feminismen ett träsk av signalord och ivriga entreprenörer som vill tjäna en lön på fältet. Sverige har mosat feminismen genom att göda ihjäl den, dränka den i meningslös uppmärksamhet samtidigt som det konkreta arbetet och den brännande kampen – kampen i de verkligt obehagliga och farliga frågorna, som incest och sexuellt våld – rullas tillbaka, säger hon.
Och olikheter finns helt klart i synen på hur kampen ska föras – och huruvida alla ska få vara med överallt.
– Kvinno- och tjejjoursrörelsen till exempel måste alltid förhålla sig till valet att arbeta kvinna till kvinna och alltså inte omsluta männen i verksamheten. Möjligen förväxlar den där inkluderingsivern målet med medlet. Särorganisering har alltid givit kraft, även om det inte är helt oproblematiskt heller, säger hon.
Närhet till champagneglas
Vad ligger då i begreppet ”radikal feminist”? I sin krönika kallade sig Cissi Wallin ”hyfsat radikal” och skriver: ”Tillåt mig påminna om att feminism är en ideologi och kamp som syftar till att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Detta är feminism – en kamp för rättvisa. Varken mer, varken mindre.”
Denna definition läser Linnéa Bruno snarare som en liberalfeministisk position än radikal.
– Ofta har feminism handlat om samhällsförändring och att ifrågasätta mannen som norm för det mänskliga. Inte bara att kvinnor ska kunna dominera och exploatera andra människor och naturen lika mycket som män har gjort, säger hon.
Det som brukar kallas ”radikalfeminism” kom med andra vågens feminism i början av 1970-talet, de inspirerades av men positionerade sig även mot marxismen och ville byta ut konflikten mellan arbete och kapital till att istället fokusera på maktrelationen mellan könen.
Enligt Mireya Echeverría Quezada blandas begreppen ofta ihop.
– Jag tror många feminister i dag förväxlar sin konservativa radikalfeminism med en radikal feminism. Men radikalitet och progressiv förändring har aldrig och kommer aldrig växa ur människor som har en större närhet till ett champagneglas än att knega, säger hon.
”Rovdjur mot de lägre ner”
Mireya Echeverría Quezada anser att debatten om inkludering och exkludering i grunden handlar om vad för sorts feminism man står för, och vilket samhälle man vill bygga och ha. Hon förtydligar: Tillhör du borgerligheten, är värdekonservativ, bioligist, moralist, vit eller heterosexuell, så kommer det troligtvis att lysa igenom i din feminism. Så har det även sett ut historiskt.
– Folk, även kvinnor, är ofta rovdjur mot de längre ner i den materiella hierarkin och det förmildras varken av att man citerar Marx eller är en feministisk influenser.
Mireya Echeverría Quezada menar att somliga feminister som ”leker revolutionärer” aldrig egentligen kommer att bli det.
– Istället ser jag med spänning och förväntan på hur allianser växer mellan den radikala hbtqi-rörelsen, den rasifierade arbetarklassen, det muslimska civilsamhället och den vita svenska arbetarklassen som aldrig övergav socialismen eller glömt vad solidaritet betyder. Tillsammans kommer dom att göra kaos, säger hon.
Ingen äger feminismen
Linnéa Bruno poängterar att eftersom ingen äger feminismen, finns det heller ingen som kan säga ”de hör inte hemma – de får inte vara med” eller ”detta är den rena och sanna feminismen”.
– Det är upp till varje organisation att välja vad de vill jobba med, säger hon.
Att debatten om vem som ska inkluderas är seglivad tycker hon inte är konstigt, eftersom det kräver så mycket arbete och tid att sätta sig in i olika perspektiv.
– Vi ser mer och mer hur viktigt det är: Till exempel klimatfeminism. De klimataktivister som står i frontlinjen och försvarar jorden och blir mördade, de är ofta kvinnor från urfolk. Det är väl bra om man kan se de sambanden mellan kvinnoförtryck och exploateringen av jorden, som ekofeminister har lyft?
Jenny Westerstrand var som forskare skeptisk till det som kom att kallas den intersektionella feministiska approachen.
– Den intersektionella feminismen, som den bröt fram i akademin, framstod för mig som väldigt anspråksfull och även högt politiserad eftersom den ville lösa så många problem på samma gång, säger hon.
Så läggs det i dag orimliga krav på feminister? Till viss del, enligt Linnéa Bruno.
– Ja, att vi ska ta ansvar för all världens elände och frågor. Såna krav brukar man inte ställa på män i olika organisationer. Då får man svara: Jag jobbar hårt med de här frågorna, det är jättebra att andra jobbar med andra frågor.
Om hon får spekulera om framtiden hoppas hon på mindre fokus på vem som ska få vara med i den feministiska kampen eller inte.
– Istället: Be the change, gör den förändring du vill se. Jobba där. Om du bara vill hålla på med att motverka sexuellt våld – fine. Men du behöver inte säga till andra att de inte får hålla på med andra frågor, säger hon.
Anser du att den feministiska rörelsen lider av ett ängsligt klimat?
– Nej. Under metoo var det en del män som gick ut och sa ”vad jobbigt nu vet man inte om man får ge en komplimang eller kram längre”. Det är väl bra om du har börjat fundera över om vilka kommentarer eller komplimanger som är passande? Personligen har jag inte transerfarenhet och har inte utsatts för rasism, men om jag lär mig mer kring de perspektiven är det en bra sak, säger Linnéa Bruno.
