Kenta var också skriven i Stockholm, 30 mil bort. Och nu rann livet ur koppen.

I flera nätter hade Stefan Jarl och frun Annette turats om att vaka sin cancersjuke vän, stöttat hans svaga steg mot toaletten. När de till sist lyckades få tag på en ambulans till Kinnekulles fot var det bara det oundvikligas väntan kvar.  

54 år gammal tog Kenta sitt sista andetag. Samtidigt förlorade Stefan Jarl en bit av sig själv.

Två decennier senare gör den döde vännensig fortfarandepåmind i varje hörn av regissörens gård. Trappen som Kenta målade, jordkällaren där vännen slog in äpplen i tidningspapper så att de smakade nyskördat långt in på vintern; allt finns kvar intill buskagen med rosa ölandstok och rabatter med purpurklätt i självlysande cerise.

– Kenta bodde här i perioder och representerade något i mitt liv som är försvunnet nu. Vem annan kan låta mig vara som jag är? säger Stefan Jarl och petar med gymnastikskon i grusgången. 

Samiska barn lekte Kenta och Stoffe, helt absurt alltså!

Slevsläng mot Sabuni

Som en kolerisk Pettson stövlar regissören runt på gården för att mata hönorna som alla heter ”Höna-Pöna”, medan han pratar sig andfådd om allt mellan influencern Therese Lindgrens förmögenhet till frun Anettes hand i trädgården.
82 år gammal är Stefan Jarl både slående samhällsengagerad och pigg.

– Allting blommar. Det är rena jävla paradiset här.

Den försenade ambulansens sirener ekar igenom decennierna när regissören berättar hur han i nyligen deltog i en drygt tiotusenhövdad demonstration för att få behålla sjukhuset i Lidköping. 

– Alla partier är för att lägga ner det. Kan du förstå det?! gasar regissören frustrerat på medan han häller kaffe på termos och gör en lång utläggning om de förödande nedmonteringarna av sjukvården.
Det håller Stefan Jarl föresten på att göra en ny film om – finansierad av sina pensionspengar.

– Jag blir så jävla kränkt av hur man försnillar och säljer ut detta gemensamma samhälle, som vi byggt upp.

Samer lekte Stoffe 

På kontoret i en rödmålad arbetsbod trängs samlingar från ett skapande liv; filmpriser i niokilosklassen, en påse med Kenta-citatet ”Ta din gamla cigarett och cykla till Bahamas” och foton med vänner som regissörerna Jonas Åkerlund och Lukas Moodysson. 

Här hänger också en Sverigekarta full av nålar på de platser där guldbaggebelönade ”Ett anständigt liv” visades på bio 1979. Hundratals stålprickar från Skånes spets till norra Lappland. 

– Jag har gjort tre filmer om samerna, och till och med där uppe visades ”Ett anständigt liv”. Samiska barn lekte Kenta och Stoffe, helt absurt alltså! minns regissören med ett skratt.

Känner du dig nöjd med ditt livsverk när du tänker tillbaka på allt det här? 

– Nej, jag tänker aldrig i de termerna … säger Stefan Jarl, som inte har några som helst planer på att sluta arbeta.

– Man ska fortsätta göra det man har gjort i sitt verksamma liv, för då blir man inte sjuk. Man får inte sämre humör. Man deppar inte ihop, säger han. 

Rastlöst letar sig regissörens blick vidare mot trappan där han tejpat upp ett gäng tidningsartiklar. 

Här är en notis om att Nyamko Sabuni (L) kände sig klar med politiken efter 12 år, och funderade på att ta ett jobb inom näringslivet. Varför klippte du ut den?

– Jag vet inte … jag måste nog börja städa ner den här skiten. Men jag blev ursinnigt förbannad på den där kärringen. Att vara politiker såg hon som en skitsak? Fuck you! säger Stefan Jarl och vandrar vidare i myllret av minnen. 

”Skiter i Bianca”

Själv blir han aldrig klar med politiken. Orättvisorna, klassklyftorna och förgiftningen av våra kroppar; Som barn av 60-talets revolutionsanda har han under sina sextio yrkesverksamma år gjort samhällskritiska dokumentärer som fått stor publik och erkännande både på hemmaplan och internationellt.
I katalogen finns inte bara ”Modstrilogin”, som följde karismatiska missbrukare i samhällets utkanter, utan även flera spelfilmer. 2010 väckte Stefan Jarl stor uppmärksamhet med dokumentären ”Underkastelsen” som kretsade kring mikroplaster och den kemiska förgiftningen av våra kroppar och livsmiljö och våra kroppar.

