Dagens ETC skriver om en påstådd ”rock-ilska” efter att Ulf Kristersson citerat ur ”Staten och kapitalet”. Det bygger på en telefonintervju med Torkel Rasmusson. Men är han verkligen rockilsken? Det var inte mitt intryck när jag ringde honom.
Själv har jag en viss ackumulerad proggvrede över schablonmässig journalistik:
Undertecknad blev uppringd av Dagens ETC:s reporter om att Ulf Kristersson hade citerat ur ”Staten och kapitalet” och ville veta vad jag tyckte om det. Hon hade redan intervjuat Torkel Rasmusson.
Eftersom jag inte förstod problemet (varför skulle inte Kristersson kunna citera vad han behöver) frågade jag vad Torkel hade sagt. Han hade sagt något liknande – Kristersson var fri att citera vad han ville. Men Torkel och Dagens ETC verkade ändå överens om att Kristersson hade överträtt sina befogenheter och missuppfattat texten.
Torkel hade tyckt att Ulf Kristersson var en ”löjlig figur”. Pressad på vad jag tyckte om Kristersson, fick jag fram det mer neutrala ”kuriös” (tänkt som en sammanfattning av hans dåliga omdöme kombinerat med stryktålighet). Någon ”löjlig figur” tycker jag definitivt inte att han är.
Men vad tyckte jag om att Kristersson citerade ur ”Staten och kapitalet? Leif Nylén var ju så tydligt ”vänster”!
Ja, han var också min vän ända från småskolan.
Jag tror det var Leif som myntade begreppet ”progg” för den växande musikrörelsen. Och det var Leif Nylén som skrev ”Staten och kapitalet”, inte Blå Tåget som det står i notisen.
När ”Tigerkaka” kom ut på hösten 1969 hette vi först Gunder Hägg. Redan från början blev bandet en plattform för fyra författarprofiler med alldeles egna åsikter i politiska och ideologiska frågor. Det är väl sådant som vanliga journalister inte bryr sig om att ta reda på.
Vi diskuterade inte politik inom bandet.
Som jag förklarade för Dagens ETC: Blå Tåget var inte någon politisk ”agitprop”-orkester under ledning av Leif Nylén.
Men jag kan förstå denna missuppfattning. Journalisterna vände sig gärna till Leif, som alltid var beredd att leverera. Han framstod som vår talesman. Men efter nedläggningen med ”Slowfox” (1974) var det sångarna i bandet (jag själv och Torkel Rasmusson) som fortsatte med egna soloskivor.
Nu är vi två kvarvarande medlemmar. Ingen av oss kan ensam uttala sig för Blå Tågets räkning.
Jag förstår inte hur Leif kunde godkänna deras förenklade variant.
Jag kan ”Staten och kapitalet”. Inte ordagrant, men jag vet hur den går med alla verser och refränger. Om man bara håller sig till texten är det svårt att veta hur den ska tolkas.
Det är väl egentligen en folkbildande lärodikt som drastiskt berättar om samarbetet mellan stat och kapital i ett välordnat samhälle. Något som fungerar mer eller mindre bra på olika områden. När den skrevs hade vi en socialdemokratisk regering som satsade på kärnkraft. Det tas inte upp i texten, men exempelvis versen om skolan beskriver något som man idag, efter skolsystemets kommersiella förfall, utan vidare kan önska tillbaka.
Vid samma tid ansåg många att de kommunistiska länderna bakom järnridån hade avskaffat kapitalismen. Var den sovjetiska arbetsvården och daghemmen överlägsna det vi hade i Sverige vid denna tid?
Jag tror vi stannar där. Fördomar om Blå tåget har varit ett pågående lidande i alla år. Alla kan bilda sig en egen uppfattning om ”Staten och Kapitalet”.
Men inte Ebba Gröns version. Jag förstår inte hur Leif kunde godkänna deras förenklade variant.
Den hette dock ”Staten och kapitalet” från början, men någon på STIM avrådde Leif från att döpa den till det. Så den fick heta ”Den ena handen vet vad den andra gör” istället. Tråkigt nog.
