För att förstå vänsteruppsvinget bland studenterna måste orsakerna sökas i den samhällsutveckling som föregick upproret. Efter andra världskriget skedde en kolossal förändring av hela kulturen ända in i det innersta privatlivet med dess drömmar och förhoppningar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Visst hade kapitalismen tagit makten politiskt och ekonomiskt långt tidigare, men de traditionella, kulturella vardagsmönstren från bondesamhället hade bara påverkats i mindre omfattning. Under 1950-talet och början av 1960-talet bröt kapitalismen igenom totalt i kulturen. Kommersialismen började exploateras i stor skala och ”the American Way of Life” framhölls som idealet för hela befolkningen.
Under årtiondena efter andra världskriget flyttade en stor del av befolkningen in från landsbygden till städerna. Låginkomstutredaren Per Holmberg beskrev det så här 1963: ”Under loppet av ett årtionde byter numera omkring hälften av hela svenska befolkningen bostadsort”, (”Arbete och löner i Sverige”, s. 17.)
Men det var inte bara fråga om en geografisk omflyttning. Det rörde sig också om stora förändringar av vardagslivet på det område där de flesta vuxna tillbringar huvuddelen av sin vakna tid, nämligen arbetslivet. Den från jordbruket friställda arbetskraften har under efterkrigstiden varit en av de främsta rekryteringskällorna för den arbetskraft som behövts inom expanderande sektorer. (SOU 1966:30 s. 27)
Det handlade inte bara om övergång från ett fysiskt arbete till ett annan. Ungdomarna fick under dessa decennier allt längre utbildning, betydligt längre än tidigare generationer och hade andra aspirationer än dessa. De sökte sig till andra yrken än sina föräldrar och ofta till olika tjänstemannaarbeten. (Wadensjö: ”Invandrarna och den svenska arbetsmarknaden”, artikelsamling, 1980.)
Denna geografiska och sociala omflyttning fick till följd mänsklig isolering och osäkerhet. Den fulla sysselsättningen och de ökande lönerna gjorde det möjligt att försöka ersätta saknaden av gemenskap och omtanke med tjusiga prylar som reklamen lovade skulle ge lycka. Trots att kapitalismen redan tidigare hade erövrat politiska och ekonomiska maktpositioner var det först nu som den förmådde bryta ner de sociala mönster som formats av bondesamhället under århundraden. Främlingskapet och bristen på gemenskap späddes på ytterligare genom att industriarbetarna i slutet på 1940-talet allmänt gick över från ett kollektivt lönesystem till ett individuellt ackordssystem.
Denna samhällsutveckling påverkade också dem som var äldre än 68:orna men dessa kom genom de stora materiella förmånerna till att överse med eller låta bli att protestera mot genomkommersialiseringen av samhället.
68:orna var däremot inte tillräckligt gamla för att ha upplevt de mera påtagliga materiella bristerna. De kunde ta de materiella förmånerna för givna och samtidigt kräva något därutöver, något obestämt som man saknade, men inte riktigt kunde definiera. Kommersialismens ytlighet, bristen på djupare mänsklig kontakt, bristen på engagemang för allt som inte gällde att skaffa sig själv materiella fördelar, kunde inte accepteras av de arbetarklass- och mellanskiktungdomar som fick högre utbildning för att ”inte bli som vi”, som föräldragenerationen sa. De ville inte kasta hela arbetararvet överbord för att bli goda borgarbrackor. Den första generationen som växt upp i det genomkommersialiserade samhället gjorde uppror.
Konflikten mellan i-länder och u-länder innehöll element som vi saknade i det polerade kapitalistiska välståndssamhället: något meningsfullt att kämpa för. Via den konflikten gick det också att uppdaga motsättningar och orättvisor i i-länderna.
Marxismen förklarade dessa sammanhang på ett sätt som stämde med 68-ornas erfarenheter och gav dem ett helhetsperspektiv.
Men trots den revolutionära glöden klarade 68-rörelsen inte riktigt av att införliva marxismen i sin egen, relativt priviligierade, position i samhället. Man anslöt sig i praktiken till det auktoritära sätt att behandla kunskap på, som man tillägnat sig genom hela sin uppfostran: marxismen blev för många en serie sanningar, färdiga att sväljas hela. Men marxismen är till sitt väsen dynamisk och alltid stadd i dialektisk utveckling. För att fungera måste den ständigt ta upp sina teser till förnyad omprövning. Att omvandla solidariteten med u-länderna i motsättningar på hemmaplan visade sig emellertid svårt – ansatser till analys av det samhälle man levde i kvävdes ofta i krav på marxistisk renlärighet.
Från dagens vänster hörs ofta frågan varför 68:orna svek sina ideal.
Ett av de största problemen, som vänstern ställdes inför mot slutet av 1960-talet, var frågan om klasstillhörigheten, för det var ju definitivt inga proletärer som ville förändra samhället. Proletariseringsvågen, som innebar att studenter började jobba som arbetare i industrin, var ett sätt att försöka komma tillrätta med detta problem. Ett annat var att försöka jämka in studenterna i den klassiska motsättningen arbetare – kapitalist, när marxismen inte verkade förklara ens egen position.
”Studenterna återspeglar i stället tendensen hos de politiska grupperingar och klassmotsättningar som finns i samhället som helhet. Den progressiva studentrörelsen har historiskt varit och är en oundviklig del i varje allmänt revolutionärt uppsving. Deras speciella, sociala situation gör att de artikulerar de i samhället inneboende motsättningarna tidigare och skarpare än andra socialgrupper.” (”Kamp mot imperialismen”, kompendium utgivet av Lunds Clartésektion 1968.)