Som centralperson i den alternativa filmrörelsen i Sverige har han också gjort filmer om kärnkraft, sambandet mellan människa och natur, och om den judiska journalisten och författaren Cordelia Edvardson. I höst är han aktuell med ännu en politisk dokumentär: ”Själen, för fan”, ett besviket stridsrop om rollen som pengarna har fått i våra liv. 

”Man har opererat bort det själsliga i vårt samhälle”, kommenterar en av de intervjuade slagfärdigt i filmen.

Jag vill ju dö med stövlarna på. Det får vara vilken trottoar som helst som jag ramlar ihop på

Stefan Jarls tes är att solidariteten försvunnit ur samtalet i takt med en ökad pengafixering; Och ett samhälle utan solidaritet saknar själ, slår regissören fast.

– Jag tror helt enkelt att varje människa föds med utrustningen att vilja hjälpa andra. Vi vill ha en bundis att dela upplevelser med redan i sandlådan.

Själv kopplar han ihop barnets längtan efter samhörighet med värdet av det gemensamt ägda:

– Gemenskapen är en del av det oerhörda äventyret att få finnas till på jordklotet, och vi behöver dela uppbyggnaden av hur vi ska ha det i samhället.

Men så lever vi inte idag. I den nya dokumentären intervjuas journalisten Andreas Cervenka som ställer frågan på sin spets: ”Vad ska vi ha Sverige till? Är Sverige en plattform för att göra bostadsklipp och för att bygga företag?”. 

– Ja, varför är många intresserade av pengar? Jag förstår det inte! Jag skiter i att den där Bianca kan bo på ett hotell på någon Medelhavsö för 5 000 kronor om natten. Eller… Jag bryr mig för att jag retar upp mig på att de borde ha en medkänsla med alla andra människor i hur de prioriterar. Någon säljer sin lägenhet för 40 miljoner för att de inte gillar golvet. Jag menar vad fan är det frågan om?! frustar Stefan Jarl med fingrarna spelande på bordet som i en furiös pianokonsert.

Hur skulle visionen för Sverige se ut om du fick bestämma? 

– Den ligger väldigt nära den vision som Arbetarrörelsen haft i Sverige och i många andra europeiska länder, och även i USA, Kanada och Latinamerika. Det handlar om gemensam skola. Gemensam vårdnad. Att vi ska äga mer gemensamt. Det ska inte bara vara försvaret som får en massa pengar. Och när det nu är många av oss som vill ha det så, så borde det väl vara enkelt att fixa? Nej tydligen inte. Nej tydligen inte, upprepar han. 

Je suis tornseglare

Stefan Jarl kan inte längre plocka fram namnen på sina favoritfilmer ur minnet. Inte heller på böckerna han läst i somras. Åldern gör sig påmind. Men mellan utvikningar om Aristoteles syn på själen och Camus tomhet fastnar jag för spänningsfältet i Stefan Jarls glödande världsbild. Å ena sidan: Det heliga ursinnet på politiken och samtiden. Å andra sidan: En salighet i att få finnas, bland tornseglare och humlor. 

– Ja, mina filmer har ju bara ett enda jävla tema: Det är solidaritet och medmänsklighet och blommor och fåglar, skrattar han. 

I en av dina filmer berättar du att fågeln är en symbol för friheten som du själv har längtat efter. ”En som äger det oändliga lufthavet.” Vilken slags frihet menar du?

– Det beskriver ju det man känner när man växer upp; att det är helt fantastiskt att få leva på den här planeten med all sin rikedom. När livet och naturen hotas så tycker jag att det känns för jävligt.

Så ditt samhällsengagemang bottnar egentligen i en kärlek till livet?

– Ja precis. Hur kan vi göra så här mot den här världen som ändå är fantastisk?

Balla tjejer

Samhällsengagemanget handlar inte bara om naturen och det gemensammas förstörelse, utan också om den lilla människan som stryker med. Under åren med ”Modstrilogin” dog 30 personer som Stefan Jarl filmat av överdoser och skitigt knark. Varenda en var från arbetarklassen. 

– Stoffe hittade jag på gatan flera gånger. Han fick bo hemma hos mig på slutet. Han var så jävla sjuk, minns Stefan Jarl. 