Citatet ovan är typiskt för hur 68-vänstern betraktade sig själv, nämligen som en politisk seismograf utan egen samhällsekonomisk bas. Ändå handlar texten som det är hämtat ifrån i huvudsak om att utbildningens och de högutbildades roll i produktionen kvalitativt förändrats sedan Karl Marx skrev ”Kapitalet”. En tanke som ligger nära till hands i Clartés kompendium är att den explosionsartade ökningen av antalet högutbildade skulle kunna vara ett tecken på proletarisering av de intellektuella, eller kanske framväxten av en ny samhällsklass. Dessa tankar var dock så hädiska att artikelförfattaren inte ens tar upp dem till diskussion.
Den samhällsanalys som presenterades i Clartés kompendium gick förvisso ut på att den ekonomiska krisen 1929 ledde fram till en kvalitativt annorlunda ekonomisk struktur hos kapitalismen. Fram till den tidpunkten hade de mest avancerade produktivkrafterna funnits hos den industri som producerade maskiner till de fabriker som sålde direkt till vanliga konsumenter. Härigenom var ju maskinindustrins försäljningsmöjligheter indirekt kopplade till vanliga människors köpkraft som sjönk kraftigt efter krisen 1929.
Krisen löstes i och med att den teknologiska tyngdpunkten under andra världskriget förflyttades till rustningsindustrin, senare även till atom- och rymdindustrin. De mest utvecklade produktivkrafterna blev därigenom finansierade, inte via den öppna kapitalistiska marknaden utan av statsmakten. Det blev alltså staten som på detta sätt organiserade och garanterade efterfrågan på teknologiskt högt utvecklade produkter. Samtidigt skärptes motsättningen mellan de möjligheter som teknikutvecklingen gav och deras faktiska utnyttjande i en kapitalistisk samhällsstruktur.
Denna ekonomiska struktur gör att det som Clartés kompendium kallar den tredje tillväxtfaktorn, det vill säga forskning och utbildning (de andra är arbete och kapital) växer i betydelse. Universitetens uppgift blir mer och mer att fungera som akademikerfabriker med reglerat utbud och målet att så billigt som möjligt spotta ut specialister.
Trots att det här finns tendenser som pekar långt utöver Kominterntraditionens stela klassanalys, så inskränkte sig artikelförfattaren tidstypiskt nog till att reducera 68-vänstern till en samhällspolitisk febertermometer, till representanter för något helt annat än det explosionsartat växande samhällsskikt (= klass?) som den egentligen tillhörde.
Snart tog 1970-talet vid, där huvudströmningen krävde att verkligheten skulle pressas in en mall som lånats från något skede i Kominterntraditionen, istället för att försöka omvandla och vidareutveckla det teoretiska arvet i en verklighet som hela tiden förändrades. Mindre vänsterorganisationer som FAM och FK försökte men misslyckades att bryta denna trend.
I stället var det i huvudsak två politiska strömningar som vidareutvecklade upproret 1968, kvinnorörelsen och miljörörelsen.
Ett mycket väsentligt drag hos 68-vänstern var upproret mot kapitalismens extremt varupräglade människosyn. Den rörelse som tog fasta på och vidareutvecklade detta drag på 1970-talet var kvinnorörelsen. Den förnyade kritiken av kapitalismen genom att dra ut det så kallade privatlivet, som under 1950- och 1960-talet alltmer genomsyrats av kommersialismens myter, i rampljuset och skärskådade det.
Den kapitalistiska materialismen förnekade människan som subjekt. ”Den sinnliga mänskliga verksamhet” som Karl Marx talade om, var en del av 68:ornas kapitalismkritik, men medan kvinnorörelsen på 1970-talet vidareutvecklade detta tema, hade den övriga vänstern slagit in på en annan väg där subjektets roll förnekades. Även om denna vänster ganska snart lite nedlåtande klappade kvinnorörelsen på huvudet, så erkände den inte i praktiken kvinnorörelsens stora landvinning att dra ut det så kallade privatlivet i det politiska ljuset och visa hur den kommersiella kulturen styrde våra innersta hemliga drömmar.
Miljörörelsen tog tag i och vidareutvecklade ett par andra aspekter från 68. Det gällde dels vetenskapskritiken, som 1968 mest rörde samhällsvetenskapen och de humanistiska vetenskaperna. Miljörörelsen förde denna kritik vidare inom teknologin och naturvetenskapen under hela 1970-talet.
En central fråga i hela miljörörelsens verksamhet var resurshushållningen. Denna fråga hade 68 bara snuddat vid när man ifrågasatte att u-länder odlade exportgrödor i stället för mat åt sin egen hungrande befolkning. Mest hade 68 liksom tidigare vänster sysslat med resursfördelningen.
Miljörörelsen ifrågasatte alla den kapitalistiska ekonomins grundläggande värderingar och lagar utan att kalla detta kapitalismkritik. Man hade till exempel fräckheten att påstå att frisk luft hade ett större värde än en ohämmad expansion av Volvos vinstgivande produktion. Utan någon skolning i marxistisk ekonomi, belyste man med praktiska exempel motsättningen mellan bruks- och bytesvärde, vilken Karl Marx behandlar på ett abstrakt plan i ”Kapitalets” tre första grundläggande kapitel. Den svenska vänstern hade inte läst dessa kapitel eftersom den ideologiska fixstjärnan på modet, Louis Althusser, rekommenderade att man skulle hoppa över dem. Det som kunde ha blivit ett spännande samarbete mellan miljörörelse och vänster kom aldrig till stånd. Vänstern betraktade miljörörelsen som ”flummig”.
Möjligen finns här lärdomar att dra för dagens vänster – både vad gäller behovet av en moderniserad klassanalys och samhörigheten med andra progressiva rörelser.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