Det var under åren på filmskolan i Stockholm som han kom i kontakt med de som senare blev både hans vänner och persongalleriet i ”Modstrilogin”.

– Jag hängde på Stockholms stads lokaler för utslagna. Gick dit varje dag och snackade med dem i två timmar. ”Vad fan gör du här? Varför jobbar du inte?” Jag kunde fråga vad som helst. Det var trevligt folk helt enkelt, fattiga stackare. Och tjejerna var ju så jävla balla. De hade en självständighet som jag inte fattade var den kom ifrån. 

Tillsammans med Stoffe och Kenta bodde han i ett rivningskontrakt utan värme i ett och ett halvt år. Distansen mellan arbete och film var obefintlig. Med lönen från jobb som inspelningsledare på andra regissörers filmer kunde Stefan Jarl ibland också hjälpa sina kompisar med pengar. 

– Bland annat kunde jag säga åt Stoffe och Kenta att ”Nä, nu får ni fan gå och köpa kalsonger”. 

Regissören grubblar lite innan han fortsätter:

– Ibland var jag avundsjuk på dem, och ibland var jag jätteglad att jag inte var som de.

Varför var du avundsjuk på Kenta och Stoffe? 

–Det är väl det där frihetsbegreppet, som är så svårt att prata om. Frihet var ju kanske ingenting som man associerade med dem, eftersom de var bundna i sina sociala villkor. Men de hade en dröm om att frihet ändå finns.

Hur har du själv haft det med pengarna som konstnär?

– Jag och Anette såg bara till att vi hade gröt till barnen. Resten gick till arbete och filmer. Så har det varit sen dess.

Om vi pratar filmsverige idag: I din senaste bok skriver du att du aldrig förstod filmen ”Gitarrmongot” och att du sedan dess undvikit att se Ruben Östlunds filmer.  Vad är det du ogillar?

– Jag upplevde det som att Ruben hade ett slags uppifrånperspektiv när han tittade på människan. Jag ser hellre en film där en huvudperson från gatan ställer sina upplevelser till förfogande. Så att jag kan växa som människa, som i Bröderna Dardennes filmer.

Men Ruben Östlunds senaste film ”Triangle of sadness” handlar ju ändå om klassklyftor? 

–Jag kan inte uttala mig om den för jag har inte sett den.

Du lämnade över huvudansvaret för filmfestivalen ”Sveriges svar på Cannes”, eftersom du kände att du förrått dig själv genom att visa ”Gitarrmogot”. Dessutom tyckte en trogen besökare i rullstol att var ett angrepp mot honom och andra funktionshindrade. Det låter som ett ganska drastiskt beslut? 

– Jag hade varit konstnärlig ledare för festivalen i Båstad i nio år då. Jag ville inte ställa mig i vägen för de yngre generationerna. Tänk om det var jag som inte förstod deras filmer? Så jag drog mig ur.

Och vad tänker du om din position i filmsverige idag?

– Det är klart att jag fattar att jag inte har någon publik bland de yngre. Jag har de gamla. Men det räcker för att fylla min telefon med ”Tack för filmen” och ”Kan jag få ringa?”. Det är såklart väldigt roligt.

HM-Stefans mysterium

Regissören har ångat på i två timmar utan att ge sken av trötthet. Innan avfärd återkommer vi till ambulansen och sjukhuset i Lidköping som ska läggas ner. 

Du är 82 år. Är du orolig för att inte hinna till läkare om något skulle hända?

–Nej, jag tänker mer allmänt på folk. Jag vill ju dö med stövlarna på. Det får vara vilken trottoar som helst som jag ramlar ihop på. Men jag lider verkligen med folk som berövas resultatet av all den skatt de betalat. Man har varit med och bidragit och sen är det ingen som tar hand om en, om man råkar bo på fel plats. Det är ju inte klokt. 

Stefan Jarl fortsätter att konstatera att Norge, till skillnad från Sverige, har en procents förmögenhetsskatt. 

– Om man hade tagit samma procent från Sveriges rikaste person Stefan Persson så hade det räckt till att rädda tio sjukhus som det i Lidköping. Det är de proportionerna!

Med en upprörd suck sätter regissören fingret på snedfördelningens absurdism: 

– Överklassen värnar sina miljarder. Vad fan ska Stefan Persson med alla de pengarna till?